Mina bilder och tankar för dagen

Om konsten att fotografera nära människor

Jag noterar att Bruce Gilden ställer ut på Fotografiska i Stockholm. Han är ju för vissa lite av en idol, särskilt bland s k gatufotografer, eftersom han går nära de människor han fotograferar. Han är ju dessutom medlem i Magnum gubevars och då måste han vara skitduktig, eller…?

Jag ser på en film på youtube där Gilden går omkring på gatorna i New York och trycker upp sin Leica med en 28:a långt innanför människornas ”comfort zone” och bränner av en blixt rakt i ansiktet innan han snor runt, låtsas som inget har hänt och snabbt går vidare. De flesta han plåtar hinner inte se vad som hände.

Jag ser därefter på hans bilder och noterar att han främst söker efter bilder på människor som ser udda ut, lite trasiga, fula, trötta och uppgivna. Bilderna blir ibland smått groteska porträtt av freaks.  Men det är bilder som hyllas som stor fotografi….

 

Jag tänker att få av de människor han plåtar kan känna till att de ställs ut och jag har mycket svårt att tro att han visar sina bilder för dem han fotograferar och ber om lov att få publicera eller ställa ut dem. Detta väcker mina funderingar på rubriken på det här blogginlägget och jag tänker på andra några andra fotografer och hur de närmat sig människor. Några namn som alltid inspirerat mig är Diane Arbus, Bruce Davidson och Anders Petersen, alltså fotografer som i sina arbeten ofta går nära människor för att ta sina bilder.

 

Diane Arbus (1923-1971) hade en dragning till udda existenser. Fotograferade ofta närgånget och med blixt. MEN hon gjorde det inkännande och var ofta förberedd, påläst och var en omvittnat lyhörd och ödmjuk person. När hon t ex hade läst om ett nudistläger som hon ville fotografera gjorde hon som seden bjöd och gick omkring endast iklädd sin Mamiya-kamera. När hon hängde med transsexuella och andra udda existenser på barer och nattklubbar var det samma sak. Hon levde i miljöerna under en tid innan hon började fotografera. Kanske hjälpte det henne också att hon var en anspråkslös kvinna och inte en så påträngande figur som Bruce Gilden.

 

Bruce Davidsons gigantiska arbete med ”East 100 Street” från 70-talets Harlem i New York innebar ett annat fotografiskt angreppssätt. Han hade föresatt sig att fotografera människor i en specifik gata i ett område som då var allt annat än säkert på den tiden. Men han grep sig an projektet med en storformatskamera på stativ, plåtade ungar på gatan och kom tillbaka dagen efter med ett gäng kopior som barnen tog hem och snart började han bli hembjuden till folk. Han gjorde sig igenkänd och accepterad helt enkelt. Slutresultatet är, boken East 100 Street, ett helt enastående fotografiskt arbete. Skamligt nog har Bruce Davidson aldrig platsat på Fotografiska. Trots att han lever och fortfarande är aktiv fotograf.

 

Anders Petersen tror jag de flesta fotomänniskor känner till. En svensk fotograf som redan i slutet av 60-talet slog igenom med bilderna tagna på ”Café Lehmitz” från Reeperbahn i Hamburg. Bilder av utsatta och förbrukade människor i utkanten av Hamburgs nöjeskvarter. Det är också bilder som har att göra med Anders egen historia från Hamburg, hur han hamnade där och vilka han som ung umgicks med. Han berättar om människorna på Café Lehmitz som sina vänner och det syns i hans bilder.

Anders Petersen har idag en enorm produktion bakom sig, hundratals separatutställningar i Sverige och utomlands, ett trettiotal böcker och han har alltid levererat berörande bilder. Själv tycker jag mest om hans böcker från institutioner, fängelser, äldreboenden och mentalsjukhus, miljöer där man måste vara en längre tid, visa vem man själv är och förklara sina avsikter innan man kan börja fotografera. Jag tänker, när jag ser på Anders Petersens sätt att närma sig människor. att om Bruce Gilden hade gått in på ett ställe som Café Lehmitz och smällt av sina blixtar hade han omgående åkt på dyngstryk.

Av detta kan man dra slutsatsen att jag tycker att man alltid måste kunna stå för sina bilder av främmande människor. Och alldeles särskilt när du går tätt inpå. Det måste finnas en – om än ordlös – överenskommelse om att det är ok när jag som fotograf tar bilden och att den som blir fotograferad är med på att bli fotograferad.

