Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Berätta om era gatufototekniker!

Produkter
(logga in för att koppla)

Liax

Aktiv medlem
Jag tycker det är väldigt kul och lärorikt att spana in hur andra agerar när de gatufotograferar, men också vad de använder för utrustning och teknik. Det finns ju en del intressanta blogginlägg och filmer om det på nätet

Men hur ser det ut här bland fotosidans medlemmar? Det skulle vara roligt att veta.

Själv har jag helt nyligen satt igång att gatufotografera på allvar, även om jag har plåtat i många år nu. Därför håller jag fortfarande på att utveckla min stil och mitt personliga sätt att agera när jag fotograferar i offentliga miljöer. Men så här gör jag i nuläget.

Jag använder en analog kamera (Canonet QL17) som har ett fast 40mm-objektiv. Den brännvidden passar mig personligen väldigt bra. Så om jag fotar digitalt framöver blir det nog med en 35mm-glugg på min 5D Mk II.

Jag använder inte blixt, även om jag funderar på att testa det vid något tillfälle.

Jag frågar för det mesta inte om lov utan knäpper bilder när jag ser något intressant. Jag stannar heller inte kvar och förklarar utan går snabbt min väg.

Däremot tar jag en del gatufotoporträtt också, och då frågar jag om personen/personerna vill ställa upp på bild.

Jag försöker hitta motiv som innehåller något speciellt. Det kan vara humoristiska eller avvikande situationer, människor med udda kläder/uttryck, ett speciellt ljus, skuggspel, linjer, en stark komposition, och så vidare.

Jag har som mål att fota människor framifrån så ofta som möjligt. Att skapa en närhet i bilderna är också något jag eftersträvar.

Slutligen har jag några restriktioner som jag följer. Jag fotar aldrig utslagna personer, a-lagare, människor med olika slags handikapp eller personer som på andra sätt är utsatta.

Då så! Hur gör du? :)
 
För tillfället:
Nikon Fm2 och nikkor 35mm eller nikkor-E 50mm.

Pressar svartvit film till 800 eller 1600 och framkallar själv. Skannar sedan på min Epson-skanner.

Förut använde jag mest min LX3.. Men jag tröttnade på den värdelösa manuella fokusen som inte går att ställa in på hyperfokalavstånd.. den liksom är helt inkonsikvent.. Om jag ställer in skärpan på 2.5 meter och bländare 4 eller 5.6 så blir inget skarpt.. fattar inte.. skitkonstig kamera. Och autofocus är bara att FETglömma med en kompaktkamera, går alldeles för långsamt.

Så jag gick tillbaka till analogt. Fullformat i ett litet paket som går in i min ficka. Dessutom, inga utfrätta högdagrar längre. Det går snabbt också, upp med kameran till ögat: 0.5 sek. Fokusera: 0.5-1 sek. Trycka på avtryckaren: ca 0 sek. INGEN slutarfördröjning.

Min teknik för övrigt är nog bara att ta bilden.. Leta motiv och intressanta händelser. Just nu övar jag på att faktiskt reagera när det händer nåt intressant. Men ofta så tvekar jag av någon outgrundlig anledening.. Trots att jag har accepterat jag skulle kunna bli nerslagen/dödad och inte bryr mig om det, för att få bilden är viktigare- trots det så tvekar jag hela tiden.. fattar inte varför!
 
Intressant läsning Daniel! Kul! :)

Jag känner verkligen igen det där sista du skriver, för det är exakt vad jag också har noterat. Att jag tvekar ibland när uppenbara motiv seglar upp framför näsan. Så jag övar också på det där att mer instinktivt dra av en bild.

Visst, det kommer säkert att bli en hel del usla bilder som resultat (för ibland tvekar jag av kräsenhet – är det verkligen värt en bild?). Men förhoppningsvis kanske det blir i fler bilder som funkar också.
 
Teknik, vad är det....
Roligt att du tar upp både: teknisk utrustning samt "teknik" i bemärkelsen hur man går till väga på plats.
Vad det gäller utrustningen så prövar och köper jag mig fram så småningom. Lite högre ISO än vad D50 har vore inte så dumt. Jag är inte så inkörd på vissa brännvidder. Trivs med 50mm och 70mm, men är sugen på att testa lite mer vidvinkel.

