Fälthare

Fälthare (Lepus europaeus) är en art av hare som tillhör familjen Harar och kaniner (Leporidae) och som förekommer naturlig i Europa, västra Asien och norra Afrika. Fältharen har också introducerats till flera olika världsdelar

Ett tydligt särdrag som skiljer fältharen från skogsharen är svansens svarta översida. Under vinterhalvåret inträder ingen eller obetydlig färgförändring. Det kan finnas vita ställen på huvudets sidor och på öronen nära huvudet. Dessutom kan stjärten vara mera gråaktig. Fältharen väger 3–5 kg och i genomsnitt 3,8 kg.

Fältharar har väl utvecklad hörsel medan deras syn är mindre bra. På grund av ögonens position vid huvudets sidor har djuret en synvinkel av 360° men sikten framåt är därför mindre avancerad.

Särskilt på Ven trängde den snabbt undan skogsharen. Den inplanterades i Sverige 1886–87 i Skåne, och har därefter förökat sig betydligt.

Fältharen är mycket skygg och lever utanför parningstiden ensam. Den lämnar sitt gömställe vid skymningen och kommer tillbaka först strax före soluppgången. I regioner med låg solstånd kan den redan vara aktiv på eftermiddagen. Ibland vandrar fältharen upp till 1,8 km innan den börjar äta och under hela natten kan den vandra 15 km. Under dagen sitter den utan rörelse i en grop med huvudet riktat mot vinden för att upptäcka faror så tidigt som möjligt.

Fältharen är det snabbaste landlevande djuret i Sverige och kan komma upp i hastigheter upp mot 75 kilometer i timmen. Vanligtvis har den under flykten en hastighet av 50 km/t. Det finns dock fåglar (exempelvis pilgrimsfalken) som är betydligt snabbare än så. För att undkomma förföljelsen byter fältharen plötslig riktning eller hoppar. Djuret har förmåga att hoppa 3 meter högt och 7 meter långt.

Mellan februari och oktober föder honan, tre till fyra dagar efter det att hon blev befruktad på nytt, ungdjuren från det förra parningstillfället. Ibland kan honan vara dräktig med embryon i olika utvecklingsstadier. Före födelsen gräver honan en grop i marken som skyddar ungdjuren mot vind. Honan föder upp till fem ungar åt gången, men vanligtvis blir det två till tre. Nyfödda fältharar har redan päls samt synförmåga och förmåga att röra sig, de kallas därför borymmare. De väger vid födelsen 100 till 165 g (genomsnitt 123 g). Honan diar sina ungar tre till fem veckor, vanligtvis kort efter solnedgången och ibland även på morgonen. Vid dessa tillfällen stannar honan bara tre till fyra minuter i boet på grund av att hennes kroppslukt lockar fiender till platsen. Under tider där honan diar, avvärjer hon kontaktförsök från hanar.

Efter cirka fem månader är ungarna lika stora som de vuxna individerna. Några ungar som föds tidig på våren kan para sig samma år.

Fler bilder på vigg5.se

Drillsnäppa

Drillsnäppa (Actitis hypoleucos) är en eurasisk vadare inom familjen snäppor.

Den beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Linné och han beskrev den då som Tringa hypoleucos. Tillsammans med sin systerart, fläckdrillsnäppa (Actitis macularia), som häckar i Amerika, utgör den släktet Actitis. Deras båda utbredningsområden överlappar inte varandra men enstaka felflugna individer har hybridiserat med den andra arten. Hybridisering har också observerats mellan drillsnäppa och skogssnäppa, vilken tillhör det närbesläktade släktet Tringa.

Den använder ofta sitt karakteristiska lockläte, ett vemodigt, ofta fyr- eller femstavigt pipande läte som sjunker i tonläge för varje stavelse och låter som "hi-diii-dii-dii".

Den är en livlig, försiktig och skygg fågel, som springer omkring på marken med trippande steg och då och då sätter sig på stenar eller trädstammar som sticker upp ur vattnet. När den sitter vippar den ofta upp och ned med stjärten, ungefär som en sädesärla. Ofta flyger den med nedböjda, dallrande vingspetsar tätt utmed vattenytan, samtidigt som den allt som oftast låter höra sitt drillande läte som upprepas flera gånger. Den uppträder mycket sällan i flock.

Drillsnäppan uppehåller sig vid steniga, buskbeväxta stränder, såväl inne i landet som, fast mera sällan, vid havskusten. Dess föda består av maskar, insekter och insektslarver, särskilt sländor och flugor, som den plockar på stranden eller fångar i flykten. Boet placeras på marken, oftast nära, men ibland ganska långt från vatten, och den lägger i snitt fyra vitgula, brunt och askgrått fläckiga, 36 mm långa ägg. Drillsnäppan gömmer sällan sitt bo särskilt väl, utan litar på äggens kamouflerande teckning.

Drillsnäppan kallades förr bland annat för strandsittare, lilla strandsittaren eller fisklita. På öarna i Östersjön kallades den för tolkapiga för att den ansågs vara ett tjänstehjon åt tolken d.v.s. rödbenan.

Fler bilder på vigg5.se

Brushane

Brushane (Calidris pugnax) är en fågel som tillhör familjen snäppor (Scolopacidae) och som tidigare placerades som ensam art till släktet Philomachus men som idag förs till släktet Calidris.

