Ett fotoår som utvecklar

2020 - ett år där allt ställts på ända. Personligen gick jag in i det med känslan "The best year ever". Jag hade planerat fyra workshops inom gatufoto. Två i Lissabon, en i Köpenhamn och den avslutande i Kuba. Ja, ni vet ju hur det gick....

Men det finns möjligheter i allt. Foto är en stark abstinensframkallande drog och då gäller det att suga i sig vad som finns på nära håll och inte minst utveckla förmågan att se saker i vardagen som annars kanske bara passerat. För mig är nära Göteborg. Det har blivit många långsamma promenader, i både regn och sol, med kameran som bästa vän. Jag har hittat för mig nya kaffeer, kommunicerat med okända människor, knutit nya vänskapsband och upptäckt detaljer jag tidigare inte sett. Och självklart har det slunkit ner en och annan IPA.

Ok, jag ska inte påstå att Covid 19 medfört nått gott, men det har i alla fall öppnat sinnena ytterligare. Det om något kommer jag att ta med mig från detta minst sagt märkliga år. Och förhoppningsvis ligger både Kuba och Lissabon kvar.

Vi ses där ute/Mats

www.matsalfredsson.com

Så här i jultid

Så här i jultid kan jag inte låta bli att tänka på ett möte jag hade i Chicago dagen före julafton för två år sedan. Jag gick förbi honom flera gånger under de dagar jag var i Chicago. Han satt där på gatan i sin tomteluva och filt och frågade om han kunde få lite pengar till fika. Just den här dagen reste han sig upp och f rågade om han fick låna min kamera, eller om vi på något sätt kunde fotograferas tillsammans. Han hade en polare alldeles intill som fick ta bilden. Jag vet att det var vågat att lämna ifrån mig kameran, men kunde inte låta bli.

Snabba tankar i en värld beroende av gatufoto.

Under kort sekund undrar jag vem hon är. Har aldrig sett henne tidigare. Kommer troligen aldrig att se henne igen. I verkliga livet. Men hon kommer ändå att följa mig. Förhoppningsvis livet ut. Märkligt. Hon sitter på mitt minneskort. Är lagrad i datorn. Har passerat förbi mitt program för bildredigering. Hon vet inget om det.

Varför gick hon där just då? Vem var väninnan? Var de på lunch? Väntade jobbet? Eller hade de semester? Precis som jag? Vad log hon åt? Såg hon att jag stod där med kameran? Eller hade de just delat en upplevelse? Var det inte så att hon också var fotointresserad? Hängde det inte en kamera där på magen? Vilket märke? Nyss inköpt? Kanske. Hade de precis hyrt en cykel? Lämnat tillbaka den? Hade de någon kontakt med folkmassan strax bakom? Var det de som hade gjort henne på gott humör?

Hur upplevde hon mötet med fotografen? Uppstod det stress? Irritation? Nyfikenhet?Var kaffet kallt? Hade hon haft i mjölk? Eller var det rent av te? Hon måste väl gå på någon modeskola. Första året? Var det medvetet med Micky? Vilket land kommer hon ifrån? Utbytesstudent? Kanske. Hade hon själv ritat kjolen? Eller köpt dem i en butik för second hand? Är detta världens nästa stora modeskapare? Jag hoppas det.

Varför har hon glasögon fast det inte är någon sol? Nya? Blev det en sen natt? Ingen sömn? Vad finns i väskan? Vad tittar hon på? Ligger det ett kafé där? Kaffesugen? Har hon familj? Jobbar maken i Berlin? Tänker hon på att det precis regnat? Är hon lite orolig att det skall börja igen? Ligger paraplyet hemma? Klär hon sig medvetet? Struntar hon i vad världen tycker?

