Vad fick dig att börja fotografera?

[Comanche]

Berätta gärna, jag är intresserad av att veta.

I mitt fall så hade jag inte direkt någon i min närhet som fotade utan var alltid intresserad av att fota och en dag kanske skaffa en systemkamera. Nu under pandemin så verkar ju många ha gjort precis det, skaffat en ny hobby, ett nytt husdjur eller kanske till och med börjat spela instrument. Jag spelar redan instrument sedan flera år tillbaka, husdjur har jag dessvärre ingen plats för i nuläge så det fick bli fotografering.

Så jag köpte mitt första systemkamera på blocket, en Nikon D90 med kit objektiv 18-105mm och satte igång i Maj. Ett par veckor senare så började jag titta runt efter ett nytt objektiv, såg ett som verkade lovande med fina recensioner, så jag kontaktade personen på Blocket och fick lov att komma förbi och titta på den. Ägaren till objektivet verkade väldigt trevlig och lät mig testa den på min kamera, men märkte direkt att jag är nybörjare då jag sköt i auto-läge och blixten poppade upp när jag skulle testa och ta en bild.

Objektivet förövrigt var en FF, han tog då fram ett par andra och utbildade mig snabbt om skillnaden mellan olika objektiv och kameror. Rekommenderade att jag skulle köpa ett DX objektiv istället och sa även att jag kunde kontakta honom om jag hade frågor om fotografering. Så jag gick min väg, om än tomhänt men glad att han utbildade mig istället för att ta mina pengar och skratta bakom ryggen om mig.

Samma dag får jag ett sms från honom, han undrar om jag är intresserad av att komma förbi en dag för då kan han utbilda mig mer om kameror och vad jag bör tänka på så att jag inte spenderar pengar på fel prylar samt hur jag kan börja skjuta i manuell läge. Såklart jag tackar ja, vi spenderade drygt fyra timmar och jag fick mycket att tänka på. Har fortsatt kontakt med honom och vi ses då och då, en riktigt bra kille med väldigt mycket kunskap.

Han hjälpte mig att förstå hur jag ska gå tillväga för att skjuta Macro samt gatufotografering. Jag gick över till ff därefter och sålde min D90 för en D610 som jag använder tillsammans med en Tamron 90 mm 2.8 och Nikkor 35mm 2D.

Har ju ändå mycket att lära mig ändå men tror att jag har ändå kommit en lång väg med hans hjälp, hade det inte varit för honom hade jag antingen spenderat massor på fel prylar eller tappat intresset vid det här laget.

 

[fotobollfoto]

Pappa hade ofta kameran framme. Det blev naturligt att ibland få ta någon bild. Han gjorde alla inställningar och lämnade över kameran till mig som siktade och tryckte av.
Mina tre första egna kameror fick jag av pappa. Den första som sexåring.
Pappa hade också mörkrum, så det föll sig naturligt när jag blev äldre att kliva in i denna spännande värld också.

Med tiden uppgraderade jag kameror lite då och då, men fotointresset handlade mest om att dokumentera nuets olika händelser.

De senaste tio, femton åren har mitt intresse intensifierats. Dels genom ett starkt fokus på barnens fotbollsspelande, och dels genom att jag har lite mer pengar över för dyrare utrustning. Prylarna är en del av drivkraften.

 

[Comanche]

Pappa hade ofta kameran framme. Det blev naturligt att ibland få ta någon bild. Han gjorde alla inställningar och lämnade över kameran till mig som siktade och tryckte av.
Mina tre första egna kameror fick jag av pappa. Den första som sexåring.
Pappa hade också mörkrum, så det föll sig naturligt när jag blev äldre att kliva in i denna spännande värld också.

Med tiden uppgraderade jag kameror lite då och då, men fotointresset handlade mest om att dokumentera nuets olika händelser.

De senaste tio, femton åren har mitt intresse intensifierats. Dels genom ett starkt fokus på barnens fotbollsspelande, och dels genom att jag har lite mer pengar över för dyrare utrustning. Prylarna är en del av drivkraften.

Vad kul, använder du fortfarande mörkrummet eller är det bara digitalt nu?

 

[fotobollfoto]

Vad kul, använder du fortfarande mörkrummet eller är det bara digitalt nu?

Mörkrummet finns inte ens kvar.
Sist jag använde det var i början av 80-talet.