Den där tvekan inför att ta en bild känner jag också till. Även om jag kan bli distraherad av sällskap så hjälper det mig faktiskt att ta bilder om ja har någon med mig. Jag inbillar mig att jag framstår som mindre misstankeväckande om jag har en kompis med mig som ser ut som någon som kameran i själva verket är avsedd till.

Eller så för jag mig i turistområden. Jag behöver ju inte ens låtsas att ha brytning. ;)

Slutligen har jag några restriktioner som jag följer. Jag fotar aldrig utslagna personer, a-lagare, människor med olika slags handikapp eller personer som på andra sätt är utsatta.

Man ska aldrig säga aldrig. Men lite samma restriktioner gäller även för mig del i stort sett. Att plåta typ en ihopkrymt tiggare till där massa medborgarben skymtar förbi behöver jag inte göra. Det tycker jag är ett alldeles för lätt tjänat budskap på bekostnad av en utslagen människa.
Och så undviker jag okända barn (men det kan bli nåt undantag ibland).
 
Jag försöker också att inte ta dom "lätta" bilderna. Ska vara en bild på en uteliggare så måste det vara i ett sammanhang som ger bilden en helt ny kontext än bara att det är en tiggande uteliggare.
Likadant med rörelsehindrade personer. Det måste vara nån vits att ta bilden. Bara en enkel bild på rullstolsburen som inte kan tex ta sig in genom en dörr är alldeles för lättsmält och känns bara grym att ta - dessutom säger den ingenting nytt.

Skulle däremot jag se en rullstolsbunden person köra racing mot trafiken inne i stan så skulle jag självklart ta en bild. Bilden måste berätta nåt mer liksom.. få en story.

Men det är ju samma sak som att bara ta bilder på människor som inte gör nåt speciellt. Det känns ju helt meningslöst.. men ändå gör jag det rätt ofta.. Men det är ju de speciella situationerna man vill hitta, det som är vardag i en stad, fast ändå nåt som sticker ut. Se komiken i det vardagliga.. Se mönster och former som i vanliga fall bara glider förbi.
 
Jag var nog väl definitiv när jag beskrev mina restriktioner ovan. Att använda ordet aldrig har jag lärt mig att aldrig göra! Ändå gjorde jag det! ;-)

Nåväl. Precis som ni är inne på så finns det ju trots allt situationer där man exempelvis kan fotografera en tiggare eller en handikappad person. Men då måste det vara något speciellt som händer, eller att man skildrar personen och dennes situation ur ett nytt och intressant perspektiv.

Däremot avskyr jag slentrianmässigt tagna bilder på a-lagare, uteliggare, tiggare och handikappade personer. Jag blir bara förbannad på fotografen som jag tycker utnyttjar en utsatt människa för att skaffa sig lättköpt uppmärksamhet.
 
Ser bilder i allt

Jag ser till att ha kameran tillgänglig i handen och ser motiv i allt. Jag är mest intresserad av att skapa lite annorlunda bilder och inte bara dokumentera vad som sker.

Ofta har jag en idé om hur bilden ska se ut i förväg. Ibland dröjer jag mig kvar någonstans och väntar och ibland rör jag mig.

Jag använder en liten diskret systemkamera och försöker att inte märkas.
 
Vad trevligt att det diskuteras mer än bara teknik. Den pratas ju tillräckligt om i andra forum.
Håller med om att man ska respektera utsatta, och inte göra dom till huvudmotiv. Vill ta steget längre och säga att jag ogärna använder någon överhuvudtaget som huvudmotiv. Är inte så begeistrad i avbildningar av människor för att de klär sig på ett visst sätt, eller har en lustig hatt, eller stora öron. Undantaget är såklart om de ingår i ett scenario som utspelas, eller möjligtvis utstrålar positiv energi. Då kan det funka bra.
Men jag är ingen profet, och ni kanske kan hitta nån bild hos mig som motsäger mina principer.

Gällande fototekniken så tycker jag att det mesta funkar (har ovana att byta kameror). Men just nu använder jag både canon S90 och Panasonic G2 med kitzoom. Båda funkar utmärkt, men det har tidigare kameror också gjort, både slr å kompakter, ända sedan analogtiden. Tror mig få en kick av att pröva nåt nytt då å då....
 
Intressant med era reflektioner Johan och Peter.

Jag ser fram emot fler givande inlägg från duktiga gatufotografer som vill berätta om sin teknik, utrustning och förhållningssätt! ;-)
 
Kom på en sak till: Jag har perioder där inspirationen är totalt väck. Detta beror oftast på privata saker.
Fast då brukar det funka rätt bra att fota allt annat än GF, som då känns närmast omöjligt att fixa. Lite lustigt, va?
 
