Summering Av Fotoåret 2015, del 3

Att vara ute och fotografera tillsammans med andra händer tyvärr inte så ofta i min vardag. Desto roligare är det när tillfället yppar sig. Två tillfällen blev det tillsammans med medlemmar i AstraZeneca/Dentsply fotoklubb. En förmiddagsfotografering i  Mölndals Kvarnby på vårkanten och en  tvådagars tur med övernattning till Lurö i Vänern. Den senare med båttransport och guidning av Hans Kongsbäck.  Trots att fotografering i allmänhet, och kanske naturfoto i synnerhet,  är en ganska individuell sysselsättning, Så verkar det som om samvaron och samtalet mellan exponeringarna stimulerar till att bilder vid dessa tillfällen har en högre andel "keepers". Ett par av årets personliga favoriter kommer därför från Lurö där vi fick uppleva en fin solnedgång såväl som en fullmåne.

"Solnedgång över Lurö" - Ett utmanande motiv som krävde tre olika exponeringar för att få ett tillräckligt dynamiskt omfång. Jag har svårt att få till ett naturligt utseende med de HDR verktyg som finns, därför är bilderna är manuellt samanslagna i Photoshop.

"Fullmåne över Lurö" - Från sol till måne. Även denna bild är en komposit av exponeringar, närmare bestämt två. En för månen och en för det övriga landskapet.

Apropå månen så var vi många som ville föreviga månförmörkelsen den 28 September. Händelsen var rejält upphaussad i media och många var dem som förväntade sig en jättelik "blodmåne" den tidiga måndagsmorgonen. Var själv uppe vid Masthuggskyrkan mellan 02 och 05 på morgonen. En del åskådare som med sina iphones försökte föreviga händelsen var besvikna över att även en "blodmåne" är väldigt liten på himlavalvet. Vi med långa, men ljussvaga, teleobjektiv blev besvikna när vi upptäckte hur ljussvag en förmörkad måne är i förhållande till en normal fullmåne. Trots allt så är det en spektakulär händelse som flyttar vår upplevelsehorisont utanför vår planet och dess problem. För de som missade det denna gången så bjuds det ett nytt bra tillfälle i Januari 2019(!).

Den beryktade "blodmånen". Här representerad som en komposit av seriella exponeringar mot väst med Älvsborgsbron som fond.

Det finns mer att glädjas över under året som gick men ytterligare ett par höjdpunkter är värda  nämnas, om än kort.

 Mats Anderssons bildvisning  i September för AstraZeneca/Dentsply FK. Mats är en av de svenska naturfotografer som jag beundrar mest, både för hans bilder i sig men också för hans inställning till naturfoto som en konstform. Vi fick se en hel del av hans nya bilder från Island och jag ser fram emot när de publiceras i bokform.

I November fick också fotoklubbarnas styrelse under två kvällar en fortbildning i Ateljefoto av Digitalfotografen.se. Mycket lärorika och tänkvärda råd och tips. Avsikten är att sprida dessa nyvunna kunskaper vidare till andra intresserade i fotoklubbarna.

"Ateljefotokurs" - Mest värdefulla ögonöppnaren för mig själv - "var inte rädd för skuggorna".

Man bör väl avrunda en resumé över året som gått med några föresatser för det nya året. Nyårslöften har aldrig varit min grej men man kan uttrycka det som några önskningar för det nya fotoåret:

• Att lägga upp mina bilder också på Instagram.
• Fler bilder i mina ”projekt”
• Göra färdigt egna hemsidan (som sagt så pratar vi om önskningar)
• En fotoresa till Island står också högt på önskelistan.
• Många, många, många fler fototillfällen, med och utan sällskap.

 Till sist en önskan åt oss alla fotoentusiaster - Ett riktigt bra fotoår 2016

Summering Av Fotoåret 2015, del 2

Varje år försöker jag gå åtminstone en workshop för att lära mig något nytt, eller bara få ett nytt perspektiv på mitt fotograferande. Under 2015 blev det en workshop på Abecita i Borås i april - "Upptäck ditt personliga bildspråk" ledd av Göran Segeholm, en av Sveriges mest eftersökta fotolärare.  Även om jag inte tror att jag upptäckte mitt personliga bildspråk på grund av workshopen, så var det stimulerande att lyssna på Görans insiktsfulla kunskaper och synpunkter.  Som den pedagog Göran är, så var det också kul att under hans guidning, diskutera inom gruppen varandras bilder och våra famlande sökande efter ett bildspråk. Vi var i sanning en brokig grupp fotoentusiaster med olika syn på fotografi och med väldigt olika bildspråk. Glad att ha träffat dem alla och att följa några av dem, om så än bara på FB. Jag tror att workshopen har gjort mig mer öppen för annat än min egen fotografiska inriktning och att inte avfärda bilder som ointressanta bara för att de vid en första anblick känns främmande.