 

[Makten]

Jag har alltid gillat grafik, bilder, tavlor och andra tvådimensionella avbildningar. Tror att det var när jag började redigera (andras) bilder i Photoshop som jag insåg att jag borde ta bilder själv istället och då kunna få dem som jag vill istället för att ändra på saker i efterhand.

Köpte en Canon S10 inför nån skidresa vill jag minnas. Den gav oerhörda 2 megapixel och bilderna blev bara JPG. Men då fanns inga mobilkameror och det var en utmärkt början.
Nåt år senare köpte jag en Nikon D50 och började fotografera med några vänner som kört med systemkameror ett tag redan. Först då blev jag helt biten och sen dess har jag avverkat så många kameror och objektiv att det är löjligt. Och det är först nu, ~20 år senare, som jag börjar bli nöjd med det jag har.

En intressant detalj är att jag fortfarande fotograferar ungefär samma typer av motiv och har samma preferenser. Har aldrig direkt känt nåt behov av att "lära mig" hur andra gör eller inspireras av andras bilder. Bilderna tar jag bara för min egen skull och jag vet precis hur jag vill ha dem.

På sistone har jag funderat på att damma av lite analoga grejer. Har film i frysen och framkallningsutrustning och skanner finns i skåp och lådor. Bara kemin som saknas.

 

[Comanche]

Jag har alltid gillat grafik, bilder, tavlor och andra tvådimensionella avbildningar. Tror att det var när jag började redigera (andras) bilder i Photoshop som jag insåg att jag borde ta bilder själv istället och då kunna få dem som jag vill istället för att ändra på saker i efterhand.

Köpte en Canon S10 inför nån skidresa vill jag minnas. Den gav oerhörda 2 megapixel och bilderna blev bara JPG. Men då fanns inga mobilkameror och det var en utmärkt början.
Nåt år senare köpte jag en Nikon D50 och började fotografera med några vänner som kört med systemkameror ett tag redan. Först då blev jag helt biten och sen dess har jag avverkat så många kameror och objektiv att det är löjligt. Och det är först nu, ~20 år senare, som jag börjar bli nöjd med det jag har.

En intressant detalj är att jag fortfarande fotograferar ungefär samma typer av motiv och har samma preferenser. Har aldrig direkt känt nåt behov av att "lära mig" hur andra gör eller inspireras av andras bilder. Bilderna tar jag bara för min egen skull och jag vet precis hur jag vill ha dem.

På sistone har jag funderat på att damma av lite analoga grejer. Har film i frysen och framkallningsutrustning och skanner finns i skåp och lådor. Bara kemin som saknas.

Hela 2 megapixlar haha. Vad roligt

 

[martley]

Hela 2 megapixlar haha. Vad roligt

Jag hade en gång en SonyEricsson T68i, en mobiltelefon alltså, och med den följde även en liten kameramodul som man snäppte fast i tillbehörs- / laddarkontakten. Upplösningen var dock inte särskilt imponerande, 352 x 288 px dvs knappt 0,1 megapixel. Det kom senare en uppgraderad modell med 640 x 480 px.

Men mitt fotograferande började nog när jag var liten och lånade föräldrarnas kamera. Min första egna kamera var en Kodak instamatic med X-kubsblixt, som jag vann ett pris med på en fototävling i högstadiet. Min första riktiga kamera köpte jag när jag var i 20-årsåldern, det blev en Olympus XA och den användes mest för semesterbilder. Några år senare blev det en Canon EOS 650, som fick vara med om ganska mycket, eftersom kag körde MC på den tiden, men MC-klubben hade även eget fotolabb och det blev en del MC-bilder, och senare blev det familjebilder och barnbilder. Mycket senare blev det en del digitala pocketmodller som fick samsas med 650:an på resorna och sedan en Canon 400D. Jag tappade lite intresse för fotografering ett tag, men sedan slarvade min dotter bort 400:an i Thailand och jag fick anledning att köpa nåt nytt, och då vaknade mitt intresse upp lite igen, och jag har köpt på mig lite fler objektiv och ett ytterligare (lite enklare) kamerahus (loppisfynd 100Kr), och funderar lite på ifall jag inte ska köpa nåt finare kamerahus. Jag har även en liten samling av film-EOS-kameror som det är tveksamt ifall de fungerar, men de ser trevliga ut i bokhyllan.

