I huvudet på en gatufotograf
Jag är förälskad - än en gång. Syftar på Sjuans ölhall i Göteborg som jag besökte under några timmar förra lördagen. I denna K-märkta genuina lokal är stämningen tät, oavsett tidpunkt. Att kliva in där är lite som att komma in i en annan värld. Atmosfären är varm, både i färg och välkomnande.
Visst var jag ölsugen, men i första hand var jag ute efter att utnyttja miljön för mitt eget syfte. Vart jag än reser försöker jag hitta miljöer som denna. En plats fylld av stammisar, som kommer hit dag efter dag. Tidigare har jag framförallt hittat sådana platser i Chicago och New York. När man brakar in i en sådan miljö med en kamera (och när man har för avsikt att komma därifrån med bra bilder) gäller det att agera försiktigt. Finns väl knappast någon som är intresserad av att känna sig som en apa i en bur, betraktad och fotograferad av någon som inte hör hemma i miljön. Dessutom är det svårt att agera osynligt med en systemkamera i en liten tät lokal.
Jag slog mig ner, tog en öl, lade kameran på bordet, drack min öl, pratade med lite folk, beställde en öl till och började sedan att fota lite försiktigt. Vid det laget var det ingen som längre brydde sig om att det fanns 1,8 kilo kamera i lokalen. Jag sitter där och funderar över hur lätt det kan vara att etablera sig i en okänd miljö, framförallt när folk är på gott humör och har ett öppet sinne.
När jag fotograferar i en sådan miljö vill jag vara bortglömd, vill att alla skall vara precis som de var innan jag kom in där. När jag ett par timmar senare lämnade Sjuan var jag fylld av ett rus, som handlade om betydligt mer än bara god öl. Någon av de bilder ni ser här har jag publicerat tidigare, några är nya, men jag ville skapa ett sammanhang.
Därifrån kommer jag osökt in på ett antal frågor som en intresserad bloggläsare ställde häromdagen. "Hur håller du kameran, vad använder du för kroppsteknik, hur undviker du att folk blir förbannade?" Jag skall försöka besvara några av dem.
Eftersom jag föredrar att gatufota med min 5D Mark II, beroende på snabbhet och ljusstyrka, handlar det om att försöka uppträda avslappnat, bli en naturlig del av miljön, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Så fort man börjar smyga är det kört. Visst händer det att jag hittar en miljö och sedan väntar på att något skall hända. Vid sådana tillfällen hinner de jag fotograferar oftast inte reagera. Jag finns där och de passerar.
Annars har jag upptäckt att en målmedveten hyfsat rask promenad funkar väldigt bra. Under en sådan streetwalk registreras händelser och därifrån kliver man in och fotar en eller max två bilder. Sedan är magin borta. Av de drygt 50 bilder som ställdes ut på min senaste utställning var endast två fotade från knät och det var inuti tunnelbanevagnar där man sitter så tätt att ögonblicket försvinner så fort man höjer kameran.
Visst finns alltid risken att bli ifrågasatt, eller att någon blir riktigt irriterad. Ju närmare man är situationen desto större risk, men för mig är det närvaron som är min bildstil, så jag har inget val. Oftast blir man ju inte upptäckt, men när det sker finns det i princip bara ett sätt som funkar - en positiv och obekymrad attityd. Och sedan jag skaffade mig ett"streetphoto-visitkort" har det underlättat otroligt mycket. Någon undrar, du lämnar kortet och spärrarna släpper.
Det enda negativa det kan föra med sig är att de senare hör av sig och undrar varför bilden på just dem aldrig blev publicerade på min streetphotosida på Facebook. Att svara att den inte blev tillräckligt bra kan ju vara ett tveksamt svar.
Skönt ljus i lokalen. Skön stämning vid glasen med den ädla irländska stouten.
/Matti
Att vara naturlig smittar av sig och jag har realiserat för mig själv, att människor är intressant. :-)
Intressant att du använder en DSLR, och inte någon av de allra minsta dessutom. Många använder små diskreta kameror. Med ditt val så blir fotograferingen mer tydlig och öppen. Har du upplevt det som en nackdel? Fördel? Jag använder också i huvudsak en DSLR vid gatufotografering.
Och ett schysst uppträdande ger ju de bästa möjligheterna,
Vi får mötas på 7an.
Göran
Sedan många år bor jag halva året i Berlin och andra halvan i Göteborg. Tycker det är lättare, eller roligare att fota i Berlin.
GustafE
www.sofflogg.se
Det verkar i alla fall finnas nå't fotointressant i Göteborg!? ;) :)
B)
Goa bilder, go miljö, goa människor.
Antingen direkt eller via linsen?
Hmm, det som drar oss till att fota människor är ju att det levande, oförutsägbara!
NU PÅ MORGONKULAN HAR JAG VARIT PÅ EN GRANDIOS FOTOUTSTÄLLNING - STREETWALK MED MATS BAKOM KAMERAN.
ÄVEN OM EN BILD SÄLLAN ELLER ALDRIG ÄR INTRESSANTARE ÄN DET OBJEKT DEN AVBILDAR, SÅ ÄR DET TROTS ALLT VERKLIGHETEN; LJUSET, TIDEN OCH RÖRELSEN JAG OCH DU OCH MÅNGA, MÅNGA MED OSS VI ANVÄNDER NÄR VI FOTOGRAFERAR. DENNA VERKLIGET ÄR VÅR BÄSTA VÄN MEN KAN OCKSÅ VARA VÅR VÄRSTA FIENDE. JAG BEUNDRAR DET FÖRTROENDE OCH DEN TRYGGHET SOM KAFEBESÖKARNA VISAT DIG, SOM LÅTIT DIG BERÄTTA MED KAMERANS HJÄLP , VAD SOM HÄNDER EN HÄRLIG STUND, SOM DEN SOM DU DOKUMENTERAT. GRATTIS OCH HATTEN AV FÖR MATS HÄLSAR
MARGARETA
Annars tycker jag det är roligt att se vad ni gatufotograferar. Jag söker även den som gatufotograferar i Sverige utanför storstäderna. Fina bilder...
För mig är Internet inget annat än ytterligare ett medie. Ingen skillnad mot att hänga en bild på en utställning, eller göra en bok och sälja i bokhandeln, eller en nyhetsartikel i en tidning med bilder från offentlig miljö. Begreppet kränkning är jag inte speciellt oroad för. Det handlar inte om någon blir förnärmad eller skulle ta illa upp för att man kommer med på bild. Det är tillåtet att fotografera människor i den offentliga miljön, en del av tryckfrihetsförordningen och vårt öppna samhälle. Kränkning är om du exempelvis skulle fotografera en sovande stupfull och identifierbar person på en parkbänk, där byxorna är neddragna till knäna. En sådan bild kan absolut vara kränkande. Känns det inte bra i magen skall man låta bli.
Så definitivt inte mitt sista besöka på detta detta ställe.
Och får väl avsluta med att tacka dig, för du lagt upp dina bilder här och berättat.. utan dessa, hade jag missat de härliga timmarna på 7:ans ölhall.
Hälsn
Agnetha