Bilden nedan tog jag en gång i ett flyktingläger i bergen mellan Turkiet och Irak. Hundratusentals kurder hade flytt upp i bergen undan Saddam Husseins hot om vedergällning.

Jag var där för Rädda Barnens räkning. Så var också Peter Knopp från Aftonbladet. Han plåtade på ett annat sätt, nästan aggressivt, han smällde blixten rakt i ansiktet på utsatta människor, många skrek också åt honom att försvinna, minns jag. Min bild tog jag utanför ett tält, kvinnan kunde engelska och när jag frågade om jag fick ta en bild av henne och barnet sa hon ”Yes, and you must show the picture to the world!”.

Nu blev det inte riktigt så. Bilden hamnade visserligen i en Rädda Barnen-kampanj, men Peters Knopps bilder fick flera uppslag i Aftonbladet och internationell spridning.

Ett halvår senare satt Peter och jag över en fika och jag minns att han sa nåt i stil med ”Visst känner man sig som en buffel ibland, men va faan bilderna måste ju fram…”. Och så är det naturligtvis, det handlar om realiteter för pressfotografer, inte bara för Peter Knopp (som tyvärr avled 2003), och som var en lysande fotograf på många sätt.

Men för Bruce Gilden är det annorlunda. Han har ingen pressläggning att ta hänsyn till.

Och med det i åtanke borde han kanske lägga om stil eller fundera över vad han håller på med. Eller kanske borde han spana in några av våra svenska s k gatufotgrafer. Birgitta Nilsson från Norrköping, Anna Lithander från Göteborg och Bengt Hansson från Stockholm till exempel. Fotografer med både värme, humor och mänsklig närhet i sina bilder, Enastående fotografer helt enkelt. 

./.

 

 

 

Inlagt 2024-11-24 19:41 | Läst 96 ggr. | Permalink
kontakt , tillit är orden

/inger
Svar från per-erik åström 2024-11-24 20:54
Exakt så.
/per-erik
Jag tycker många bilder man ser på människor är tagna på för långt avstånd. Oftast är det ju ansiktet som är intressant, inte kroppen - om inte kroppen skulle tillföra bilden något speciellt.

Din bild tycker jag är riktigt fin, den förmedlar en känsla hos både mor och barn.
/Toma
Svar från per-erik åström 2024-11-24 20:55
Tack ska du Tomas. Jag håller med.
Med vänlig hälsning/per-erik
Jag tycker att du är väldigt ensidig när du beskriver Gildens fotografi och därmed målar en bild av honom som bara delvis stämmer med verkligheten. Du slår an strängen med hans mest kontroversiella fotografi, den med blixt tagen på ett väldigt påtagligt och animerat sätt. Jag har också sett videon nu syftar på och skulle inte själv fota på det sättet eftersom han säkert ibland förvånar och skrämmer sina subjekt. Det vill inte jag göra. Om man bortser från hur bilderna kommit till så tror jag att många av oss skulle vara överens om flera av bildernas kompositioner och innehåll är rätt bra. Kanske?

Men när du visar de tre porträtten i färg så bör man känna till att de brukar vara tagna med en mellanformatare på stativ och han har ofta en assistent med sig. De han fotograferar är förstås mycket medvetna om att de blir det och jag vet att han vid flera tillfällen har visat bilderna efteråt, direkt ur kameran. En av kvinnorna som blev porträtterad på detta sätt utbrast "I'm beautiful!" när hon fick se bilden. Hon var definitivt inte vacker i traditionell bemärkelse. Får mig att tänka på Karl-Bertil Jonssons Julafton och individen där som får en bok på franska men som pussar den ändå.

Vidare, att Gilden fått möjlighet att ta porträtt på detta utelämnande sätt av människor i samhällets utkanter är ofta tack vare att han lagt ned tid på att bli accepterad. För ett av hans senaste projekt om svarta motorcykelgäng så spenderade han hur mycket tid som helst i deras klubblokaler för att bli accepterad. Och det var inte en helt ofarlig miljö tydligen. Han skulle nog inte ha haft några problem med att fotografera på Café Lehmitz.

Jag har lyssnat på Gilden ett flertal gånger och bytt några ord med honom. Han är mer än bara sina ökända blixtbilder. Det är helt okej att inte gilla honom och hans sätt att fota men jag tycker att det är fel att inte visa helheten.

Mvh
Fredrik