Sony har i ett par år varit lite av inofficiell kung bland kvalitetskompakterna med sina RX100  och RX100 II. Vi har testat den nya III:an  och två av dess utmanare, Canon G7X samt Panasonic LX100.

En av de kategorier av kameror där försäljningen har hållit i sig senaste åren är påkostade kompaktkameror. Inte överraskande satsar därför flera kameratillverkare ambitiöst på det här segmentet.

Sony nådde framgångar redan med sin första RX100 som kom sommaren 2012. De har sedan släppt en version II och så nu också version III. Grundidén har hela tiden varit densamma: En för kompaktkameror stor sensor i en kompakt kamerakropp med gedigen kvalitetskänsla och traditionell hantering via knappar och rattar. Framför sensorn sitter ett zoomobjektiv med ett relativt måttligt omfång, men stor maxbländare och bra optisk kvalitet.

Canon har nu hängt på den här grundidén med sin G7X som av allt att döma använder samma sensordesign som RX100 III, detta i ett slimmat kamerahus med traditionella reglage. Både Canon och Sony har vinklingsbara bildskärmar, en ratt upptill på höger sida och ett litet inställningshjul bland knapparna på baksidan. Den tydligaste skillnaden är att Sony har en utfällbar sökare medan Canon istället har ett större zoomomfång, motsvarande 24-100 mm mot 24-70 mm. Hur man än mäter skiljer det som mest ett par millimeter i storlek mellan G7X och RX100.

Panasonic har valt en lite annan och tekniskt ännu svårare väg. De har byggt LX100 runt en i dessa kompaktkamerasammanhang mycket stor Four Thirds-sensor. Trots det har man lyckats bygga en häpnadsväckande kompakt zoom som har en aning större omfång än i RX100 III, motsvarande 24-75 mm, och som faktiskt är en liten aning ljusstarkare. Den här objektivkonstruktionen är extrem och den enskilt mest imponerande tekniska bedriften i LX100. Men en kompromiss man gjort är att objektivet inte utnyttjar hela ytan hos bildsensorn som egentligen är på 16 megapixel, bilden beskärs som mest till 12 megapixel.

Stockholms Central. Alla tre kamerorna i det här testet har större sensorer än traditionella kompakter och dessutom ljusstarka objektiv. En stor fördel de får är förmågan att ta bilder med gott om detaljer och nyanser även i svagt ljus. Canon G7X tar mycket bra bilder, men är en besynnerligt långsam kamera när du fotar med råformat. (Canon G7X, vid motsvarande 24 mm, f/1,8, 1/80 och iso 800).

Hur det fungerar i praktiken

Ser vi till bildprestanda så följer de ungefär sensorstorleken. Prestanda hos LX100 är lite drygt ett halvt steg bättre jämfört med G7X och RX100 III. Där G7X och RX100 är ok på iso 1600 så börjar de få problem på iso 3200. LX100 är bättre än dem på iso 3200 men får tydliga problem om du går upp till iso 6400. Samma sak när vi lyfter skuggor på låga iso, det går att lyfta lite drygt ett halvt steg mer i filerna från LX100 än i de två andra. Fotograferar du jpeg bör du hålla koll på inställningarna för brusreducering i RX100 III, med standardinställningar tar den i på tok för mycket och förstör detaljer.

Optiska prestanda är bra hos alla tre kamerorna, alla tre ger bra skärpa över hela bildytan och genom hela zoomomfången. Här ser vi också en annan effekt av den större sensorn i LX100, med samma bländarvärde och bildvinkel som hos G7X och RX100 III får du lite mer bakgrundsoskärpa. Tyvärr har ingen av kamerorna mekanisk zoom, zoomningen är motordriven vilket alltid känns lite degigt. G7X zoomar snabbast tätt följd av RX100 III medan LX100 tar nästan dubbelt så lång tid på sig. Men den skall också flytta avsevärt mer glas.

Tiden från start till första bild är kort hos alla tre kamerorna, strax över en sekund. Ser vi till autofokus så fokuserar de här kamerorna ok för att vara kompaktkameror och kan även fokusera i ganska svagt ljus, som inomhus. Tittar vi mer i detalj så är LX100 riktigt snabb, den kan rent av följa saker som rör sig riktigt hyfsat. Både G7X och RX100 kan däremot tveka lite att sätta fokus. De är inte dåliga, men det finns mer snabbfokuserande kompakter. Alla tre kamerorna har fokushjälp för manuell fokus, som konturframhävning (peaking), men här blir vi inte så imponerade. I G7X och RX100 III blir visningen oprecis och i LX100 är den svag och svår att se.

Serietagningen ser på pappret mycket imponerande ut, men här är det lite blandat. G7X är snabb så länge du kör jpeg och låst fokus efter första bilden, drygt 6 bilder/sekund. Men vill du ha följande fokus och i synnerhet köra råfiler hamnar du runt en enda bild/sekund. Inte så kul. RX100 III klarar 10 bilder/sekund med låst fokus, men ger i alla fall anständiga 3 bilder/sekund med råfiler och autofokus. Återigen är LX100 snabbast i gänget, den klarar 6,5 bilder/sekund med följande fokus. Men det blir ännu bättre: kör LX100 i läget "4k-foto" så kan du mycket enkelt plocka bilder på 8 megapixel ur videoklipp filmade i 4k då du har 25 bilder/sekund – och det med autofokus. Det är sannerligen imponerande prestanda.

