24exp - Sundkvistarnas tionde dag
Det blev inget nobelpris i medicin till mig i år heller. Jag hade gärna haft medicinska kunskaper på en nivå som kunde få mig att förstå varför Liv är sjuk i stort sett hela tiden. Det är inte normalt och det har blivit lite av en ond spiral som hela tiden sätter prägel och lämnar spår i vår vardag. Även engagemang i vad som i sammanhanget är enkla saker som t.ex. 24exp drabbas. Liv behövde idag tas in till vårdcentralen och där konstaterades det att hon har öroninflammation. Det är i sig inte så farligt. Hon är inget "öronbarn" men har varit förkyld, magsjuk osv. i omgångar och går inte upp i vikt som hon ska.. *suck*
Min sambo drog det tunga lasset idag. Jag själv åkte tidigt iväg för ett möte och kundträff på huvudkontoret i Skellefteå och var hemma först efter bolibompatid. En givande arbetsdag, men först hade jag tänkt stanna en längre stund i Skellefteå, övernatta för att kunna hjälpa mina svärföräldrar och sedan ta mig tillbaka hemtill Umeå i morgon I valet mellan vem som skulle hjälpas var prioriteringen enkel och jag åkte direkt hem.
Kameran var med till Skellefteå men det blev aldrig tillfälle att ta fram den. Barnen var trötta och måttligt fotointresserade när jag kom hem. Förra året var det ju så viktigt att fotografera på andra platser än hemma men nu i år verkar de vara mer bekväma och hemkära.
Embla tog sin bild från hallen in i badrummet där jag stod vid skötbordet och klädde på Liv en pyjamas. Freja tog sin bild på de Walleisar hon har över sängen (en riddarborg, en riddare och en drake). Freja har varit hemma hela dagen utan att träffa kompisar och därför var hon lite tvekande till vem som skulle låna kompiskameran. Alla vi andra (utom Liv) har ju redan fått låna kompiskameran ett par gånger. Freja frågade om det var OK om hon fotade med kompiskameran. Utan att tänka efter svarade jag lite barskt med ett: "Nej! Jag insåg hur osmidig jag varit och lyckades tillsammans med Freja rädda situationen så att det blev ett gosedjur som fick agera fotograf. Freja tryckte på avtryckaren men eftersom hon inte tittade i sökaren så blev utsnittet nog lika bra som om nallen agerat helt på egen hand. Bilden togs i riktning mot mig.
Min egen bild blev en så'n där "det känns rätt nu" bild. Liv hade skrikigt, gråtit och varit helt otröstlig under lång, lång tid (timmar) men när vi alla satte oss för att äta middagen tillsammans blev hon lugn för en stund. Det gick att höra tystanden! Jag hämtade kameran och tog en bild på henne på nära håll. Hon skrattade faktiskt lite grann precis efter att jag tagit bilden.
/Jocke
/Jocke