Gesällen/ Bäst som vi stod där kom statsministern förbi

Vi var många som tog den utsträckta handen den här dagen, och alla sa vi "Hej Stefan". Vi tar det från början. Står på plats i Kungsträdgården för att delta i hyllningarna av vårt fantastiska U21-lag i fotboll, nyblivna EM-mästare. Men var ska jag ställa mig? Jag vill ju gärna få närbilder på spelarna. Efter att ha frågat en Supervisor var någonstans spelarna lämnar bussen och tar sig upp på scenen, ställde jag mig precis utanför den passagen. Min tanke var att sedan bege mig ut framför scenen och ta några bilder på det som försiggick där. Tanken var nog god när den tänktes.

I alla fall stod jag där, precis utanför passagen, och väntade. I två timmar. Då, helt plötsligt, kommer statsministern släntrande in. Som tur var hade jag kameran förinställd på två meter, manuell fokus. Snabbt tryckte jag av några bilder innan det hela var över på några sekunder. Det gick så snabbt så jag vet inte om så många fotografer hann med. De väntade ju på annat högvilt så att säga.

När så högviltet kom i sin buss passerade de inte alls förbi den passage som Supervisorn hade sagt utan en bit längre bort. Dessutom var det nu knökfullt med vakter mellan mig och spelarna så det var nästan omöjligt att få något intressant inom skotthåll. Jaha, tänkte jag, då går jag väl till scenen då. Med stor möda lyckades jag vända mig om och ser att jag är fångad i en fälla. Jag kan inte röra mig ur fläcken. En situation jag inte kan rekommendera till någon med anlag för panikångest. Scenen kan jag glömma. Nu gällde det att ta sig ut därifrån helskinnad.

Efter ett ivrigt buffande och knuffande lyckades jag ändå ta mig ut i folkhavet i riktning mot Hamngatan. Jag höll kameran i huvudhöjd och tog en bild då och då på min väg i obefintlig fart genom folkmassan. Två cyklister trängde sig in i hopen och försökte gående få med sig sina cyklar. Till råga på allt stod där en parkerad bil som en jättepropp i "avloppet". En dam höll hårt i handväskan och när jag såg det kollade jag om min axelväska fortfarande var stängd.

Så med ens kom jag ut ur massan och kunde pusta ut. En Bratwurstklämma smakade bra efter strapatsen och jag satte mig ned vid ett bord och tittade på skådespelet en stund.

En äldre man blir trött i värmen och halvligger mot en av Kungsträdgårdens stora blomurnor. Folk tittar till honom och allt ser ut att vara OK. Att trängas med massor av människor en sådan här varm dag är påfrestande.

På återseende

Torbjörn