Ormvråk

Ormvråk (Buteo buteo) är en medelstor hökfågel

Ormvråken är jämte sparvhöken Sveriges vanligaste rovfågel och häckar i stora delar av den trädklädda delen av Sverige och saknas i fjällen. Den svenska populationen består av omkring 35 000 par. Merparten av Sveriges ormvråkar är kortflyttande flyttfåglar som har sina vinterkvarter i Europa, men i södra Sverige och särskilt i Skåne övervintrar ormvråken. Vid milda vintrar förekommer den även på västkusten.

Ormvråken föredrar skogens randområden, det vill säga skog som gränsar till exempelvis åkrar, sjöar, hyggen eller myrar. Vanligast förekommer ormvråken i uppbrutet landskap med spridda träddungar.

Om det råder brist på föda, kan, precis som hos många andra rovfåglar, den svagaste ungen dödas, för att fungera som föda åt den starkare ungen. Annars är det i allmänhet så, att rovdjur inte ger sig på sin egen art.

Den jagar främst genom att spana ifrån en utsiktsplats och sedan snabbt slå sitt byte, men det förekommer också att den ryttlar. Den uppsöker också as, speciellt vintertid.

Se fler bilder på min hemsida vigg5.se Rovfåglars

Postat 2018-05-27 21:15 | Läst 4808 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Sånglärka

Sånglärka (Alauda arvensis), också kallad lärka, är en fågel i familjen lärkor.

Sånglärkan är på ovansidan gråbrunspräcklig med ljusa fjäderkanter. Halsen och bröstet är vita, med gul anstrykning och täta, svartaktiga fläckar som slutar tvärt mot den ostreckade buken som är vit med svagare gul anstrykning. Ovansidan av vingpennorna är svartaktiga med rödbruna kanter och ovansidan av vingen har en vitaktig bakkant, medan undersidan av vingen är gråvit. Stjärten är trefägad: de yttersta pennorna är i olika grad vita, sedan följer svarta pennor medan de mellersta pennparen är brunaktiga. Lärkan mäter 16-18 centimeter på längden, har ett vingspann på 30-36 centimeter och väger 33-45 gram. Sånglärkan framför sin drillande sång under spelflykt då lärkan ryttlar högt upp i luften för att långsamt sänka sig ned mot marken.

Denna lärka häckar allmänt ända upp i Lappland. Dess främsta häckningsbiotop är klövervallar och gräsängar vilket gör att den blir mer sällsynt norr om odlingsgränsen.

Sånglärkan anländer ofta till Sverige redan i februari-mars. I september-november flyttar de i Sverige häckande sånglärkorna till Västeuropa. Ett fåtal övervintrar dock i södra Sverige.

Sedan 1940- och 50-talet har lärkan minskat i Sverige. I 2010 års rödlista upptogs den som nära hotad.

Sånglärkan häckar på åkrar, slätter, hedar och stäpp och är i stora delar av sin utbredning starkt knuten till kulturlandskapet. Den livnär sig på insekter och frön. Den äldsta individ som åldersbestämts med hjälp av ringmärkning var drygt 10 år.

I näringsrika områden kan sånglärkan förekomma i glesa kolonier men vanligast är att de häckar enskilt. Sånglärkan bygger sitt bo av gräs på marken, och honan lägger tre till sex ägg som kläcks efter runt elva dygn. Äggen har en grågrön botten och är täckta av bruna fläckar. Honan ruvar äggen ensam. Ungarna lämnar boet ännu ej flygga efter tio dagar. Sånglärkan lägger vanligen två kullar per år.

Tidigare har den i hela Sverige ofta bara kallats för lärka.

Fler bilder på vigg5.se

Postat 2017-07-24 15:29 | Läst 5534 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Kattuggla

Kattuggla (Strix aluco) är en kompakt, medelstor uggla som tillhör familjen äkta ugglor och är vanlig i skogar över stora delar av Eurasien. Dess undersida är blek med mörka strimmor, och ovansidan är antingen brun eller grå, där flera av de elva erkända underarterna uppvisar båda dessa färgvarianter. Boet är vanligen placerat i en trädhåla, och ägg och ungar försvaras våldsamt mot potentiella predatorer. Den är en stannfågel och mycket territoriell, och många årsungar svälter om de inte kan hitta ett ledigt revir när omvårdnaden från föräldrarna upphör.

Denna nattaktiva uggla jagar mestadels gnagare, vanligen genom att hoppa från en gren för att slå sitt byte, vilket sväljs helt. I stadsbiotoper utgör fåglar en större del av dess föda. Dess syn och hörsel är anpassad till dess nattliga jakt. Även dess tysta flykt är en anpassning för dess jaktsätt. Fastän denna uggla ofta hävdas ha exceptionellt mörkerseende, är dess näthinna inte mer känslig än en människas, men dess asymmetriskt placerade öron ger kattugglan utmärkt hörsel. Kattuggla kan fånga mindre ugglor, men kan själv falla offer för exempelvis berguv och duvhök. Rävar utgör ett vanligt hot gentemot nyligen flygfärdiga juveniler.

Dess nattliga vanor och spöklika, lätthärmade rop har lett till att den i folktro förknippas med otur och död.

Kattugglor bildar par från ett års ålder och förblir tillsammans, i ett vanligen monogamt förhållande, hela livet. Ett etablerat revir försvaras året runt och behålls med få, om några, gränsändringar från år till år. Paret sitter skyddat på en gren nära trädstammen under dagen, och sover vanligen avskilda från varandra från juli till oktober. Sovande ugglor kan upptäckas och bli "mobbade" av andra fågelarter under dagen, men normalt ignorerar de störningen.