Pratar hon av sig? Har det varit några tuffa dygn? Varför kom inte killen hem i går kväll? Sov han över någon annanstans? Svensexa? Är det sista dagen i New York? Längtar hon hem? Vill hon inte åka? Uppgiven? Är det första gången de träffas? Internet? Varför valde de just det här cafét. Atmosfären. Kanske. Har hon ens tänkt på den stora maffiga tavlan bakom henne? Skall hon gifta sig nästa vecka? Är det planering på gång? Ny lägenhet? Kanske flytta till Manhattan? Möjligen.

Mötet med människor upphör aldrig att fascinera. Det gör att jag ständigt längtar ut på gatan igen. Jag njuter av att se bildens och händelserna formas. Jag är en av många som dokumenterar. Betraktar. sprider. Utmanar. Vågar. Bjuder andra på mina upplevelser. Jag tror att det jag och andra gör är viktigt. Vi gatufotografer visar världen som den är. Okonstlad. Aldrig regisserad. Bilder som kanske fascinerar om 50 år. Precis som vi idag fascineras av de bilder som togs för 50 år sedan.

Vi möts där ute.

Han satt utanför Miller´s pub på South Wabash Avenue

South Wabash Avenue gränsar till Chicagofloden och skär norrut parallellt med högbanan the loop. Det är en gata jag promenerat på vid ett flertal tillfällen. Varje gång jag är i Chicago kommer jag tillbaka hit. Stämningen är alltid lika tät, oavsett om det regnar eller solen skiner.  Egentligen är det en bred gata, men eftersom högbanan skuggar den del där trafiken passerar blir det  väldigt intimt.

När jag går där har jag känslan av att jag skall se Batman sitta uppflugen längs en av husfasaderna. Det här är hans Gotham City och jag känner mig som en inbjuden och betraktande gäst. Men där finns också en känsla av att plötsligt möta Mr Capone eller någon av hans hejdukar.

Senast jag var där anlände jag tidigt på morgonen. Regnet hade precis släppt och trottoaren låg våt. Morgonens människor var på väg till jobbet, eller också hade de helt andra mål. Jag tittade ner på mannen som granskade ett fönster till en restaurang och jag var tvungen att se efter vad som väckte hans intresse.

Det var fönstret till en av många restauranger som ligger längs gatan. Ägarna hade klistrat upp ett urklipp som berättade att just här brukade just Al Capone äta när det begav sig. Stället hade funnits ett tag. Man undrar vad som pågått bakom de väggarna. Vilka planer hade smitts...?

Lite senare på dagen kom jag tillbaka till samma plats. Det var då jag så honom sittandes i rullstol utanför anrika Miller´s Pub. Han tittade på folket, turisterna som passerade och hoppades få lite pengar, kanske till mat, kanske till något annat.

Jag tog en första snabb bild på honom, men kunde inte hålla mig. Måste få veta mer. Gick fram till honom, presenterade mig och frågade hur han mådde. Egentligen en idiotisk fråga och svaret var snabbt och effektivt: "Inget vidare" och han såg ut att tänka: "Märks inte det?" 

Kunde dock inte hålla mig utan berättade vad jag kände, att jag tyckte att han hade en fantastisk karisma och att jag gärna ville fotografera honom. Han sprack upp i ett gigantiskt leende och sa "Visst".  Trots allt elände fanns gnistan inom honom, hans ögon lyste och vi fick kontakt. Snabbt berättande han att det inte gått så bra sedan han kommit hem från Vietnam.

Strax efter promenerade jag vidare. Två människor som aldrig tidigare mötts och som förmodligen aldrig skulle ses igen. Några timmar senare gick jag förbi där igen, men han var borta. Jag hade velat veta mer. Jag önskar att jag bjudit honom på en bit mat, men ögonblicket var borta.

Jag kommer dock aldrig att glömma honom eller hans intensiva ögon....

Kommer ni till Chicago. Missa inte S Wabash A. Slink in på Millers Pub och missa för allt i världen inte Central Camera Company. En fascinerade fotoaffär som funnits så länge de äldsta Chicagoborna kan minnas.