Kameravalet...

...är oftast en svår nöt att knäcka, fick man som man ville skulle man ha kameraskåpet med sig hela tiden men sådanna möjligheter har man ju aldrig.

Jag gatuplåtar mest med småbild på nikonsystemet, oftats min älskade Nikon FA (bästa gatufotokameran bland nikons manuella om du frågar mig...S läget är överderligt ibland!). Oftast med en normal (50/2) eller en 105/2,5 men det händer även att jag kör med 20/3,5 (som har fördelen att se ut som en liten normal...du får folk i bildkanten som definitivt inte tror du fotar dem!).

Gatufoto i mellanformat (4,5x6 eller 6x9...INTE 6x6) är någonting jag hoppas på att kunna lägga mer tid på under sommaren...
 
Jag gatuplåtar oftast med min Pentax *ist DS och ett 28/2,8 MF-objektiv. Manuell fokus och dåliga ögon funkar inte så bra ihop så jag kör med hyperfokal, oftast med bländare 8.

Jag gillar linjer, skuggor, reflektioner och färger. Ibland gör jag om till sv/v i photoshop. Längre exponeringstider är skoj, favorittid är 1/10 s.

Jag har plåtat gatufoto i flera år men jag tycker fortfarande att det är läskigt att plåta folk. :)
 
Jag har den här vintern ägnat mig en hel del åt att försöka gatufotografera. Egentligen ser jag mig i första hand som landskapsfotograf, men efter resa i höstas, kände jag att behövde en motvikt mot detta och började därför plocka upp intresset för gatufotografering, som funnits där länge, men som jag inte riktigt gett den tiden det förtjänar....

Jag är väl antagligen i många lägen fullkomligt obehärskad, för jag har en hel del i stort sett satt min kamera med vidvinkeln på och bara gått mot strömmen.. Alltså någon rädsla egentligen för att fotografera människor har jag inte, men försöker nog ändå, ha en liten koll i ögonvrån att inte människor reagerar negativt när jag tar upp kameran.

jag vill nämligen egentligen inte fråga om lov, jag vill försöka fånga ögonblicken, även de gånger när jag kanske fotograferar "gatuporträtt" just för jag vill försöka fånga ögonblicken. Frågar jag, är jag rädd, personen direkt helt omedveten börjar posera...

Jag har ju alltid älskat att "studera" människor och kan sitta, eller gå runt på stan och bara "studera".. nu försöker jag göra det med kameran med mig också..

Utrustningen jag använder är min Nikon D700 och vidvinkeln 14-24:an, men faktiskt också mitt 70-200.. kanske lite fusk tycker en del,, men för mig funkar det bra för de bildidéer jag har ibland. Fast som sagt, jag inser ju, att jag är en "bambi på hal is".. och en nybörjare som trevar mig fram men jag har roligt och njuter när jag går runt på stan...
 
Jag om jag ska fotografera människor i farten så använder jag snabba slutartider. Ju närmare jag går desto snabbare måste tiden vara. Minst 1/500s och helst 1/1000s (precis Winogrand). Då använder jag som oftast EF 35/2 på min Eos 5D Mark II. Skäpan förinställer jag, men behöver jag fokusera på annat avstånd är det bara att trycka på AF-ON-knappen. Råformat.

Om jag vill ha mer människor i miljö och inte vara lite närgången så använder jag 50 mm och 1/250 s

Kör jag analogt med Leica M6 är det samma princip.

Är jag på semester har jag dessutom en ytterligare kamera för turistbilderna att visa släkt och vänner.

På större evenemang kör jag med pressfoto-setup. Två kamerahus med L-zoomar. Det blir inte så många bilder med telezoomen, men några och dem vill jag inte vara utan.


Några frågor på det? ;)
 
Senast ändrad:
Jag om jag ska fotografera människor i farten så använder jag snabba slutartider. Ju närmare jag går desto snabbare måste tiden vara. Minst 1/500s och helst 1/1000s (precis Winogrand). Då använder jag som oftast EF 35/2 på min Eos 5D Mark II. Skräpan förinställer jag, men behöver jag fokusera på annat avstånd är det bara att trycka på AF-ON-knappen. Råformat.