Aula Magna vid Karolinska i Solna. Med 20 megapixel och skarpt objektiv kan Sony RX100 III ge en enorm detaljrikedom i bilder. Här skiljer sig RX100 mycket lite från Canon G7X som i praktiken har en likadan sensor och ett lika skarpt objektiv. Men RX100 vinner mycket på sin sökare, hur liten och mörk den än är, och sin snabbhet. (Sony RX100 III, vid motsvarande 24 mm, f/5,6, 1/30 och iso 160).

Alla tre kamerorna har, för att vara kompaktkameror, bra hantering. Trots att G7X och RX100 III till det yttre är mycket lika så har Canon lyckats bättre än Sony.

Dels genom att ratten på ovansidan är en smidig dubbelratt, dels är det lilla tumgreppet baktill betydligt bättre än Sonys. Dessutom har Canon en pekskärm som fungerar bra, i synnerhet när du bläddrar och zoomar in och ut i tagna bilder. Sony-kameran har en snygg halvmatt yta, men i praktisk användning känns den ganska hal jämfört med Canons något skrovligare ytbeläggning.

Det är mycket imponerande att Sony lyckats bygga in en utfällbar sökare i den ytterst kompakta RX100 III. Men konstruktionen känns lite skör, frågan hur bra den fungerar när den råkar ut för damm och fukt. Men det är ändå hästlängder bättre än G7X som helt saknar sökare och inte heller har någon kopplingssko för en lös sökare. Bäst sökare har LX100, även om den ibland känns flimrig. G7X får däremot ett plus i kanten är att den har pekskärm, känns lite underligt att varken RX100 III eller LX100 har det.

LX100 är en större kamera än både G7X och RX100 och har mer utrymme för reglage, något Panasonic utnyttjat både till att sprida ut knapparna mer och att ha fler. Vi gillar verkligen kombinationen av en traditionell tidsratt på ovansidan och en bländarring på objektivet. Det gör kameran riktigt snabbjobbad för såväl tids- och bländarautomatik som när du kör helmanuellt.

Alla tre kamerorna har en ring på objektivet men där Canon och Panasonic har klickstopp kör Sony steglöst. Att använda den som bländarring ger en odistinkt känsla. Panasonic har dessutom två reglage till på objektivet: ett där du väljer sidoförhållande hos bilderna: 3:2, 4:3, 16:9 eller 1:1 och ett där du väljer fokusläge. Smidigt. En knapp att se upp med på LX100 är däremot iA-knappen precis intill av- och på-vredet som är lätt att komma åt av misstag. Man kan ställa in att det krävs en lång tryckning för att aktivera läget »intellegent auto«, vilket varmt rekommenderas. Det läget är nämligen allt annat än intelligent vilket märks om man aktiverar det av misstag.

Alla kamerorna har mycket bra videofunktioner, även om LX100 tar priset med sitt 4k-läge. Men alla tre ger snygg och högkvalitativ video med bra bitrate. Det vi saknar hos alla tre är mikrofoningång, bra video kräver bra ljud. Även wifi finns hos alla tre, men även här blir vi lite förbryllade över Canon. De har mycket bra wifi-funktioner i sina systemkameror, men de i G7X är primitiva. Sony har lyckats bättre även om deras app är ganska tråkig. Här har Panasonic gjort ett bättre jobb, deras app är rörig, men har gott om funktioner.

Skulpturen Non Violence i Stockholm. Panasonic LX100 har den största sensorn i det här testet, den använder tre fjärdedelar av en Four Thirds-sensor. Kombinerat med det ljusstarka objektivet ger det bra möjligheter till oskarpa bakgrunder. En annan fördel är bra prestanda i svagt ljus. Baksidan är en aning klumpigare kamera än de två övriga testdeltagarna. (Panasonic LX100, vid motsvarande 24 mm, f/1,7, 1/100 och iso 200).

SLUTSATS

Så vilken av de här tre kamerorna är den bäste entusiastkompakten? Svaret är långt ifrån glasklart, det blir en massa å ena sidan och å andra sidan. Alla tre har sina specifika fördelar, och sina nackdelar.

Med sitt låga pris, trevliga hantering och kompakta format borde G7X vara en vinnare, men tyvärr har Canon gjort samma tabbe som med storasyskonet G1X: Kameran blir besynnerligt seg när du kör råfiler. Trots en del brister i hanteringen och ett avsevärt högre pris är Sony RX100 III en bättre kamera än G7X. Men bäst totalt sett är Panasonic LX100. I det här gänget tar den bäst bilder, är snabbast, har den bästa hanteringen, den bästa autofokusen, de bästa videofunktionerna, den bästa mobilappen. Visst är den lite dyr och lite klumpig, och har ganska låg upplösning plus en och annan underlig detalj. Men det här är den bästa kvalitetskompakten just nu.

Av Martin Agfors

Publicerad 2015-03-30.

Fotosidan produktdatabas

Omdömen från medlemmar, testbilder och produktinformation

Canon PowerShot G7 X

Priser|Info|Recensioner

Ingen butik som bevakas av Prisjakt har produkten i lager.

Panasonic Lumix DMC-LX100

Priser|Info|Recensioner

Ingen butik som bevakas av Prisjakt har produkten i lager.

Sony Cybershot DSC-RX100 III

Priser|Info|Recensioner

Sony Store

9490,00

Se fler priser

Läs mer om

Canon kompaktkameror Lumix Panasonic Sony test

Läs mer

Prylnytt

Panasonic Lumix G100 är vlog-anpassad

Prylnytt

Två nya Lumix-kompakter med mycket zoom

Prylnytt

Lumix FT7: Vattentät kompakt med EVF