The Roots of Photography is Snaps!
Back to the roots!

Straight 6989 // Kodachrome i våra minnen

Kodachrome var en särskild diafilm, älskad av många fotografer och det var den diafilm jag oftast hade i min Leica! Minnet av Kodachrome kan ha blivit präglat av nostalgi, vi kanske minns mer av dess styrkor än dess svagheter eftersom vi inte längre kan få tag på filmen! Men låt gärna minnet vara så! :)

Tekniska fotografer har under åren såklart analyserat skillnader mellan Kodachrome och andra diafilmer, men vi vet att fotografi handlar mycket mer än om bara teknik!

Kodachrome fanns i olika känsligheter vilket gav flera valmöjligheter! Idag försöker man simulera Kodachromes unika estetik i digitala kameror, vilket visar att filmen är saknad! Resultaten har dock varit begränsade även om AI-teknik snart kan göra simuleringen mer exakt – på gott och ont!

Men det är inte en digital återskapning jag längtar efter utan jag saknar det unika och egna färguniversum som Kodachrome filmen hade! Den gav en unik och mycket subtil bild känsla, en bildupplevelse, som dagens digitala bilder inte kan återspegla!

Och Kodachrome var mer än bara en diafilm den var även en del av fotografins historia och blev även en del av min fotohistoria! Och var en källa till kreativitet och inspiration som jag numera saknar!

Den sista rullen Kodachrome!   (National Geographic)

/Bengan

Ps. Och Fotofika på Tårtan i Stockholm nu på onsdag 16 april! Från 15.00 c:a!

Inlagt 2025-04-13 08:56 | Läst 587 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur många stjärnor ser du här? * * *
Skriv svaret med bokstäver
Mycket poetiskt min Herre...
Jag upptäckte Kodachrome i slutet av 1960-talet – och i början var det skärpan och den konstaterade hållbarheten som lockade. Sedan efter hand kom dom andra sakerna.
Det var världens svåraste och grinigaste film att ha att göra med – men när det gick bra, ja då var lyckan gjord!
Först hade vi ju den låga känsligheten. Jag fördrog Kodachrome 25 – vilket jag är glad för i dag. Sedan måste man exponera absolut rätt. Minsta överexponering, och det blev urfrätt. Minsta underexponering, och det blev murrigt.
Det räckte inte alls att man exponerade teoretiskt rätt efter exponeringsmätaren – man måste ställa sig frågan om det erhållna värdet passade Kodachrome och den erfarenhet man hade samlat på sig om den filmens sätt att reagera i olika ljus och kontrastsituationer - ja det var ett elände, och en lycka!
Jag har uppåt 30 000 Kodachromedia omfattande åren 1967-2003 – i magasinlådor. Tar upp två stora garderober. Det är lätt att ta fram för projicering – och lätt i dag att hitta för skanning.
_______________
När jag hade skrivit dom här raderna blev jag osäker. Kunde det verkligen vara så att jag har uppåt 30 000 Kodachromedia? Jag gick till mina garderober och kollade - det stämde.
Svar från Benganbus 2025-04-13 13:08
Tack Peter!
Nostalgi, saknad och försök till filmpoesi! :)
/B
På sin tid var ju Kodachrome det bästa man kunde få tag i när det gällde färgfilm. Men ALLA tillverkare strävade att göra en så skarp, finkornig och färgriktig film som möjligt. Man strävade såklart efter perfektion och man nådde upp till en viss nivå. Denna nivå har nu flerfaldigt överträffats av annan teknik. ALLT nuförtiden är skarpare, ljuskänsligare och mer färgrätt. Att vilja gå tillbaks till den - till viss del bristfälliga - tekniken har jag svår att förstå varför man vill göra? Det var ju en totalt kass ljusstyrka och färgriktigheten var - med dagens mått mätt - sisådär. Och toleranserna var som Peter Hennig skriver löjligt små.