Om jag vill ha mer människor i miljö och inte vara lite närgången så använder jag 50 mm och 1/250 s

Kör jag analogt med Leica M6 är det samma princip.

Är jag på semester har jag dessutom en ytterligare kamera för turistbilderna att visa släkt och vänner.

På större evenemang kör jag med pressfoto-setup. Två kamerahus med L-zoomar. Det blir inte så många bilder med telezoomen, men några och dem vill jag inte vara utan.


Några frågor på det? ;)

Ja, vad är "skräpan" för något? ;-)

Hur jobbar du då? Frågar du först? Vad försöker du fånga i dina bilder? Osv?
 
Förresten. Tack för era svar. Intressant läsning. Kul om fler ville beskriva lite hur de gör.

Jag väntar med spänning! :)
 
Hur jobbar du då? Frågar du först?

Frågar sällan. Skjuter snabbt för att situationen inte ska påverkas av mig.

Ibland söker jag folks blick och kollar av deras reaktion. Ska man vara en längre stund på samma ställe gäller det att vara tydlig med vad man gör. Att smyga blir bara konstigt. Bättre om folk får vänja sig vid att jag är där och signalera om de inte vill bli plåtade.

Vad försöker du fånga i dina bilder? Osv?

Genomgående försöker jag fånga sådant som berättar om hur vi människor beter oss. Allmänmäskliga saker. Men ibland är det mer innehållslöst och formbaserat.

jag tror på att jobba i lager, dvs att bilden i grunden berättar nog som de flesta kan ta till sig. Sedan finns ytterligare lager med snygg komposition, upprepningar, ljus, mm som förstärker och kittlar oss som tittat lite mer på bilder. Ungefär som en pixar-film. Det finns ett lager för barnen med grundhandlingen och ett lager med innehåll för de vuxna.
 
Frågar sällan. Skjuter snabbt för att situationen inte ska påverkas av mig.

Ibland söker jag folks blick och kollar av deras reaktion. Ska man vara en längre stund på samma ställe gäller det att vara tydlig med vad man gör. Att smyga blir bara konstigt. Bättre om folk får vänja sig vid att jag är där och signalera om de inte vill bli plåtade.



Genomgående försöker jag fånga sådant som berättar om hur vi människor beter oss. Allmänmäskliga saker. Men ibland är det mer innehållslöst och formbaserat.

jag tror på att jobba i lager, dvs att bilden i grunden berättar nog som de flesta kan ta till sig. Sedan finns ytterligare lager med snygg komposition, upprepningar, ljus, mm som förstärker och kittlar oss som tittat lite mer på bilder. Ungefär som en pixar-film. Det finns ett lager för barnen med grundhandlingen och ett lager med innehåll för de vuxna.

Intressant det där sista du skriver. Jag tycker nämligen att de flesta gatufotografer nästan enbart jobbar med innehållet. Det är snapshots på människor och händelser som sticker ut på olika sätt.

Jag försöker precis som du även tänka på kompositionen, ljuset, osv. Det jag har märkt ibland är dock att man då kan missa "det avgörande ögonblicket" eftersom man är upptagen med att komponera bilden och beakta en massa andra variabler.

Därför har jag även börjat fota lite friare. Mer innehållsinriktat. I alla fall för att testa och se hur det blir.
 
Finns ju ingen motsättning mellan form och innehåll.

I början av utvecklingen är saknar bilderna ofta både ock. Bilder på folk som går rakt fram handlar mest om att fotografen vågat ta bilden även om det om många år går att hitta en del trevliga nostalgiska detaljer.

Vanligt folk vill att bilder ska föreställa något. Ha ett innehåll som är begripligt och intressant. Det hindrar ju inte att bilden kan vara utförd med ett utsökt fotografiskt hantverk. Det förstärker ju.

Men jag tar också en hel del kluriga eller abstrakta bilder. Jag tar olika slags bilder helt enkelt för att jag har lust och för att det är kul att variera sig.
 
Jag försöker precis som du även tänka på kompositionen, ljuset, osv. Det jag har märkt ibland är dock att man då kan missa "det avgörande ögonblicket" eftersom man är upptagen med att komponera bilden och beakta en massa andra variabler.

Att få allt att stämma är ju det svåra. Men då blir också bilden väldigt kraftfull. Men är innehållet tillräckligt starkt så spelar formen ingen roll. Fångar du en dramatisk knivskärning bryr sig ingen om kompositionen...
 
ANNONS