Pilgrimsfalk

Pilgrimsfalk (Falco peregrinus) är en stor och kraftfull falk med distinkt teckning i svart/grått och vitt. Ryggen är mörk och undersidan är ljus, med tät grå vattring. Ansiktsmasken är skarp med tydlig falkmustasch. Kroppslängden är 40-50 cm, vingspannet 80-110 cm (hanen de mindre värdena, honan de större). Hannen är ungefär kråkstor, honan som en korp.

En störtdykande pilgrimsfalk kan komma upp i en hastighet av 320 km/h eller mer, vilket gör att den brukar betecknas som världens snabbaste djur

Pilgrimsfalken häckar på klipphyllor eller i branter. Stup om minst 10 och upp till 100 meters höjd föredras, helst ska stupet ha vatten nedanför. Boet är ofta ett övergivet bo av korp eller mindre ofta kungsörn, annars direkt på klippan eller i träd i övergivna bon efter exempelvis kungsörn eller fjällvråk. De som inte får revir med lämpliga stup häckar ibland på marken eller i låga träd på myrar, men forskning har visat att dessa par lyckas sämre med uppfödningen av ungar på grund av sämre födotillgång.

I vissa amerikanska storstäder häckar pilgrimsfalken på skyskrapor som en ersättning för klipphyllor och branter och de jagar stadsduvor och andra stadslevande djur. I dessa fall uppvisar pilgrimsfalken en förvånande tålighet mot människans närvaro.

Pilgrimsfalkar tillbringar ofta vintrar i fiskelägen och hamnstäder, där de jagar måsar, kajor och duvor

Pilgrimsfalken är muskulös och en aggressiv flygare som slår sitt byte, nästan uteslutande fåglar i duvstorlek, i störtdykningar om över 200 km/h. Vad gäller maxhastigheten har olika studier pekat på olika resultat från 320 km/h till hastigheter på över 380 km/h. Dessa hastigheter gör att pilgrimsfalken sedan länge benämns som världens snabbaste djur men några faktiska vetenskapliga studier som prövat detta finns inte. I boken The Gyrfalcon hävdar Eugene Potapov och Richard Sale istället att jaktfalken kan vara snabbare.

Pilgrimsfalken använder sin hastighet och tyngd för att döda fåglar i luften genom att "krocka" ihjäl bytet. Under idealiska förhållanden kan en pilgrimsfalk urskilja en fågel av duvstorlek på ett avstånd av mer än 8 km. Skrattmås, duva, stare och trastar utgör tillsammans nästan 75% av bytena i vissa populationer. I andra områden kan vadare vara huvudbyte. Inte ens under lämmelår går pilgrimsfalken gärna över till gnagare, men jorduggla kan bli ett viktigt byte när dess antal stiger som följd av bytestillgången. Honans större storlek gör att hon genomgående kan slå något större byten än hanen.

                              Denna falk är fotograferad ca två veckor innan de blev förgiftade 

                                     ***************************************************

              Denna falk är fotograferad ca två veckor innan de blev förgiftade 

                                        **********************************************

                                           *****************************************

    De sitter på vattentornet i Kristianstad högst upp 

Förstora 

                                     ******************************************

Brun Kärrhök

Brun kärrhök (Circus aeruginosus) är en rovfågel inom familjen hökartade rovfåglar (Accipitridae)

Den jagar främst längs strandkanten av vassrika sjöar och över våtmarker, där den glidflyger. Vingarna hålls då högre än hos de flesta andra rovfåglar. Den bruna kärrhöken är en opportunist och jagar smådäggdjur och fåglar genom överraskningsattacker, genom att långsamt glida över fält och hedar, och i kanten av våtmarker och i strandkanten.

Häckningssäsongens början varierar från mitten av mars till början av maj. Hanen bildar ofta par med två eller till och med tre honor. Paren håller oftast bara ihop under en häckningssäsong, men det förekommer par som håller ihop i flera år. Det plattformsliknande boet byggs direkt på marken av grenar, vass och gräs. Det placeras ofta på vassbädd, men de häckar även på åkrar. I genomsnitt lägger den 3-5 ägg, men kullar med upp till åtta ägg har observerats, som ruvas av honan i 31-38 dagar. Honan tar sedan hand om ungarna i 35-40 dagar tills de är flygga

Den bruna kärrhöken har minskat i många områden från 1800-talet till sent 1900-tal på grund av jakt, förstörelse av livsmiljöer och bekämpningsmedel. I ett flertal länder är den en skyddad art och har därför återigen ökat i antal. I Storbritannien har antalet häckande honor ökat från en år 1971 till över 200 idag. Fortfarande står arten inför ett antal hot, inklusive jakt under flytten över Medelhavsregionen. De är känsliga för störning under parningssäsongen och många får livshotande skador av förgiftning från blyhagel.

                                                                                *****

                                                                                           *****

    Förstora

Ladusvala

Ladusvala (Hirundo rustica)  Ladusvalan är en tättingmed ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar

Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap och häckar ofta i byggnader uppförda av människor. Den bygger ett skålformigt rede, av bland annat lera, i lador eller liknande byggnader och livnär sig avinsekter som den fångar i flykten.

Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter har medfört att människorna ofta haft en tolererande inställning till arten. Detta stärktes förr även av vidskepliga föreställningar kring fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk, både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.

 Ladusvalan är Sveriges vanligaste svala. Den häckar över hela landet ända upp till Torne lappmark i norr. Den är allmän i södra och mellersta Sverige, men mer sparsam i Norrland. De svenska ladusvalorna övervintrar i mellersta och södra Afrika och de återkommer till Sverige som den tidigaste svalan i slutet av april eller början av maj.

En hane är 17–19 centimeter lång inklusive 2–7 centimeter långa yttre stjärtpennor. Den har ett vingspann på 32–34,5 centimeter och väger 16–22 gram. Den har skimrande stålblå ovansida och rödbrun panna, haka och strupe, som avskiljs från de smustvita underdelarna av ett brett mörkblått bröstband. Den känns igen på att de yttre stjärtpennorna är mycket långa, vilket gör stjärten mycket djupt kluven.

                                                                                          ***

                                                                                               ***

                                                                                               ***

Förstora 

Storspov ( Numenius arquata )

Längd  50-60 cm 

Ängens absoluta karaktärsfågel och svensk mästare i lång näbb . Sitter ofta helt öppet meddelar med ett bubblande rop att här är mitt revir .

En stor vadare , ungefär som en skrattmås med långa ben , och lång nedåtböjd näbb (10- 15 cm lång ) . Honan har längst näbb , annars är könen lika  Svagt gul fjäderdräkt översållad med pilformade svarta fläckar på hals och buk samt ett svartbrunt mönster på ryggen . Kan inte förväxlas med någon annan fågel än småspoven .

Förstora 

Vit stork ( Ciconia ciconia )

Längd 100- 115 cm  Vingspann  195- 215  cm 

Storken har spelat stor roll i vår allmogekultur  och är nära knuten till människan .

Omisskännlig  med långa ben röda ben och näbb samt svartvit  dräkt . I flykten har den , jämfört med tranan .något längre hals än ben . Har en slö aktiv flykt med regelbundna glid  på kupade vingar , ofta med uppknorr på vingspetsrna . Är mycket bra på att utnyttja termikvindar  för att segelflyga  

Förstora