"Bojar" - Görans workshop tror jag har gett mig mer tilltro till mitt inre öga, och att inte dra mig för att lägga upp udda favoritbilder som den här på sociala medier. 

En för mig lite udda uppgift på vårkanten var att ta en gruppbild på deltagarna vid årets släktmöte med Annas sida av släkten. Med tanke på att antalet släktingar uppgick till över 200 så är det ingen liten familjebild vi pratar om. Trots det så är kraven samma som på en mer intim familjebild. Alla skall synas, upplösning skall vara tillräcklig för att alla ansikten skall vara synliga i detalj även vid förstoring, jämnt ljus, helst ingen som blundar, och dessutom skall fotograferingen vara över innan deltagarna tappar tålamodet, ca 5-10 min (och då pratar jag inte bara om barnen).

För att alla skall synas på en bild med så här många deltagare så krävs en upphöjd kameraposition, 3-4 meter. Jag har sett fotografer, som är specialiserade på den här typen av gruppbilder, som använder något som ser ut som en extra hög domarstol i tennis med ett matchande kamerastativ. Givetvis hade jag inte tillgång till något sådant, men som tur var fanns en balkong där jag kunde rigga stativet och kameran. Dessutom gick det att samla deltagarna i en muromgärdad halvcirkel i ett väderstreck som gav en snygg bakgrund. Dessa faktorer var helt avgörande för ett bra slutresultat. Det som jag inte kunde påverka var vädret. Det var en ganska kylig majdag och en väderleksprognos utlovade ett regnoväder som skull komma in just i samband med den schemalagda fotografering. Därför var det viktigt att fotosessionen gick snabbt och utan strul.

Under en samling tidigare på dagen fick jag möjlighet att tala till alla deltagarna på släktmötet. Där kunde jag berätta om hur jag ville att fotograferingen skull gå till. Varför det var viktigt att alla infann sig i tid så att inte de första började frysa och ville gå in innan eftersläntrarna var på plats.  Varför det var viktigt att stå så man ser kameran för "om du ser kameran så ser kameran dig". Varför det var viktigt att inte flytta på sig när fotograferingen väl pågick eftersom bilden skapades genom att sammanfoga tre exponeringar för att få tillräckligt hög upplösning. Denna information gjorde faktiskt att hela fotosessionen tog mindre än 10 min från det att de första anlände till platsen.

All planering och alla förberedelser kunde trots allt varit förgäves om inte vädergudarna hade fördröjt regnet med 20 minuter. Nervöst var det så klart, men jag blev en värdefull erfarenhet rikare och (nästan) helt nöjd med slutresultatet.

Den slutliga gruppbilden som är sammanfogad av tre exponeringar i stående orientering för att öka upplösningen. Dessutom användes ett antal extra exponeringa för att ersätt blundande ögon. Efterbearbetningen tog därför ett antal timmar. Den slutliga upplösningen är 8200 x 5500 px. 

Fortsättning i "Summering Av Fotoåret 2015, del 3"

En Stad i Vatten, del 6

Reflektioner på estetik - Är en vacker bild en bra bild?

I mer "seriösa" konstfotokretsar kan man få höra att i en vacker bild riskerar estetiken överskugga och dölja andra värden i bilden. Det första jag funderar över är då om en estetiskt tilltalande bild är samma sak som en vacker bild? Jag skulle vilja svara nej, men jag behöver ett begrepp för att beskriva varför jag attraheras av bilder som inte ryms inom den för tillfället gängse betydelsen av vackert. En lösning är att göra en distinktion mellan estetisk och vad vi i vårt moderna samhälle definierar som vackert. Det är kanske en intellektuell kullerbytta som skulle få seriösa konstvetare att tugga fragda men varför inte gå tillbaka till  den mer ursprungliga betydelsen av estetik, nämligen "Att uppleva tillfredställelse med våra sinnen och känslor". Det markerar då också en skillnaden mellan estetiskt tilltal och en ren intellektuell uppskattning av vad vi ser av motivet, och även hur det rent teknisk har framställts. I enlighet med en sådan definition är en vacker bild så klart estetisk men en estetisk bild är inte nödvändigtvis att betraktas som vacker. Vackra bilder är alltså en delmängd av estetiskt tilltalande bilder  

Bilderna till det här avsnittet är mer abstrakta, bilder som kanske utmanar begrepp som "bra", "vackert", "konstnärligt", och andra deskriptiva värdebegrepp. Bilden ovan är en spegling av fasaden av ett landshövdingehus i Majorna. I sig själv inget märkvärdigt motiv, men som så många andra speglingar, så får den mig att stannà kvar några extra sekunder i bilden.