Njut av tågen som passerar ovanför ditt huvud. De går runt loppen innan de passerar ut till någon av de omgivande stadsdelarna. Men framförallt, sug in atmosfären och inspirerades av den minst sagt ruffa miljön

Berusad av gatufoto

Jag har drabbats av en insikt. Jag är beroende av gatufoto. En av frestelserna är porträtten. Människor du aldrig träffat tidigare. Plötsligt står de i din väg. Du ser dom, men de ser inte dig. Du lyfter kameran och ibland är du riktigt nära - som i det här fallet. Du hinner ta en enda singel bild och då vänds blicken mot dig. Så var det här, på ett uteställe i Palermo, en oförglömlig november fredagskväll. Oftast uppstår det nyfikenhet och många gånger får man ett bra samtal - eller en ny vän. Nu vet jag att han heter Daniele Lupo, en riktigt härlig italiensk grabb, förlovad med underbara Giorgia Castellini.

Vid sådana ögonblick drabbar gatufotot mig som en drog. Jag vill ha mer, uppleva mer, ta det ett steg till. Det är som endorfinet hos en idrottsman. Får jag inte min dos mår jag dåligt, jag saknar kicken som sökandet efter den perfekta bilden ger. Det är också det som får mig att skriva en blogg, att försöka påverka andra människor, att dela med mig av berusningen. En önskan om att sprida passionen.

Men efter att ha hållit på med detta i rätt många år så har jag också kommit på att det inte bara handlar om bilden. I gatufotot finns självklart den rent fotografiska utmaningen, men det handlar lika mycket om utmaningen att möta människor.

Vissa är nyfikna, några tekniskt intresserade, andra vill veta allt om varför man håller på och hur det fungerar, en del vill gärna få en bild mailad till dom. Ett fåtal blir bara irriterade, men för mig är det kanske den optimala utmaningen. Att få dem att förstå, att dela övertygelsen om att det vi gatufotografer håller på med är viktigt. Kanske tjöts lite om att vi dokumenterar vår samtid för eftervärlden och att livet skulle bli bra tråkigt en dag om inte dessa bilder fanns, den oförställda, icke arrangerade speglingen av verkligheten.

Men den yttersta drivkraften är förstås jakten efter den perfekta bilden, den som aldrig dyker upp. Med de höga krav jag har på mig själv så befinner jag mig ibland nära, det är tillfällen då berusningen känns extra mycket, men ändå finns det alltid någonting som skulle kunnat vara bättre. Det finns alltid en tanke om att det här duger,men det är inte tillräckligt bra.

Så kände jag lite i New York för exakt 1 år sedan. Det var min första kväll och det regnade på tvären. Var på väg tillbaka till hotellrummet när jag såg det gamla paret - på långt håll. Jag sprang i ursinnig fart ca 50 meter för att hamna på rätt sida om bilen. Det blev en bild, innan damen i den vita pälsen tagit klivet in och ögonblicket var borta. I det ögonblicket kände jag att den satt, även om jag skulle velat haft lite mer luft omkring, lite mer utrymme för komposition.

Samtidigt inser jag att det är just den drivkraften som får ut mig bland människorna igen. Vetskapen om att det bakom nästa gathörn, inne på nästa pub, på spårvagnen, i bussen snart kommer att dyka upp ett ögonblick som ger mig bilden som jag aldrig någonsin kommer att överträffa...

Och ändå vet jag - det kommer alltid att vara möjligt att ta det en nivå till. Varje gång jag söker på nätet efter storartade gatufotobilder inser jag att det alltid finns ytterligare en nivå - och ännu en - och att jag fortfarande har en bit kvar till högsta serien.

Scenerna spelas upp där ute varje dag, dygnet runt. Så mycket händelser, så lite tid. 
Just vetskapen om detta har gjort mig beroende och ständigt berusad.