Det enda jag kan förstå är väl i så fall det nostalgiska inslaget. Men: Om man redan då, på 60-talet, hade haft tillgång till dagens teknik så lovar jag att i princip alla hade lämnat Kodachrome till sitt öde till förmån för ett ljuskänsligare, skarpare och mer färgrätt medium. Och om man nu vill sätta en färgprofil på sina bilder (tänk Anna Clarén) så fixar man det i efterhand, om man nu inte använder jpeg i kameran. Då får den tolka så gott det går.

När det gäller bildresultatet så är ju filmen/mediet TOTALT oviktigt. Jag frågar aldrig snickaren vilken hammare han använder...
syntax 2025-04-13 15:13
Stefan:
Det måste ju vara något ändå - när du måste värja dig så kraftigt i oträngt mål...
Svar från Benganbus 2025-04-13 16:52
Hoppsan, här händer det grejer så snart man lämnar bloggen! :)
Du har så rätt Stefan, att dagens teknik är otroligt imponerande och långt mer avancerad än det vi hade på Kodachromes storhetstid! Men ibland handlar det inte om perfektion utan om själen i det imperfekta! Mycket av själen har kommit tillbaka i fotografin! Läs det analoga! :) Och Kodachrome var mer än bara film, den var ett sätt att se världen! Kodachromes färger, dess brister, allt var en del av berättelsen från många berömda fotografer som gav Kodachromebilderna en känsla av odödlighet!

Ok Stefan, för att vara ärlig, visst kan dagens kameror och bildteknik vara som en Tesla, ursäkta! ;) Supersnabb, högteknologisk och kliniska! Men vissa människor vill åka något annat än en Tesla, kanske en äldre Mustang, för att känna motorns vibrationer och höra motormusiken från analoga tider! Det är nostalgi, visst, men också en hyllning till en tid där processen, med sina ‘löjligt små toleranser’ – var lika mycket en del av magin som resultatet!

Jag kanske inte bryr mig om snickarens hammare, men när det gäller det kreativa uttrycket, visst har ‘verktyget’ en charm som dagens perfektion inte kan ersätta! Någonstans måste det även i fotografi finnas poesi och ett annat fotografiskt sätt än bara det kliniskt perfekta och långtråkiga som man ofta försöker lösa med nyinköp av en kamera, tex! ;) Så att romantisera det, det e ungefär som vi romantiserar den musik vi en gång själva spelade, och lyssnar på den musiken på gamla vinylskivor!
Eller tittar på de där äldre bilderna tagna med Kodachrome!
/B
syntax 2025-04-13 17:38
Poesins höga visa! Mycket bra!
Ni har väl inte glömt den här hyllningen till denna unika film? https://www.youtube.com/watch?v=N4ltLp30KVs
Svar från Benganbus 2025-04-13 16:59
Tack för den länken Urban! :)
Stefan, här finns grejer att lyssna på!
/B
Samma slags diskussion som Stefan för, bruka man höra om objektiv.
Det inträder när någon dristar sig till att sticka ut hakan och påpeka att gamla objektiv i vissa lägen har en vackrare återgivning, och följaktligen kan vara att föredra ibland.
Då kommer genast modernitetsnissarna hojtande om att moderna objektiv återger verkligheten på en mycket högre nivå, mera fysikaliskt riktigt.
Haken är bara den att nissarna ifråga har bortsett från en viktig faktor i sammanhanget: Det mänskliga ögat ser inte verkligheten fysikaliskt riktigt – långt därifrån.
Det kan ju vara så att dom flesta tycker att objektivet skall ge bilder som påminner om ögats sätt att uppfatta verkligheten – inte något annat.
Samma resonemang kan tillämpas då det gäller färgfilm.
Jag har kört några få rullar Kodachrome på 70-talet. Både 25 och 64 ASA. Jag tyckte det var jobbigt med den låga känsligheten så jag körde hellre Ektachrome 200 som tidigt blev min standardfilm. Pappa och jag brukade dela på en 30-metersrulle och ladda själv.
Suck! Å ingen säger något om bilden! ;)
B)
syntax 2025-04-13 22:40
Din kära hustru ser ut som om hon tittade på något som katten hade släpat in - så jag vågade inte... :-)