Med den distinktionen mellan estetisk och vacker så kan jag säga att för mig är estetiskt tilltal viktigt i en "bra" bild. En estetiskt tilltalande bild gör att jag stannar upp och tittar lite längre på bilden även om det som avbildas på bilden inte primärt intresserar mig.

Det kan exemplifieras av tre nutida svenska fotografer som sinsemellan har väldigt olika och unika bildspråk, vilka jag alla desutom uppskattar för deras speciella estetiska tilltal. 

Den första är Paul Hansens. Jag tycker inte man kan beskriva Paul Hansens nyhetsbilder som vackra, men för mig är de väldigt estetiskt tilltalande, och just på grund av sitt estetiska tilltal så sticker dem ut bland det stora flödet av mer eller mindre hemska nyhetsbilder, Paul Hansen ex.1. Här får Paul Hansens estetiska bildstil mig att stanna upp och ge bilden tid att berätta sin historia.

Det är lätt att få abstraktioner i vatten. Graden av abstraktion är direkt beroende av vågrörelser eller krusningen i vattenytan. Genom att bara stå och betrakta vattenspegeln så ser man ett oändligt antal variationer skapas mitt framför ögonen. Ett helt banalt motiv, i detta fall stolpe med livboj, förvandlas till något unikt som kittlar fantasin.

Ett exempel av helt annan karaktär är John Hallméns extrema närbilder av insekter, John Hallmen ex 2. Vem stannar inte upp inför ett 90x60 cm stort foto av en myras huvud? Återigen är det ett slags estetiskt tilltal som gör att jag stannar upp även om jag inte har något speciellt insektsintresse. Visst kan någon säkert stanna upp och undrar hur det rent tekniskt är möjligt att skapa dessa superskarpa bilder, eller för att man inte sett något liknande tidigare. För mig är det däremot en helt annan historia som bilden berättar - Det är berättelsen om den fantastiska detalj- och variationsrikedom som skapats av evolutionen och den estetik som naturen själv kan visa upp.

Motiv som från början har abstrakta drag, som det här där reflektioner av blad i vatten samspelar med ljus och färgnyanser, får en ytterligare dimension.

Ett tredje exempel är Mats Anderssons väldigt speciella naturbilder där han knyter an till en gammal tradition av berättelser om skogens mystik, och myter om sagoväsen som visar sig först när dagen övergår i natt, Mats Andersson ex 3. Hans mörka, sinnliga svart/vita bilder, med selektiv oskärpa och dubbelexponeringar, uppvisar ett bildspråk med en alldeles speciell estetik som även de får mig att stanna upp och låta mig absorberas av den gotiska naturromantiken i bilderna. Tänk ekologisk H.P. Lovecraft.

Visst kan kanske dessa tre fotografers bilder kallas vackra, men jag skulle föredrar att karakterisera dem som estetiskt tilltalande för att markera att de har kvaliteter som inte är bundna till vår flyktiga definition av vad som betraktas vackert.

Formerna som bildas och försvinner framför ens ögon kan vara nästan hypnotiska. När jag satt vid kajkanten i Långedrag och betraktade dessa former svagt vajande i kamerans sökare, upplevde jag något som påminde om svindel. Jag fick flytta mig en meter in för att inte riskera falla i vattnet.

Så medans en vacker bild riskerar att fastna i klichéer och gör att vi får svårt att se bortom det vackra, så gör en estetiskt tilltalande bild, vacker eller inte, att vi stannar upp och låter bilden berätta sin historia. Utmaningen är då så klart att skapa en estetiskt tilltalande bild utan att hemfalla åt klichéer och det kräver att man vågar bryta mot regler och skapa något unikt. Klichéer är ju per definition något som vi har sett förut.

Nästa Avsnitt - En Stad i Vatten, del 7. Reflektioner på estetik - "Processing Fluency", en teori inom psykologin för estetisk upplevelse.

