Varför tävla i foto?

Det här är en fråga som är oerhört provocerande för en del fotografer som aldrig skulle tävla med sina bilder. Andra lägger ner massor av tid (och en hel del pengar) på att delta i så många tävlingar de hinner. Men de flesta som deltar i fototävlingar hamnar någonstans däremellan. I den gruppen hittar ni även mig.

"Vår Framtid" - Av mina egna bilder är det här en av mina favoriter. En väldigt personlig bild eftersom motivet står mig nära. Men bilden kan också symbolisera något mer allmänmänskligt och fungerar därför även utanför det personliga sammanhanget. Bilden har fått rikligt med erkännande i tävlingssammanhang, men också passerats obemärkt i en del tävlingar. Ett bra exempel på hur bilder kan bedömas olika. 

Tävling inom foto kan ibland ses som en speciell genre inom fotografering och är egentligen en ganska märklig företeelse. Om man skickar in bilder till fototävlingar så har man accepterat att en utomstående betraktare (jury) gör en bedömning av dina bilder. En betraktare som inte känner dig och dina förutsättningar. Inte känner till din personlig historia som kanske har lett fram till ditt högst personliga bildspråk.  Bedömningen är visserligen baserad på vissa accepterad kriterier, men är ändå en högst subjektiv bedömning. Juryn jämför och rankar dessutom din bild gentemot andras bilder. I princip får din bild ett antal poäng.

"Vilse" - Gemensamt för alla bilder som illustrerar den här artikeln är att det är bilder som jag själv tycker om. Typiskt är att några av bilderna lyckats riktigt bra i en del tävlingar medans de passerat obemärk i andra.

Denna subjektivitet innebär att en bild som placerar sig längre ner i resultatlistan inte nödvändigtvis är en "sämre" bild än den som placerar sig högst upp. Med en annan jury så blir resultatlistan garanterat annorlunda. Dessutom, om du har ett personligt bildspråk som kanske, av konstnärliga ambitioner, starkt skiljer sig åt från de kriterier som för tillfället är rådande bland fototävlingar, så är antagligen fototävlingar inte var du skall söka feedback på dina bilder. Många etablerade fotokonstnärer skulle antagligen inte placera sig högt i fototävlingar (om bilderna är anonyma). Det här gäller tävlingar i alla skapande verksamheter - dans, litteratur, musik, såväl som bild. Jämför gärna med Melodifestivalen. Den eviga rubriken på löpsedlarna dagen efter - Vann bästa låten?

 Den här bilden är från ett personligt projekt, "Stad i Vatten", där verkligheten gestaltas genom reflektioner i vattensamlingar av olika slag. Projektet kan ni läsa mer om i tidigare blogginlägg. Bilderna, som jag själv tycker väldigt mycket om, har även dessa både lyckats och passerats obemärkt i tävlingsammanhang.

Varför då överhuvudtaget utsätta sig för denna märkliga företeelse?

 Det finns säkert många anledningar,  men jag tror att de flesta hamnar inom någon eller flera av följande kategorier:

1. För pengar eller prylar av ansenligt värde. Här har vi de stora fototävlingarna, ofta sponsrade av något av de stora kamera märkena eller andra penningstarka företag.

2. För beröm och erkännande. Årets bild eller internationella salonger som oftast inte har några ekonomiska priser.

3. För feedback och bekräftelse i sin ambition att utvecklas som fotograf. Här har vi alla fototävlingar i Fotoklubbars regi, lokala, regionala, och nationella.

För mig själv, och säkert många fler, är det en fjärde anledning som är mest drivande, och det är att jag får ett syfte med bilder jag tycker jag lyckats bra med. Ett mål dit jag skall ta bilderna och inte bara samla dem på hårddisken. Jag kan lägga ner tid på dem och försöka göra dem så bra som jag bara kan.

"Ögat" - Ett "gatufoto" fångat i stunden utan tid till eftertanke eller planering. Inte tekniskt perfekt, men det personliga anslaget i den äldre kvinnans ansikte försjunket i tankar, är antagligen vasd som gör att den fungerat.