Brushanen har en mycket varierande dräkt under olika perioder på året och könen skiljer sig också åt. Den har en mycket svagt nedåtböjd näbb som är medellång för att vara en vadare i dess storlek. När den sträcker på halsen kan den se mycket smal- och långhalsad ut och den har ett mörkt öga likt ett knappnålshuvud. Honorna är markant mindre än hanarna. Den adulta honans kroppslängd är cirka 25 centimeter och den har ett vingspann på cirka 48 centimeter medan den adulta hanens längd är cirka 30 centimeter och har ett vingspann på cirka 58 centimeter. Även benfärgen skiljer sig åt där adulta hanar har röda ben, adulta honor har ljust orange och juvenilerna ljust grå.

Det mest signifikanta, och spektakulära, för brushanen är hanarnas brokiga praktdräkt som de redan börjar anlägga när de återvänder till häckningsplatserna från och med början av april. Denna dräkt består av en krage av långa, styva, i spetsen bakåtböjda fjädrar kring framhalsen och nacken. Fjädrarna i halskragen och örontofsarna fortsätter sedan att växa under april och maj. Den nakna huden på tygeln växlar färg till gulorange och blir vårtig

På våren när häckningstiden kommer börjar hanarna att spela. Ansiktets sidor blir då täckta av vårtor, ett tecken på begynnande könsdrift och på samma gång ett skydd mot stötar från motståndares näbb. Revirhävdande brushanar slåss med näbbar och klor och det är inte ovanligt att man ser blödande och haltande hanar. I sällsynta fall kan de till och med döda varandra.

De tre olika morferna beter sig olika under dessa spel. Suveränerna vaktar ett område inom leken på cirka 1x1 meter och inom denna ruta uppvaktar de honor aktivt samtidigt som de försvara sitt område mycket aggressivt gentemot andra hanar. Satelliterna är mer undfallande och försvarar inte ett specifikt område utan försöker para sig med honor som besöker suveränernas områden. De intermediära hanarna blir oftast bestigna, eller bestiger andra hanar, antingen suveräner eller satelliter, men vid enstaka tillfällen bestiger de även honor

I maj eller juni, senare i de norra än i de södra trakterna, lägger honan sina 3-4 jämförelsevis stora, omkring 4 cm långa, olivbruna eller gröna, med rödbrunt eller svart fläckiga, päronformiga ägg i en liten håla på någon tuva, aldrig långt från vatten. Hon ruvar äggen ensam, och föder ensam upp ungarna, som strax efter kläckningen är färdiga att följa henne ut för att söka föda, medan hannarna stryker omkring för sig själva.

Se flerbilder på  vigg5.se  

                                                           ******************************

                                                                ***************************

Förstora 

                                                                 **************************

Ladusvala

Ladusvala (Hirundo rustica) är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar. Den förekommer i Europa, Asien, Afrika och Amerika.

Arten delas oftast in i sex underarter, vilka häckar över norra halvklotet. Fyra av dessa är utpräglade flyttfåglar och deras vinterkvarter täcker stora delar av södra halvklotet ända till centrala Argentina, Kapprovinsen i Sydafrika och norra Australien. Dess vidsträckta utbredning medför att ladusvalan inte är hotad av utrotning.

Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap och häckar ofta i byggnader uppförda av människor. Den bygger ett skålformigt rede, av bland annat lera, i lador eller liknande byggnader och livnär sig av insekter som den fångar i flykten.

Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter har medfört att människorna ofta haft en tolererande inställning till arten. Detta stärktes förr även av vidskepliga föreställningar kring fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk, både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.

Honan liknar hanen, men de yttre stjärtpennorna är kortare, det blåa på ovansidan och bröstbandet är mindre glänsande och underdelarna är blekare. Honan har också mindre rödbrunt på strupen och pannan. Juveniler är brunare och har blekt rödbeiget ansikte och vitare underdelar. Den saknar också den adulta fågelns långa stjärtpennor

Se fler bilder på  www.vigg5.se

Förstora 

Törnskata

Törnskata (Lanius collurio) är en fågel av törnskatesläktet i familjen törnskator bland tättingarna.

Törnskatan är cirka 17-18 centimeter lång och väger 22-47 gram. Den har kraftig, lätt böjd näbb. Könen skiljer sig i färg. Hanar är rödaktigt vita på undersidan och rödbrunt färgade på ryggen och vingarna. Den har grå hjässa, nacke och gump, breda svarta ögonstreck och svart, vid basen vitkantad stjärt. Honor är på ovansidan bruna, med ljusare gråbrun nacke och gump och mörkare ögonstreck. Deras undersida är ljusgrå och tvärvattrad med mörkare fjäderkanter. Ungfåglar liknar honorna, men är tvärvattrade även på ovansidan. Flera underarter är kända, men de kan knappast särskiljas i fält.

Törnskator bildar i princip par endast för en häckningssäsong. Om fåglarna använder samma revir är det dock möjligt att paret återbildas året efter. Häckningstiden börjar i maj. Endast en häckning per säsong sker. Om en kull förloras kan det bli en andra häckning tills i juli.

Törnskatan bygger sitt bo i täta buskar eller träd, och väljer särskilt törnbuskar. Redet är skålformat och byggs av båda partnerna av växtdelar, tunna grenar och mossa och fodras invändigt med fjädrar.

Honan lägger 4-7 cirka 23 millimeter stora ägg av varierande färg, brungula, gulvita, grön- eller rödaktiga, med bruna eller gråa fläckar. Äggen ruvas av honan i cirka två veckor. Redan efter ytterligare två veckor lämnar ungfåglarna boet, men stannar några veckor till hos föräldrarna.

Törnskatan blir könsmogen efter 1 år och kan bli 7 år gammal.                Törnskatan är fotograferad på Trönninge ängar 

Fler bilder på  www.vigg5.se

Förstora