En Stad i Vatten, del 5

Reflektioner på estetik - Vem bestämmer vad som är en bra bild?

Hur känner man igen en bra bild?
Går det att definiera vad som är en bra bild?

Det är frågor som jag ofta ställer mig när jag tittar på mina och andras bilder och ligger som tema för några av de följande inläggen.

Vad menar man med en bra bild? Är en bild som många "gillar" en bra bild? Är en bild som vinner priser en bra bild? Är bilden som mamma tycker om en bra bild, eller krävs det att bilden får uppmärksamhet på kultursidorna i SvD för att det skall vara en bra bild? Jag skall avslöja med en gång att jag inte har någon allmän definition på vad som är en bra bild. Jag vet (oftast) vad jag själv tycker är en bra bild, men den definitionen eller känslan är en färskvara och gäller bara nu, i det stadiet av livet, och den situation, jag befinner mig i här och nu. Jag är övertygad om att, precis som när vi skapar våra egna bilder, så formas även bilder vi tittar på av våra erfarenheter, kunskap, och kultur. Av den anledningen kan det inte finns någon objektiv bedömning eller värdering av en bild.

Jag tror att de flesta är överens om att bedömningen av en bild måste vara subjektiv och ligger hos varje enskild betraktare.

Abstrakt men kanske ändå identifierbart motiv. Varför gillar jag denna bilden av Lagerhuset nere vid Rosenlund mer än om jag bara fotograferat samma vägg rakt av? Kanske av samma anledning som jag är förtjust i Salvador Dalis surrealistiska målningar. Det är något i den förvrängda, tillskruvade verkligheten, både i konst och litteratur, som stimulerar något belöningssystem i hjärnan. Men varför?

Trots detta tilltalas betraktare mer av vissa bilder än av andra och beroende på sammanhang/grupp, kan det också finnas någon typ av konsensus om vad som anses vara en bra bild. Det kan vara komposition enligt det gyllene snittet eller tredjedelsregeln.  Det kan vara det gyllene ljuset i landskapsfotografering i gryning eller den "blå timmen" vid skymningen. Det har skrivits många spaltmetrar om dessa "råd" och "regler". En bok, som är bra mycket bättre än tidskrifternas  "10 tips för att dina bilder skall bli bättre",  som jag kan rekommendera och som ger en bra och lättillgänglig genomlysning av området är George Barr, Kreativ fotografi -från inspiration till bild (Engelsk titel - Take Your Photography to the Next Level).

Man skall inte rynka på näsan åt dessa grunder i fotografins hantverk. Precis som i kokkonst, där det är bra att känna till grundregler för vad som passar tillsammans i en maträtt, så är det också tryggt att känna till hur man komponerar,  ljussätter, och bygger upp en bild för att det skall bli ett helt ok fotografi. Däremot måste stjärnkockar, precis som de bästa fotograferna, ibland bryta grundreglerna och skapa sina egna regler, för att skapa något unikt. Det ligger i sakens natur, att den som strikt håller sig till regler och etablerad kunskap, gör ett bra jobb, men skapar aldrig något unikt. Det tror jag gäller inom all skapande verksamhet - musik, konst, litteratur, och naturvetenskaplig forskning. Det senare något som många kanske inte normalt betraktar som skapande verksamhet men som kräver likartade egenskaper, fantasi/kreativitet, inovation/originalitet.

Här är bilden inte lika abstrakt som den föregående. Det går att skönja två nybakade studenter i samspråk med en tredje man. Är detta en "bra" bild? Kanske, kanske inte, men den tilltalar mig mer än motsvarande motiv direkt avbildat.

Någon som är erfaren i att titta på bilder, eller "läsa" bilder, kan självklart se, eller utläsa, mer i en bild än någon som har mindre vana. Det är inte konstigare än att någon kunnig i ett språk förstår mer än jag gör av en text på ett för mig främmande språk. Bilder utgör också ett språk, men de försöker kommunicera till oss på sitt eget (bild)språk.

Däremot tycker jag inte att man har tolkningsföreträde på vad som är en bra bild bara för att man är duktig på att läsa och analysera bilder. Däremot kan en bra analys eller läsning påtala och öppna ens ögon för något som man själv inte upptäckt i en bild. Vilket så klart kan göra att jag, eller mamma, ändrar åsikt huruvida det är en bra bild eller inte.