Om du inte redan har tävlat i foto så bör du ta dig en självkritisk funderare innan du deltar i någon fototävling. Om du har svårt att ta kritik eller känner dig personligen ratad om inte alla ser storheten i dina bilder, så lär antagligen inte tävlande i foto bli någon positiv upplevelse. Om du däremot vill visa dina bilder för andra. Testa hur bilderna fungerar utan din personliga kontext. Kanske i bästa fall även få lite konstruktiv kritik. Då är det bara att sätta igång.

En övervägande majoritet av alla fototävlingar har digital anmälan vilket innebär att du laddar upp din digital bild via nätet. Om du dessutom vill ha möjlighet att få feedback och diskutera varför dina bilder lyckades, eller inte lyckades, så bra, så rekommenderar jag att du söker dig till din närmaste fotoklubb. Alternativt kan du söka dig till nätforum avsedda för att visa och kommentera bilder. Om du väljer det senare, så var uppmärksam på att detta, med få undantag, ofta blir forum för inbördes beundran. Kanske något som höjer självförtroendet för stunden, men knappast något som hjälper till att utveckla ditt fotograferande.

"Inflygning" - I förberedelsetid är det här raka motsatsen till "Ögat" ovan. Här har jag tidigare sett skarvarna flyga in mot den lilla holmen. Exponeringen är inställs, kameran står på stativ och är förfokuserad. Jag står och väntar på att en skarv skall flyga in i bilden där jag vill ha den, innan jag trycker på avtryckaren.

Men kom ihåg - Bilden bör inte förminskas i våra egna ögon av att inte lyckas i en fototävling, men vi kan lära oss av varför den inte fungerar för andra betraktare. På så vis kan vi utvecklas i hur vi delar och förmedlar känslan i våra bilder till andra.

En Stad i Vatten, del 6

Reflektioner på estetik - Är en vacker bild en bra bild?

I mer "seriösa" konstfotokretsar kan man få höra att i en vacker bild riskerar estetiken överskugga och dölja andra värden i bilden. Det första jag funderar över är då om en estetiskt tilltalande bild är samma sak som en vacker bild? Jag skulle vilja svara nej, men jag behöver ett begrepp för att beskriva varför jag attraheras av bilder som inte ryms inom den för tillfället gängse betydelsen av vackert. En lösning är att göra en distinktion mellan estetisk och vad vi i vårt moderna samhälle definierar som vackert. Det är kanske en intellektuell kullerbytta som skulle få seriösa konstvetare att tugga fragda men varför inte gå tillbaka till  den mer ursprungliga betydelsen av estetik, nämligen "Att uppleva tillfredställelse med våra sinnen och känslor". Det markerar då också en skillnaden mellan estetiskt tilltal och en ren intellektuell uppskattning av vad vi ser av motivet, och även hur det rent teknisk har framställts. I enlighet med en sådan definition är en vacker bild så klart estetisk men en estetisk bild är inte nödvändigtvis att betraktas som vacker. Vackra bilder är alltså en delmängd av estetiskt tilltalande bilder  

Bilderna till det här avsnittet är mer abstrakta, bilder som kanske utmanar begrepp som "bra", "vackert", "konstnärligt", och andra deskriptiva värdebegrepp. Bilden ovan är en spegling av fasaden av ett landshövdingehus i Majorna. I sig själv inget märkvärdigt motiv, men som så många andra speglingar, så får den mig att stannà kvar några extra sekunder i bilden.

Med den distinktionen mellan estetisk och vacker så kan jag säga att för mig är estetiskt tilltal viktigt i en "bra" bild. En estetiskt tilltalande bild gör att jag stannar upp och tittar lite längre på bilden även om det som avbildas på bilden inte primärt intresserar mig.

Det kan exemplifieras av tre nutida svenska fotografer som sinsemellan har väldigt olika och unika bildspråk, vilka jag alla desutom uppskattar för deras speciella estetiska tilltal. 

Den första är Paul Hansens. Jag tycker inte man kan beskriva Paul Hansens nyhetsbilder som vackra, men för mig är de väldigt estetiskt tilltalande, och just på grund av sitt estetiska tilltal så sticker dem ut bland det stora flödet av mer eller mindre hemska nyhetsbilder, Paul Hansen ex.1. Här får Paul Hansens estetiska bildstil mig att stanna upp och ge bilden tid att berätta sin historia.

