Ljuset på bilden ÄR manipulerat, bilden ger nästan en HDR intryck. Att kalla bilden fejk pga detta är lite att ta i men att som i denna fall "fixa till" endast delar av bilden och inte hela bilden ger skäl för misstankar.
Man ska akta sig för att ljusa upp/tona ner endast delar av pressbilder då även detta kan ses som ställningstagande eller politiskt budskap tycker jag.

Även att låta bli att göra något åt bilden är att ta ställning. Att säga att selektiv efterbehandling är fusk, är som att säga att endast ordagranna transkriptioner av intervjuer är godkända som icke manipulerad text. Det vore tjänstefel att inte få en bild att berätta en bild som berättar om en situation på bästa tänkbara sätt, enligt bästa förstånd. Fotografiet är ett icke perfekt medium, och det är genom sin icke-perfektion den får mening.

Utmaningen för nyhetsfotografin idag är, i mina ögon, att upprätthålla sin trovärdighet. Jag tycker regeln om att inte flytta pixlar är jättebra. Frågan är om den räcker hela vägen. Det finns så många andra raffinerade sätt att visuellt förstärka och dramatisera bildinnehållet. Dessutom inom en tidsram som tidigare har varit omöjlig för nyhetsfotografer.

Att Paul Hansen skulle ha pixelmanipulerat sin bild känns långsökt, även om bilden ger ett intryck av att vara kraftigt dramatiserad.

Iofs så har glorior fallit från erkända fotografer tidigare, och kanske finns det även något bra i att de stora fotograferna, som jagar priser och erkännanden, ifrågasätts titt som tätt.

Hear Hear!

Och du tror att det inte manipulerades med bilder då? Hade du besökt en tidningsredaktion under 70-talet hade du säkert hittat en låda med olika fotbollar, lämpliga att klistra in när man missat att få med den vid fotograferingstillfället.

För att hänga på Stefans resonemang och hoppa ännu längre bak i tiden...

Här är lite klassiska manipulationer...

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2107109/Iconic-Abraham-Lincoln-portrait-revealed-TWO-pictures-stitched-together.html

...sen kan vi ju också fundera på månlandningsbilderna...

Alla "framkallar" ju sina bilder i Lightroom eller liknande råkonverterare idag – intressant blir dock frågeställningen: hur mycket ljussättning man kan tillåtas göra utan att det kan klassas som manipulation...

@Jens Ekberg
"..sen kan vi ju också fundera på månlandningsbilderna..."

Vad är det vi ska fundera på över dem?

@ Per Danielsson

Om de är manipulerade eller äkta såklart...

Det är nog bara konspirationsteoretiker som funderar på det.

Jens, bildmanipulationerna du visar upp är inga pressbilder från oberoende nyhetsjournalister. Det är propagandematerial. En rätt väsentlig skillnad.

det är inte så konstigt
ljussättningen i efterbearbetningen påminner om ett montage
huvudena ser ut som de står ut lite
fast ljuset är rätt bra också, som studioljus

Håller med. Jag tror att man i ett sådant här fall, rätt så efterbehandlat pressfoto (utan att vara fejk, dock påtagligt efterbehandlat), får räkna med denna frågeställning gällande fejk. Extra kul när det visar sig att det är äkta, givetvis.

Begreppet är ju under ständig diskussion (här till exempel), så är det så konstigt om man inte vet det? Vet du?

Det finns ju helt andra möjligheter att ljusa upp eller mörka ned olika delar av bilder med precision när man redigerar digitalt än när man jobbar i mörkrum. Och om man skall tillåta sådant blir det ju alltid en fråga om gränsdragningar "hur mycket" som skall tillåtas. Jag tycker att det finns en trend som leds av naturfotograferna och följs mer och mer av bildjournalister att man drar mer och mer i spakarna så att bilderna, som i detta fall, får mer en känsla av renässansmåleri över sig än fotografi. Trist kan jag tycka.

Fotografiers uttryck har alltid styrts av teknikens möjligheter, så det är inget direkt nytt som händer här ur den synvinkeln. Man måste, som även tidigare, vara kritiskt till det man betraktar.