 

[Makten]

Hela 2 megapixlar haha. Vad roligt

Faktum är att det ju räcker hyfsat även idag för webpublicering; 1600x1200 pixlar är större än vad många laddar upp på nätet fortfarande.

Edit: Min första mobilkamera hade 640x480 och var så dålig rent optiskt att man lika gärna kunnat använda en potatis istället för objektiv.

 

[ztenlund]

Jag hade en gång en SonyEricsson T68i, en mobiltelefon alltså, och med den följde även en liten kameramodul som man snäppte fast i tillbehörs- / laddarkontakten. Upplösningen var dock inte särskilt imponerande, 352 x 288 px dvs knappt 0,1 megapixel. Det kom senare en uppgraderad modell med 640 x 480 px.

Den var nog ett tillbehör, men gick kanske att köpa i paket. Det fanns en sådan att köpa till den Siemens S55 jag hade också, men jag hade aldrig någon.

LGR, som inte är någon fotokanal utan mer äldre spel, hårdvara o dyl, har letat fram en del gamla kameror från den digitala fotografins barndom:

https://www.youtube.com/playlist?list=PLbBZM9aUMsjHKIbURZXP3E8i8Fl_xfc2d

 

[ztenlund]

Trådfrågan? Inte vet jag. Ville också knäppa lite bilder och att ge mig (ungjäkeln) en kamera höll mig borta från den andra kameran. Ja, man stoppade alltså ljuskänsliga plastremsor i dessa kameror.

Mot slutet av "filmeran" så tog jag väl nästan inget, men tyckte att digitalkamerorna hade blivit åtminstone halvdugliga 2004-2005 någonstans och det blev en kompaktkamera med 5 MP, så Makten vinner det krypkasinot*. Sedan dröjde det inte så länge innan jag ville ha något bättre och jag köpte en D80 ganska kort efter att den kom.

*En omvänd variant av kortspelet kasino, där man ska få så lite poäng som möjligt.

 

[Snuddas]

Att fotografera är ju som bekant att avbilda någonting, som man sedan kan ha kvar och titta på. För dom flesta som fotograferar är det resultatet av fotandet, dvs den slutliga bilden, som är det primära målet. Men jag skall i ärlighetens namn avslöja att när jag började med detta för allra första gången i min tidiga ungdom, så var det tekniken som hade fångat mitt intresse. Och då menar jag inte den fotografiska tekniken för att få en bra bild, utan teknikprylarna i sig.

Jag var fascinerad av dåtidens kamerors (och även klockors) små, ytterst väl konstruerade, sammansatta delar som tickade och klickade när man ställde in och tryckte av. Oräkneliga gånger stod jag utanför fotoaffärens skyltfönster och tittade och tvekade innan det var dags för min första kamera, en tvåögd spegelreflex, Yasica A (har jag kvar som hyllvärmare).

Jag tog visserligen många bilder med mitt japanska underverk men minns att det var roligare att meka med den under läslampan på kvällarna. Det här startade alltså under 1950-talet och byggde i grunden på ett oemotståndligt teknikintresse, men har tills idag utvecklats till att mera handla om det konstnärliga i att fånga en ögonblicksbild.

När jag idag summerar vad som hänt på det tekniska området under de nästan sjuttio år som gått sedan min första kamera, märker jag att utvecklingen varit svindlande. Men knappast på det konstnärliga området! Konsten kan tydligen inte utvecklas, men den kan varieras i oändlighet.

 

[apersson850]

Min mor gav mig hennes gamla Agfa, när hon uppgraderade till en Mamiya med spegelreflexsökare. Agfan hade egenheten att släppa in ljus den inte skulle, så ibland blev bilderna förstörda. Det var därför hon uppgraderade.
Detta var 1972. Jag tyckte fotograferandet var roligt, så i julklapp det året fick jag en egen kamera. En Ricoh 500G med mätsökare.

Fotograferandet fortsatte, intresset ökade. 1975 investerades i den första seriösa kameran, en Canon EF, som jag fortfarande har kvar.
Några kamerahus och objektiv senare köpte jag en Canon 400D 2006, bara för att kolla om jag tyckte 10 megapixel fungerade som ersättare för diafilmen. Jag tyckte att det blev bra, så jag uppgraderade till modeller mer anpassade för den sportfotografering jag tycker är roligast.
Där är jag fortfarande.