Det är lätt att få abstraktioner i vatten. Graden av abstraktion är direkt beroende av vågrörelser eller krusningen i vattenytan. Genom att bara stå och betrakta vattenspegeln så ser man ett oändligt antal variationer skapas mitt framför ögonen. Ett helt banalt motiv, i detta fall stolpe med livboj, förvandlas till något unikt som kittlar fantasin.

Ett exempel av helt annan karaktär är John Hallméns extrema närbilder av insekter, John Hallmen ex 2. Vem stannar inte upp inför ett 90x60 cm stort foto av en myras huvud? Återigen är det ett slags estetiskt tilltal som gör att jag stannar upp även om jag inte har något speciellt insektsintresse. Visst kan någon säkert stanna upp och undrar hur det rent tekniskt är möjligt att skapa dessa superskarpa bilder, eller för att man inte sett något liknande tidigare. För mig är det däremot en helt annan historia som bilden berättar - Det är berättelsen om den fantastiska detalj- och variationsrikedom som skapats av evolutionen och den estetik som naturen själv kan visa upp.

Motiv som från början har abstrakta drag, som det här där reflektioner av blad i vatten samspelar med ljus och färgnyanser, får en ytterligare dimension.

Ett tredje exempel är Mats Anderssons väldigt speciella naturbilder där han knyter an till en gammal tradition av berättelser om skogens mystik, och myter om sagoväsen som visar sig först när dagen övergår i natt, Mats Andersson ex 3. Hans mörka, sinnliga svart/vita bilder, med selektiv oskärpa och dubbelexponeringar, uppvisar ett bildspråk med en alldeles speciell estetik som även de får mig att stanna upp och låta mig absorberas av den gotiska naturromantiken i bilderna. Tänk ekologisk H.P. Lovecraft.

Visst kan kanske dessa tre fotografers bilder kallas vackra, men jag skulle föredrar att karakterisera dem som estetiskt tilltalande för att markera att de har kvaliteter som inte är bundna till vår flyktiga definition av vad som betraktas vackert.

Formerna som bildas och försvinner framför ens ögon kan vara nästan hypnotiska. När jag satt vid kajkanten i Långedrag och betraktade dessa former svagt vajande i kamerans sökare, upplevde jag något som påminde om svindel. Jag fick flytta mig en meter in för att inte riskera falla i vattnet.

Så medans en vacker bild riskerar att fastna i klichéer och gör att vi får svårt att se bortom det vackra, så gör en estetiskt tilltalande bild, vacker eller inte, att vi stannar upp och låter bilden berätta sin historia. Utmaningen är då så klart att skapa en estetiskt tilltalande bild utan att hemfalla åt klichéer och det kräver att man vågar bryta mot regler och skapa något unikt. Klichéer är ju per definition något som vi har sett förut.

Nästa Avsnitt - En Stad i Vatten, del 7. Reflektioner på estetik - "Processing Fluency", en teori inom psykologin för estetisk upplevelse.

En Stad i Vatten, del 5

Reflektioner på estetik - Vem bestämmer vad som är en bra bild?

Hur känner man igen en bra bild?
Går det att definiera vad som är en bra bild?

Det är frågor som jag ofta ställer mig när jag tittar på mina och andras bilder och ligger som tema för några av de följande inläggen.

Vad menar man med en bra bild? Är en bild som många "gillar" en bra bild? Är en bild som vinner priser en bra bild? Är bilden som mamma tycker om en bra bild, eller krävs det att bilden får uppmärksamhet på kultursidorna i SvD för att det skall vara en bra bild? Jag skall avslöja med en gång att jag inte har någon allmän definition på vad som är en bra bild. Jag vet (oftast) vad jag själv tycker är en bra bild, men den definitionen eller känslan är en färskvara och gäller bara nu, i det stadiet av livet, och den situation, jag befinner mig i här och nu. Jag är övertygad om att, precis som när vi skapar våra egna bilder, så formas även bilder vi tittar på av våra erfarenheter, kunskap, och kultur. Av den anledningen kan det inte finns någon objektiv bedömning eller värdering av en bild.

Jag tror att de flesta är överens om att bedömningen av en bild måste vara subjektiv och ligger hos varje enskild betraktare.