Det finns undantag i vissa speciella sammanhang, ett tangerar ett område som jag tänkte ha som tema i ett senare avsnitt, nämligen Att tävla i foto. Dokumentär fotografi har också en särställning eftersom det där inte är lämpligt att överlämna tolkningen till betraktaren. Dokumentärbildens primära uppgift är att berätta en historia och bilden skall försöka förmedla denna berättelse  oavsett betraktarens bakgrund.

Här är vi tillbaka till en näst intill helt abstrakt bild. Här får hjärnan jobba med att fylla i konturerna och identifiera vad det är för former som döljer sig i vågorna. Ni känner ert Göteborg bra om ni lyckas identifiera motivet.

Jag vill avsluta det här inlägget med att jag tipsa om Jeff Curtos's webbsida. Jeff Curto är Professor Emeritus i Photography vid College of DuPage i Glen Ellyn, Illinois. Han har en site som innehåller hela hans universitetskurs i fotografins historia, 15 föreläsningar och totalt ca 30 timmar podcasts inspelade under hans föreläsningar. En fantastisk kostnadsfri resurs. 

Nästa Avsnitt - En Stad i Vatten, del 6. "Reflektioner på estetik - Är en vacker bild en bra bild?"

En Stad i Vatten, del 4

Reflektioner på Bildbehandling

Den här gången ger jag mig in i ett litet getingbo. Bildeditering, -redigering, -manipulering, -fusk, ett kärt barn med många namn, som kan väcka enormt starka känslor. Som ett rent psykologisk fenomen är reaktionerna fascinerande och jag undrar om någon har en aning om varför känslorna växer till sådana oproportionerliga nivåer. Jag kan inte låta bli att tänka på Terje Hellesö, den norska naturfotografen som för några år sedan gjorde sig känd, även utanför de skandinaviska naturfotokretsarna, genom att klona in lodjur från andras bilder i sina egna bilder, och sen beskriva dessa som sina egna möten med lodjur i skogen. Den storm av näthat och hot som detta väckte är svårbegriplig. De som själv vill bilda sig en uppfattning kan gå in på Flashback och söka på hans namn. Vi pratar om tiotusentals inlägg och över miljoner "reads" och överskuggade krig, rasism, hungersnöd, och t.o.m. politikerförakt under en period. Snacka om i-landsproblem.

Ännu en bild från mitt tillhåll utanför operan. Starka färger är speciellt eftertraktade som motiv i vattenspeglar. Normala färger blir ofta murriga och röda, orange och klarblå ger därför en extra kontrast. 

Men även mer "normal" redigering av bilder kan upplevas som kontroversiellt. Med en nästan fundamentalistisk iver hävdar en del att den enda sanna återgivningen av verkligheten är direkt ur kameran (helst också på film). En särdeles märklig inställning som antagligen bottnar i okunnighet om hur det fotografiska mediet fungerar. Att göra sig själv till en uttolkar av någon slags objektiv verklighet i sina bilder är magstarkt. Verkligheten speglas i, och filtreras genom, vår erfarenhet, kunskap och kultur. Våra bilder skapas av oss. Kameran ger oss bara möjligheten att förverkliga bilderna. Någon objektiv verklighetsbeskrivning är i mina ögon inte möjlig och inte heller eftersträvansvärt.

Man kan välja mellan att titta ner i sin telefon (som kvinnan på bilden) eller att titta ner i en vattenpöl (som fotografen). Vilket som är mest tillfredsställande framgår dock inte av bilden.

De av er som var med innan Photoshop och digitalisering  gjorde sitt intåg kommer ihåg att då valde man en film som passade ens bildspråk. Naturfotografer använde ofta Fujichrome Velvia för sina mättade färger och högre kontrast, medan valet ofta föll på Fujichrome Provia eller Kodachrome Portra  för porträtt eller bröllopsfoto. Många höll sig till svart/vit film, t.ex. för gatufotografi. Få beskylldes för manipulering av sina bilder, inte ens de som använde svart/vit film, vilket knappast kunde anses vara någon objektiv representation av verkligheten.