 

[lonian]

Mitt intresse av bild har alltid funnits där sedan liten.

Jag började med att rita och var bäst i klassen som barn (årskurs 2-6). Men så fort dator kom in i hushållet och min storebror installerade en piratkopia av Photoshop så slutade jag helt att rita och övergick till att leka med bilder.
Då var jag 14 år.

Det första jag gjorde var att manipulera bilder på vår familj,

här har jag förändrat en bild av mig själv. Jag ändrade till blåa ögon från bruna då jag tyckte att det skulle vara snyggare. Ripple effekten i bakgrunden tyckte jag liknade portalen i Stargate.

Jag köpte en digitalkamera som 20 åring och fokuserade på att fota mig själv och mina vänner. Det blev en egoboost att ta vad jag ansåg vara bra porträtt och snygga till dem i efterhand mycket väl medveten att jag såg bättre ut på bild än i verkligheten.




Men så en dag 2010 köpte jag en systemkamera. Bilder på mig själv gillade jag inte längre då de gav så mycket detaljer, och jag insåg att jag nog var rätt ful ändå.



Jag vände bort kameran från mig själv och det var nu mina fotokunskaper började utvecklas på riktigt. Överdriven redigering är inte något jag sysslar med längre. Idag fotar jag mest landskapsbilder.

Visa bilaga 004.jpg

 

[BeBest]

Vad fick mig att börja fotografera?
Tankarna på att skaffa en kamera kom under hösten 1967 medan jag gjorde min militärtjänstgöring på dåvarande Jägarskolan i Kiruna. Miljön var speciell och övningarna ute i vildmarken bjöd på säregna upplevelser av såväl naturen som med kamraterna. Funderingarna började gro så sakteliga under veckorna efter det vi genomfört den första tuffa jägarmarschen i terrängen norr om Torneträsk och vidare upp mot fjället Tsåktso och därifrån åter ner till Kiruna. Väl tillbaka bland kasernerna kunde de som haft kameror, ta upp beställningar och sälja stora mängder foton till oss andra.
Det var då jag beslöt att för min egen del skaffa en enkel kassettkamera att ha i fickan. Då skulle jag själv kunna styra vad som skulle fångas på bild samt var, när och hur. Någon tanke på att sälja foton fanns inte. Den var sedan med på varje övning vare sig jag vadat över åar och blötmyrar eller skidat upp på toppen av Kebnekaise och sovit nedgrävd i en snöbivack. Jag siktade på det jag ville ha ett foto av och tryckte av och sen fick det bli som det blev och ofta dög det mer än väl och gjorde så tills Instamatic-kassetterna slutade tillverkas.
Sen gick det något decennium där det inte blev så mycket av fotografering men för 15 år sedan skaffade jag en begagnad fast knappt använd Lumix LX2. Åter låg en kamera lätt tillgänglig i fickan och allt jag såg och fann intressant utomhus hamnade på bild … och så har det fortsatt. Människor och stadsmiljöer hade då och har så än, låg prioritet.
Kamerans begränsningar och mina allmänt ökade krav på bildernas innehåll och kvalitet medförde dock att jag hösten 2013 skaffade en Lumix FZ200. Den fick verkligen jobba på allt som befann sig från några centimeters avstånd och bort till månen. Inställningen var bländarprioritering, sikta, fokusera och skjut och så har det fortsatt.
FZ200:s superzoom objektiv började dock låsa sig efter dryga 1060000 tagna foton och kameran ersattes då av en FZ300. Den modellen är vädertätad men mitt exemplar har en usel autofokus och det går inte att ta riktigt skarpa detaljfoton med den, inte ens manuellt.
För närvarande håller jag på och undersöker vad en Lumix FZ2000 duger till. Motivvalet är fortfarande främst växter och djurliv av alla tillgängliga slag samt landskap och då gärna dimmiga morgnar men åter känns det skoj att fotografera.

 

[Viewmaster]

I mitt fall, som i många andras, blev jag influerad av min pappas fotograferande. (Reflektionsfråga: hur många har influerats av sin mammas fotograferande...?)