Abstrakt men kanske ändå identifierbart motiv. Varför gillar jag denna bilden av Lagerhuset nere vid Rosenlund mer än om jag bara fotograferat samma vägg rakt av? Kanske av samma anledning som jag är förtjust i Salvador Dalis surrealistiska målningar. Det är något i den förvrängda, tillskruvade verkligheten, både i konst och litteratur, som stimulerar något belöningssystem i hjärnan. Men varför?

Trots detta tilltalas betraktare mer av vissa bilder än av andra och beroende på sammanhang/grupp, kan det också finnas någon typ av konsensus om vad som anses vara en bra bild. Det kan vara komposition enligt det gyllene snittet eller tredjedelsregeln.  Det kan vara det gyllene ljuset i landskapsfotografering i gryning eller den "blå timmen" vid skymningen. Det har skrivits många spaltmetrar om dessa "råd" och "regler". En bok, som är bra mycket bättre än tidskrifternas  "10 tips för att dina bilder skall bli bättre",  som jag kan rekommendera och som ger en bra och lättillgänglig genomlysning av området är George Barr, Kreativ fotografi -från inspiration till bild (Engelsk titel - Take Your Photography to the Next Level).

Man skall inte rynka på näsan åt dessa grunder i fotografins hantverk. Precis som i kokkonst, där det är bra att känna till grundregler för vad som passar tillsammans i en maträtt, så är det också tryggt att känna till hur man komponerar,  ljussätter, och bygger upp en bild för att det skall bli ett helt ok fotografi. Däremot måste stjärnkockar, precis som de bästa fotograferna, ibland bryta grundreglerna och skapa sina egna regler, för att skapa något unikt. Det ligger i sakens natur, att den som strikt håller sig till regler och etablerad kunskap, gör ett bra jobb, men skapar aldrig något unikt. Det tror jag gäller inom all skapande verksamhet - musik, konst, litteratur, och naturvetenskaplig forskning. Det senare något som många kanske inte normalt betraktar som skapande verksamhet men som kräver likartade egenskaper, fantasi/kreativitet, inovation/originalitet.

Här är bilden inte lika abstrakt som den föregående. Det går att skönja två nybakade studenter i samspråk med en tredje man. Är detta en "bra" bild? Kanske, kanske inte, men den tilltalar mig mer än motsvarande motiv direkt avbildat.

Någon som är erfaren i att titta på bilder, eller "läsa" bilder, kan självklart se, eller utläsa, mer i en bild än någon som har mindre vana. Det är inte konstigare än att någon kunnig i ett språk förstår mer än jag gör av en text på ett för mig främmande språk. Bilder utgör också ett språk, men de försöker kommunicera till oss på sitt eget (bild)språk.

Däremot tycker jag inte att man har tolkningsföreträde på vad som är en bra bild bara för att man är duktig på att läsa och analysera bilder. Däremot kan en bra analys eller läsning påtala och öppna ens ögon för något som man själv inte upptäckt i en bild. Vilket så klart kan göra att jag, eller mamma, ändrar åsikt huruvida det är en bra bild eller inte.

Det finns undantag i vissa speciella sammanhang, ett tangerar ett område som jag tänkte ha som tema i ett senare avsnitt, nämligen Att tävla i foto. Dokumentär fotografi har också en särställning eftersom det där inte är lämpligt att överlämna tolkningen till betraktaren. Dokumentärbildens primära uppgift är att berätta en historia och bilden skall försöka förmedla denna berättelse  oavsett betraktarens bakgrund.

Här är vi tillbaka till en näst intill helt abstrakt bild. Här får hjärnan jobba med att fylla i konturerna och identifiera vad det är för former som döljer sig i vågorna. Ni känner ert Göteborg bra om ni lyckas identifiera motivet.

Jag vill avsluta det här inlägget med att jag tipsa om Jeff Curtos's webbsida. Jeff Curto är Professor Emeritus i Photography vid College of DuPage i Glen Ellyn, Illinois. Han har en site som innehåller hela hans universitetskurs i fotografins historia, 15 föreläsningar och totalt ca 30 timmar podcasts inspelade under hans föreläsningar. En fantastisk kostnadsfri resurs. 

Nästa Avsnitt - En Stad i Vatten, del 6. "Reflektioner på estetik - Är en vacker bild en bra bild?"