Ytterligare ett välkänt göteborgsmotiv som deformerats till oigenkännlighet (nästan) av de små vattenrörelserna i dammen. Däremot gick det att få fin kontrast och klara färger i speglingen tack vare att motivet var solbelyst och dammen låg i skugga

I dagens moderna digitalkamera fångas inte en bild utan information, information som i datorn kan användas för att återskapa bilden vi såg vid exponeringstillfället. Vi kan välja att låta kamerans inbyggda dator (dvs.kameraföretagets tekniker och programerare)  tolka och skapa bilden eller så kan vi själva göra det i en programvara i vår egen dator (t.ex. Lightroom eller Photoshop). Det ena eller det andra kan vara rätt för olika fotografer, eller för en fotograf vid olika tillfällen.  Men det är ett val man gör som fotograf.  Den inbygda programvaran i kameran kan inte veta vad du tycker är viktigt i bilden eller hur du upplever motivet.

Som med all fotografering så får man ibland stå och vänta länge på det rätta tillfället. I detta fallet var det rätta tillfället en cyklist med en härligt röd regnkappan.

En intressant egenskap hos den digitala tekniken är att den ger oss många fler möjligheter att välja hur vi vill återskapa bilden än som var möjligt på filmens tid. Nu kan vi, från en och samma exponering,  återskapa en rimlig återgivning av bilden på vilken simulerad filmbas som helst. Velvias starka färger, Provias fina färgtoner, eller Tri-X svart/vita korniga och kontrastrika kopia, allt kan återskapas från en och samma exponering.

Alla dessa möjliga val är inte bara av godo. Som med alla situationer där vi ställs inför (för) många val så kan vi bli handlingsförlammade (tänk pensionsfonder), och tappa intresset om vi inte är nördigt insnöade på tekniken. Många fotografer vill inte ägna tid framför datorn utan prioriterar den kreativa tiden bakom kameran. Precis som man valde filmtyp på filmen tid,  så väljer de nu en kamera, eller inställning i kameran, som de tycker passar sitt bildspråk, och accepterar den resulterande jpeg-bilden "straight-out-of-the-camera" som slutresultatet. Men min poängen är att vi alltid gör ett val hur vi vill att våra bilder skall återges, även när vi inte tänker på att vi gör något val.

Två av nöjespalatsets attraktioner speglade i dammen framför Universeum. Inte helt lyckad spegling eftersom bilden är tagen i motljus och ingen bildbehandling kan "rädda" denna bilden. Jag hoppas däremot att jag i ett senare inlägg kan visa att det kan vara fruktsamt att analysera även sina dåliga bilder. Kanske detta kan bli en bra bild vid en annan tid på dygnet?

Tidigare förespråkare för "ren" fotografi (pure photography) uppstod som en reaktion på en inriktning inom fotografin som försökte etablera fotografin som en konstform, bl.a. genom att sudda ut gränsen mellan ett fotografi och de etablerade måleriska och grafiska konstformerna. Detta kunde leda till fotografier som  manipulerats till den grad att de var svåra att skilja från en teckning eller en litografi.

Men även tidiga anhängare av ren fotografi, som t.ex. Ansel Adams and Edward Weston, tvekade inte att använda de tekniker som krävdes för att återge "verkligheten" på fotografiet, som den framträdde framför deras ögon vid exponeringstillfället. Ansel Adams anses av många vara en mästare i att i mörkrummet få fram en oöverträffad tonskala i sina svart/vita landskapsbilder.

Varför nu denna långa utläggning om bildredigeringens vara eller icke-vara i en blogg som handlar om vattenspeglar? Jo, bilder av vattenspeglar är ett bra exempel på nödvändigheten av att editera orginalfotot för att uppnå din önskade effekt. Gemensamt för nästan alla foton av reflektioner är att de har låg, och ibland mycket låg, kontrast. Högst kontrast uppnås om  motivet är i solsken och vattenspegeln ligger i skugga och vattnet består av rent och inte allt för grunt vatten. Tyvärr sammanfaller dessa parametrar inte speciellt ofta.

Ett exempel för att åskådliggöra effekten av att definiera en vit- och svartpunkt. Bilden till vänster är orginalbilden (direkt från kameran) och i bilden till höger har jag i Lightroom definierat svart som skuggan under taket och vitt som de vita skräppapper som flyter i vattenpölen.

För att det skall bli några bilder som jag tycker är värda att titta på så krävs det en ganska drastisk bildredigering. Framför allt måste kontrasten ökas avsevärt, genom att svartpunkt och vitpunkt definieras i den reflekterade bilden. En bra beskrivning från Moderskeppet över hur du sätter vit- och svartpunkt hittar du här på YouTube. 

Nästa avsnitt - En Stad i Vatten, del 5, "Reflektioner på estetik - Vem bestämmer vad som är en bra bild?"