Pappa började fotografera som barn på 30-talet, en garderob i föräldrahemmet fick vara mörkrum, och han kom så småningom att arbeta som pressfotograf en period efter andra världskriget. Han fotograferade mycket under min uppväxt och det föll sig naturligt att även jag blev intresserad och började. Minns inte vilken min första egna kamera var, möjligen nån gammal Agfa Silette. Under flera år var en Zenith-B (som jag förstås har kvar) min trogna följeslagare, i senare tonåren avlöst av två stycken Canon AE-1 med Winder A och mängder med FP-4 som jag förstås laddade själv. Dessutom två Metz 45 för det skulle man ju ha. Motiven hittade jag på konserter, bland vänner eller helt enkelt på stan.

Mer intressant är kanske varför min pappa började fotografera. Min farfar (född 1896) hade målat som hobby hela livet och det tror jag färgade pappa och hjälpte honom att observera skeenden, miljöer, människor, natur... Farfar tog nog aldrig mer än några få fotografier men min pappa som dels var väldigt nyfiken till sin natur och dels växte upp i en händelserik tid med snabb teknisk utveckling tog fotografin till sig helhjärtat. Pappa fotograferade mycket mellanformat, ffa med Rolleiflex, men även småbild med Leica, Agfa och Canon. Hans sista och mest moderna kameror har jag förstås kvar, en Mamiya 645, en Canon EF och en A-1.

 

[Ventures]

Jag var tidigt intresserad av att skapa bilder. Ritade mycket osv. Jag fick låna familjens fujica som tack vare halvformat tog 72 bilder per rulle. Jag lade ned mycket jobb på att skapa miniatyrmiljöer som jag fotade. Porträtt på anhöriga osv. Det tråkiga var att det inte fanns någon film i kameran den gången. Det hade varit intressant att se resultatet. Min pappa hade tidigare haft stort fotointresse så allt fanns hemma för att göra svartvita bilder. Jag fick som tur var använda grejorna, allt från bälgkameran till mörkrumsutrustning. En sv/v 120-film kostade inte många kronor i början på 70-talet och det gick snabbt att ta 12 bilder. Det var väldigt spännande att sedan se bilderna växa fram i framkallningsbadet. Så småningom köpte jag en egen begagnad systemkamera och sedan har det bara fortsatt.

 

[Oförbätterlig]

Jag skådade redan fågel och i syfte att dokumentera lite ovanligare arter började jag litegrann med digiscoping med någon 2-3 mpx kompaktkamera. Senare, 2013, skaffade jag en långzoom men blev inte riktigt nöjd med varken bilder eller kamerans autofokushastighet. Men jag läste i alla fall på och lärde mig grunderna kring exponeringstriangeln och kamerans olika funktioner. Några fågelskådare jag träffade ofta fotograferade mycket och jag landade snart i att det jag ville ha var en 70D och ett 400/5,6 L.
Sensommaren/hösten 2014 träffade jag på en rätt nybliven pensionär med ett 600/4 II och Canon 1DX på fågellokalerna hemikring och vi började prata. Han visste inte så mycket om fåglar än trots att det var det han var intresserad av att plåta och jag visste inte så mycket om foto än så vi hade mycket utbyte. När jag nämnde att jag funderade på att köpa ett 400/5,6 och en 70d för att satsa lite mer på att lära mig fågelfoto visade det sig att han hade just den utrustningen låg, det var den han hade börjat med och sedan bytt upp sig i storlek. Det var det som behövdes för att jag skulle få tummen ur och våga satsa ett femsiffrigt belopp på något jag inte visste till hundra procent att jag skulle fastna för. Före dess var jag mest intresserad av fågellistor. Jag fick prova och sedan köpa utrustningen, och vips var jag ägare till riktigt bra fotoutrustning.
Sen dess har det rullat på till den grad att fågelskådningen numera är ett komplement till fågelfotograferingen istället.

 

[Sorgesol]

Jag hade inget intresse alls för fotografering men skulle gå på en konsert för första gången i mitt (40 åriga) liv och tänkte att jag kunde ta med min lilla 'turist kamera' (nikon coolpix S9700) och ta några bilder.
Resultatet blev sådär... Vilket fick mig att känna att jag missat ett tillfälle som aldrig kommer åter. Som tur var så blev det en ny konsert ett halvår senare och då slog jag till och köpte en sony a6300. Jag hade ingen aning vad jag höll på med och det var knepigt att ta några bilder alls. Men en tre dagars nybörjarkurs och otaliga Youtube videos hjälpte. Och jag insåg snabbt att jag hade helt fel kamera för en konsert.
Nu hade jag dock börjat tycka det var roligt att bara ta bilder så jag drog omkring med min kamera överallt. Blev några nya objektiv, ett macro bland annat, och kameran följde med på en två veckors resa i Kazakhstan. Blev mitt första fotoalbum av den resan.