Här är det fråga om dokumentär pressfotografi, och inte fotografi i allmänhet. Något nytt har hänt i förhållande till det man tillåter sig göra inom denna genre som jag upplever det. Möjligheter att mixtra med press- och dokumentärbilder på olika sätt fanns även förut, men man använde sällan eller aldrig dom möjligheterna eftersom det var så tidsödande och svårt. Idag är det betydligt lättare att förändra på olika sätt och då är det lätt att lockas med i den allmänna trenden. Som jag ser det kommer pressfotografin att förlora på att tänja på gränserna. Dokumentär fotografi är inte måleri.

Håller helt med dig Nils.

Jag tycker för övrigt att det är märkligt att det är så vedertaget bland etablerade fotografer att tävla med sina nyhetsbilder. Jag tror suget efter att producera estetiskt tilltalande nyhetsbilder, som kan vinna priser, riskerar att påverka även ansedda yrkesfotografer att göra det där lilla extra knycket i bildredigeringsprogrammet. För att konkurrensen kräver det.

Men inte på ett konstigare sätt än att nyhetsreportrars texter blir mer levande sedan de inte tvingas att telegrafera sina alster.

Utgångslägena är helt olika.

Det som skiljer fotojournalistik från skriven journalistik är att fotografen utgår från en utsnitt ur verkligheten medan reportern utgår från ett tomt papper – som kan fyllas på med i princip vad som helst.

Jag håller helt med dig Nils (i ditt första inlägg). Den första bilden ser ju faktiskt inte ett dugg manipulerad ut, och i mitt tycke ger den ett mycket starkare intryck just därför. Jag förstår inte hur den stackars fotografen kunnat förmå sig att förstöra den så mycket som i den senare versionen. Ingenting blev bättre av det.

Jag måste faktiskt hålla med om att den mindre bearbetade bilden är den bättre pressbilden. Den förmdedlar känsla/budskap bättre då den känns mer dokumentär. Den mer bearbetade versionen är alltför lik en målning och har andra kvaliteter, men någon bättre pressbild blev det inte av bearbetningen.

Erik: jag håller inte med. Fotografen såväl som reportern har en yttre verklighet som råmaterial. Detta ska med olika verktyg ut i världen för att kommunicera med en mottagare. Båda kommer filtrera sin upplevelse genom sin förförståelse, val av fokus, eftertryck på vissa detaljer, och uppfattning av subtiliteter och stämningar. Till detta har reportern ett ordförråd innehållande synonymer med olika värdeladdning, samt stilistiska knep, för att leda läsaren genom berättelsen. På liknande sätt har fotografen olika arbetsredskap. En lång brännvidd och stativ kan ge ett analytiskt utanförperspektiv, en kort brännvidd och frihandstagning kan ge en annan typ av närvaro. Val av ljus spelar roll. Och efterbehandling likaså. Inga konstigheter alls.

Fast trovärdigheten hos ett fotografi fungerar annorlunda än trovärdigheten i en text.

Av ett fotografi förväntar vi oss en så exakt och oskyldig relation till den synliga verkligheten som möjligt.

Av en text förväntar vi oss ett personligt vittnesmål, en tolkning av en händelse.

Till exempel tar vi för givet att en reporter, i efterhand, tar bort och lyfter fram detaljer, känslor, tidsaspekter m.m ur ett händelseförlopp för att göra rapporteringen mer begriplig och slagkraftig. Detta gäller dessutom oavsett om reportern strävar efter objektivitet eller subjektivitet (dvs en partsinlaga).

Av en nyhetsbild, å andra sidan, förväntar vi oss ett slags bevis för att händelsen faktiskt har ägt rum. Det finns ingenting i ett fotografi som säger att verkligheten kunde ha sett annorlunda ut. Vi accepterar den.

Därför tror jag att en ökad dramatisering/sofistikering av nyhetsbildernas formspråk riskerar att urholka tilltron till innehållet.