Kattuggla häckar vanligen i ett hål i ett träd, men använder även gamla skatbon, ekorrbon eller hål i byggnader, och använder gärna fågelholkar. Den bygger bo från februari och framåt i den södra delen av utbredningsområdet, men sällan före mitten av mars i Skandinavien. De blanka vita äggen är 48 x 39 mm stora och väger 39,0 g, varav 7 % är skal. En genomsnittlig kull består av två eller tre ägg, som ruvas av enbart honan i 30 dagar innan de kläcks. De duniga ungarna är bostannare och blir flygkunniga efter ytterligare 35–39 dagar. Ungarna lämnar vanligen boet upp till tio dagar innan de kan flyga, och gömmer sig på grenar i närheten.

Denna art är orädd när den försvarar sitt bo och sina ungar och liksom andra ugglor i släktet Strix anfaller den inkräktarens huvud med sina skarpa klor. Eftersom den flyger ljudlöst upptäcks den sällan innan det är för sent att fly undan faran. Hundar, katter och människor kan bli attackerade, ibland oprovocerat.

Föräldrarna tar hand om ungarna i två eller tre månader efter att de blivit flygga, men från augusti till november sprider sig årsungarna för att skapa egna revir. Om de misslyckas med att hitta ett ledigt revir svälter de vanligen. Andelen ungfåglar som överlever är okänd, men den årliga överlevnadsnivån för adulta fåglar är 76,8 %. Den genomsnittliga livslängden är 5 år, men en ålder på över 18 har belagts för en vild kattuggla, och över 27 år för en fågel i fångenskap.

Bland de djur som tar kattugglor som byten finns stora fåglar som slaguggla,berguv, duvhök och ormvråk. Mårdar kan plundra bon, särskilt där fågelholkar gör ugglorna lätta att hitta, och vid flera tillfällen har observerats att kajor bygger bon ovanpå en ruvande kattugglehona vilket leder till döden både för den ruvande fågeln och för ungarna. En dansk studie visade att predation av däggdjur, särskilt rävar, var en viktig dödsorsak för nyligen flyggajuveniler, av vilka 36 % dör efter att de blivit flygga och innan de blivit självständiga. Mortaliteten ökade med tidpunkten för när ungen blir flygg, från 14 % i april till över 58 % i juni, och ökande predation mot sena kullar kan vara en viktig selektiv faktor för tidig häckning hos denna art

***************************

Förstora *************************

Postat 2016-01-17 18:45 | Läst 4384 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Häger

Värmer sig i solen i snålblåst

Förstora

Postat 2016-01-08 21:30 | Läst 2865 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Hovdala slott med de Kungliga

Skördefest på Hovdala slott

Hovdala är ett slott i Brönnestads socken i Hässleholms kommun.

Hovdala slott ligger vid Finjasjön, 7 km söder om Hässleholm och 10 km sydost om Tyringe. Slottet har anor från medeltiden. Det består av en trelängad manbyggnad, ett imponerande porttorn samt ladugård. Tornet bär än i dag spår av strider som utkämpades i slutet av 1600-talet då svenskarna angrep Hovdala under skånska kriget 1675-1679.

Dessutom finns en äldre park med lövträd, fruktträd, kryddgård och labyrint. Slottet är sedan 1998 öppet för allmänheten. Sommartid anordnas guidade visningar. På slottet finns restaurang och café.

Hovdala omtalas första gången i början av 1100-talet. På Gårdstaliden, omkring en kilometer väster om slottet, ligger en borgruin från högmedeltiden där man gjort mindre arkeologiska undersökningar. Den första kända ägaren till egendomen hette Magnus Råbock (Raboc) och omnämns på slutet av 1300-talet. På 1500-talet ägdes Hovdala av släkten Laxmand och kom genom giftermål till släkten Grubbe. År 1612 stormades Hovdala av svenskar i samband med det sk Kalmarkriget mellan Sverige och Danmark, men utan framgång. Till minne av denna händelse finns en huggen stenplatta inmurad i porttornet, uppsatt 1633. Sivert Grubbe överlät 1634 Hovdala till sin svärson Jochum Beck. Han satsade sin stora förmögenhet på Andrarums alunbruk och dog utfattig 1682. Redan 1648 hade han fått avträda Hovdala till några av sina långivare, som delade upp egendomen. Det köptes åter samma av dansken Jens Michelsen, eller på svenska Jöns Michelsson, som blev adlad Ehrenborg av Karl XI. Under hans tid sägs det att Hovdala stormades och brändes av snapphanar den 7 augusti 1678, men troligare var det delar av den retirerande danska armén som tidigare under skånska kriget befunnit sig under belägring i Kristianstad. Michelsson hade under kriget en svensk här förlagd på Hovdala och straffades av den danska armen genom att slottet stormades och sattes i brand. J Michelssons sonson ryttmästaren Casper Ehrenborg gjorde Hovdala till fideikommiss. Hovdala beboddes av släkten Ehrenborg under åren 1665-1981. Godset kom dock i svenska statens ägo genom expropriering redan i mitten på 1940-talet. Marken runt slottet har därefter använts som militärt övningsområde. Slottet är ett nationellt kulturarv och sedan 1947 ett statligt byggnadsminne.