Nu har jag skaffat Sonys nya a7c och ett par ljusstarka objektiv och tänker testa konsert foto igen i April.
Undertiden fotar jag mycket macro och lite fester och liknande. Kameran följer alltid med vart jag än går.

 

[Third eye]

Långt inlägg, men det är hur jag började fotografera istället för att ta bilder. Kameraägare sedan 7-års åldern och otaliga kaneror senare så handlade det fortfarande bara om att knäppa bilder, ingen egentlig tanke bakom fotandet.
När jag träffade sambon så började vi resa runt i Norden med syfte att fotografera häftiga naturplatser....fortfarande bara stadiet av att knäppa bilder, ingen tanke bakom bilden. För mig var det filmning som var kul. Men hur som helst så föddes hybridtänket (detta innan hybridfotograf var ett begrepp). Canon 80D ihop med ett Sigma 18-35/1.8 (än idag det mest betydande glaset flr mig) var perfekta kombon och ihop med liveview och resultatet av linsen så både film och foto oerhört mycket roligare....detta var antagligen flrsta gången jag fotigraferade istället för att ta bilder.
Nörderiet eskalerade kraftigt och all kringutrustning införskaffades, fotoresorna tog oss på rejäla äventyr och jag beslöt att byta från Canon till en Sony A7iii när den släpptes...helt baserat på flickvännens A7ii som hon inte alls tykte om. Nu kunde jag fota och filma på ett sätt som passade mig och jag släpade med mig kamera och gimbal överallt....vid det hör laget var det en etablerad hobby så utrustning, studio och redigeringshprdvara var införskaffad...men om jag ska vara örlig så var det "hellre än bra".
Så där stog jag med massa prylar och en bestämd tanke att detta ska jag bli bra på, och flickvännen tänkte lika dant. Intresset hade tagit oss på fantastiska äventyr och vi var ivriga på att lära oss allt.
Då fick jag cancer, en ganska allvarlig variant med diagnos som många antagligen skulle få dem att ge upp. Så där låg jag på sjukhuset och kollade fotografer jag gillade och tutorials på Youtube de stunder jag orkade vara vaken, flickvännen hela tiden bredvid. Hon sådde hela tiden små tankar och idéer om att när vi kom hem så kunde vi fortsätta vårt intresse, detta var bara en paus...a bump in the road.
Så samma dag Dr sa för första gången att det ser ut som att det finns en schans att vinna detta så tog jag alla pengar (ingen diagnosförsäkring) jag hade på kontot och köpte en A7rIv och tänkte jag att dör jag så behöver jag inga pengar och flickvännen får en fin kamera, och överlever jag så har jag en jäkligt fin kamera. Fick kameran levererad till sjukhuset och många gånger lyfte sambon eller sköterskorna bort kameran som låg på bröstet utan objektiv när morfinet fick mig att somna...Youtubefotigrafer rullandes på chromecasten såklart.
Så det var under rehabiliteringen jag faktisk började fotografera till skillnad från att bara ta bilder, jag började analysera och komponera, visualisera bilden. Det var extremt kul och kroppen tvingade mig att ta tid på mig.
Så nu när jag jobbar heltid igen sedan några månader så kan jag se tillbaka och konstatera att det var under 2 år med behandling och rehab jag började fotografera....de 40 åren innan tog jag bara en massa bilder
Fotografera ÄR en vög tillbaka till livet flr mig, mitt främsta fysiska träningsredskap, en kamera på gimbal är förbannat mycket roligare och mer givande än en statisk hantelrörekse.
Så om man sammanfattar:
Instamatic.
Liveview.
Flickvännen.
Ett 18-35/1.8
Fullformat.
Youtubeprofiler.
Cancer och rehabiliteringstid.
...det var så jag började fotografera

 

[apersson850]

I mitt fall, som i många andras, blev jag influerad av min pappas fotograferande. (Reflektionsfråga: hur många har influerats av sin mammas fotograferande...?)

Det skrev jag i mitt inlägg tidigare. Min far fotograferade aldrig, utom möjligen om jag satte kameran i handen på honom, för att jag själv ville vara med på bilden.