När en bild ges ett allt för filmiskt eller måleriskt uttryck börjar vi tveka på dess uppsåt.

Jag tycker att Paul Hansens bild, och hela efterspelet kring den, är ett mycket bra exempel på detta.

Erik: det borde vi kanske förvänta oss av fotografer också. Det vill säga, vi måste sluta se på fotografiet som den objektiva sanningssägaren. Jag vill påstå att en fotograf gör mycket snarlika val. Är vi deltagare eller åskådare? Ser vi ner eller upp på personer eller är vi jämlika? Sätter vi motivet i stenhård blixtbelysning, eller låter vi ett vackert kvällsljus släpa över det? Så många medvetna, omedvetna och undermedvetna val som ingår i fotografiets språklåda.

Du anstränger dig för att hitta likheter mellan text-och bildmediet. Jag tycker det är uppenbart att de fungerar väldigt olika, och att det också är därför de kompletterar varandra.

Du skriver:
››vi måste sluta se på fotografiet som den objektiva sanningssägaren.‹‹

Det håller jag med om. Men så länge nyhetsbilden har sin framträdande position som sanningsmarkör så borde nyhetsfotograferna värna om detta. De estetiska kvaliteterna i nyhetsrapporteringen måste förbli underordnade trovärdigheten. Jag vill till och med hävda att estetiska kvaliteter ofta står i vägen för relevans i nyhetsbilderna. (Ska försöka ta fram några konkreta exempel på detta, men jag hinner inte just nu.)

Du skriver:
››Sätter vi motivet i stenhård blixtbelysning, eller låter vi ett vackert kvällsljus släpa över det? Så många medvetna, omedvetna och undermedvetna val som ingår i fotografiets språklåda.‹‹

Jag hävdar fortfarande att det är en väsentlig skillnad mellan att förbereda en bildtagning och att efterbearbeta en redan tagen bild.

Som fotograf på fältet interagerar man med verkligheten på olika sätt (och en del av dem är djupt diskutabla, men får bli är en annan tråd).

Men oavsett hur många förberedelser nyhetsfotografen använder sig av så finns det alltid en chans/risk att omgivningen/verkligheten/skeendet väljer att gå en annan väg. Och det är i detta okontrollerbara skeende som nyhetsfotografiet har sin botten. Sin mening.

I efterarbetet finns ingen sådan risk för yttre påverkan. Där är fotografen gud. Det är skillnaden.

Nej, jag tycker inte jag behöver anstränga mig. I min värld (och jag jobbar med båda delarna) är vägen fram till en färdig produkt mycket lika. Insamlande av information, stämningar, möten. Gallring: vad stärker berättelsen, vad distraherar? Slutputs: hur får man det utvalda att kommunicera bäst? Då sitter man där med photoshop och synonymlexikon. Det finns förstås fler steg, men grovt sett tycker jag likheterna är stora.

Jag säger inte att likheterna inte finns. Bara att olikheterna är mer intressanta.

Ok. Då tycker vi olika.

Varför då? Misstankarna var ju uppenbarligen fel. Det är inte första gången en bildjournalist kritiseras för "för snygga" bilder. Sebastiao Salgado är ett annat exempel.

Ska man vara petig så finns det exempel på motsatsen också, som Miguel Tovars avstängning:
http://www.petapixel.com/2011/07/12/ap-sacks-photographer-for-cloning-his-shadow-out-of-an-image/

Du menar alltså att eftersom du upplever att den känns manipulerad borde den diskvalificeras? Paul Hansen har inte bildbehandlat bilden så att den ser ut på ett sådant sätt som du förväntar dig att ett fotografi ska se ut, och då ska den inte godkännas?
Om du jämför den ursprungligen publicerade bilden med den sedan användes i tävlingen är den stora skillnaden att himmeln har mörkats ner, väggen till vänster har mörkats ner och kontrasten i ansiktena har i vissa fall förstärkts. Sedan har färgmättnaden reducerats. Detta menar du att detta räcker för att diskvalificera den som en pressbild?

Bra initiativ!