Enkelbeckasin

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) är en vadarfågel inom familjen snäppor som häckar över stora delar av norra Palearktis och där absoluta merparten är flyttfåglar. Den är varmt brunspräcklig med vit undersida och har en lång raka näbb som den använder för att finna föda i lerbottnar. Under början av häckningsperioden genomför den en spelflykt som bland annat innebär störtdykningar som får de utbredda stjärtfjädrar att vibrera vilket åstadkommer ett brummande mekaniskt läte.

Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med lång, smal och rak näbb. Den har korta ben och satt kropp. Den har en längd på 23 till 28 centimeter, vilket inkluderar näbben, och ett vingspann på 39 till 45 centimeter. Den har en hukande kroppsställning. Fjäderdräkten är fint vattrad i beige, brunt, vit och svart. Ansiktet är randat i svart och beige med ett ljust centralband högst upp på hjässan. Till skillnad från dubbelbeckasin har den vit buk och när den flyger upp syns en bred vit bakkant på armpennorna.

Enkelbeckasinen häckar vid kärr och myrar i skogsmarker och på tuvmader vid sjöar och åar. Den håller sig ofta dold och när den tvingas upp flyger den upp högt och flyger i sicksack samtidigt som den lockar. Den brukar flyga undan långt. Den födosöker i strandkanten eller på grunt vatten i mjuk dy, där den med sin långa näbb gräver efter, eller plockar byten. Den äter främst insekter och maskar, men även en del växtmaterial.

www.vigg5.se

Förstora 

En Lyckad Skitbild

Förstora  

Skärfläcka

Skärfläcka (Recurvirostra avosetta) är en fågel i familjen skärfläckor inom ordningen vadarfåglar

Till mitten av 1800-talet var beståndet stabilt, antalet häckande fåglar minskade sedan betydligt i Västeuropa. I slutet av århundradet häckade arten bara tillfälligt. 1913 fridlystes skärfläckan som andra fågelart i Sverige.1927 kom skärfläckan tillbaka som häckfågel i Sverige och då först i Skåne. Arten spred sig till Gotland 1947. Idag uppnår det svenska beståndet totalt till mellan 1 200 och 1 500 par.

Skärfläckorna går samfällt till attack mot måsar och kråkor om dessa kommer för nära deras bon. För det mesta lyckas skärfläckorna jaga bort dem, men ibland kan en mås eller kråka få tag i en unge eller ett ägg. En annan taktik som skärfläckan använder för att skydda sitt bo är att uppträda som om den har brutit vingen och på detta sätt dra rovdjurets uppmärksamhet bort från boet. Till skillnad från de flesta andra vadarfåglar simmar skärfläckan ofta och bra.

Fler bilder på   www.vigg5.se  

Förstora 

Skäggdopping (Podiceps cristatus)

Skäggdopping 

Skäggdopping (Podiceps cristatus) är en vattenlevande fågel som är den största och mest välkända arten bland doppingarna i Europa.
käggdoppingen har en lång kropp och en lång hals som den antingen håller rakt upp eller lutar bakåt så att den bildar en svag S-kurva. Ibland sänker den huvudet än längre bakåt och vilar det på mitten av ryggen. Som adult är skäggdoppingen 26 till 51 centimeter lång, har ett vingspann på 59 till 73 centimeter och väger ungefär 1100 gram. Den har en lång, smal och ljus näbb. I flykten ser fågeln slank och ranglig ut, den flyger med snabba, svirrande vingslag och dess stora, mörka fötter sticker ut bakom den. Könen är lika.
På sommaren är den adulta skäggdoppingen omisskänlig med sina svarta tofsar som sticker upp på huvudet och med en brunröd, svartkantad halskrage, som omsluter övre delen av halsen. Dessa huvudplymer gör att skäggdoppingen ser ut att ha ett mycket större huvud än vad den faktiskt har. När fågeln blir oroad, fäller den dock in plymerna. Kinden är vit, den har ett svart tygelstreck och mellan den svarta pannan och näbbroten är den ljust gul. Framsidan på halsen, bröstet, magen och undergumpen är vit. Nacken, baksidan av halsen, ryggen och övergumpen är mörkt svartbruna. Kroppssidorna är ljust gråbeigea.
På vintern ter den sig ljusare än på sommaren trots att den enda skillnaden i fjäderdräkt är att den saknar sina huvudplymer och att näbben är ljusare. En simmande skäggdopping har om vintern en mycket spetsig, toppig huvudprofil. I flykten skiljer man den från exempelvis gråhakedopping genom att den är ljusare, har vitt över ögat, svart tygelstreck och har ett vitt längsgående band på vingens övre sida närmast kroppen
Skäggdoppingen häckar i vassrika sjöar och vegetationsrika havsvikar i bräckt vatten. Boet är en flytande plattform av vass och andra vattenväxter. Den lägger i genomsnitt 3-5 ägg men kullar med 1-7 ägg har observerats. Båda föräldrar ruvar äggen i 25-31 dagar. Från det att ungen kläcks tillbringar den först en relativt lång tid under föräldrarnas vingar och senare på deras ryggar. Föräldrarna tar hand om ungarna i 71-79 dagar tills de är flygga. Skäggdoppingen lägger ofta två kullar per häckningssäsong. Detta gör den tills den helt enkelt är för stor. Skäggdoppingen äter bland annat vatteninsekter och småfisk. Den äter också sina egna fjädrar. Orsaken till detta fenomen är omdiskuterat men man tror att fjädrarna underlättar matsmältningen. Precis som hos exempelvis ugglor bildar fjädrarna klumpar tillsammans med fiskben och skalrester, som är osmältbara och som fågeln sedan spyr upp. Fjädrarna kan också hindra vassa fiskben från att tränga ned och skada tarmen. Bilderna är fotograferade på Magle Våtmark 

                                                              ********************************

                                                  **************************************

Förstora 

                                        ****************************************

Samma Familj

                                                                        *********************