Den siste äventyraren

Lite granna onödigt kom det ytterligare snö under natten. Man får backa bandet. Trädgård och jordbruk får anstå. Kvällen kommer med småregn och dimma utifrån fjärden. Lite pyssel i en hårddisk istället.
   Det kom ett dödsbud härom veckan. Erik, den siste äventyraren har gått ur tiden. Och när jag skriver äventyraren så menar jag det, han som körde motorcykel kors och tvärs genom Europa, gjorde en massa spännande saker, som liftade till Colombia och blev kvar där med fiskesafari som födkrok. Det var nog Venezuela ett tag också. Colombia  lär inte vara helt hälsosamt att vistas alla gånger. Och fiskesafari, här var Erik en auktoritet om jag förstått saken rätt. Rikt och märkvärdigt folk anlitade honom. Eriks liv var förmodligen betydligt mer sammansatt och spännande än vad man kan tro. Du hade ett eget band också i det sena  sjuttiotalet. Jag lirade med dig och minns särskilt en av dina låtar, jag har den fortfarande i huvet, den som liksom landade i min egen upptäckt av en brasiliansk saxofonist, Gato Barbieri.Och där är traderingen igen.
   Men så kom beskedet. Vi hade väl inte så mycket kontakt men Facebook fungerar överallt det är liksom det där att Erik, du ska ju liksom alltid vara i djungeln. Men en aggresiv malaria kan nog fälla den starkaste. Du är i minnet bevarad.

Jag surfar runt i en hårddisk, och det är rätt disk jag tog med ut till ön. Den med alla scannade negativ. Här finns bilderna, historien. Vart tog du vägen? Vad gör du numer? Alla gamla kompisar, alla kärlekar, alla de andra som passerat. I det som kallas ett liv. Det är lätt att bli lite högstämd.

Pentax Spotmatic med Tokina 135 mm. Kodachrome konverterat till svartvitt och den vanliga plus-x simuleringen . Lite ute på hal is ändå när jag jobbar med den bärbara datorns egen skärm. Men siffrorna verkar visa rätt iallafall.

Vardagspyssel och lite fri lek

Efter gårdagens nordliga kuling och snöyra, och de sista exponeringarna på en rulle Fomapan 200. Snö och gråväder passar bra för svartvitt, och en kamera som inte bryr sig om stelfrusna batterier. Analogt fotograferande, det blir färre bilder och inte nödvändigtvis bättre för det. Men kanske annorlunda. Mer lågmält kanske.
   Här sitter ett 24mm/2.8 på. Ett objektiv och brännvidd som möjligen har det goda med sig att det hyperfokala omfånget är förlåtande. 
Men den här dagen bjuder på sol som gör vad den kan för att smälta den snö som föll i går. Ett utmärkt tillfälle att klyva en halv kubik ved. Klyva ved, på det moderna sättet med hydraulisk vedklyv är en rätt behaglig syssla. Man gör nåt. Som inte kräver så mycket tanke. Och det blir nåt. Man tänker. 
   Min mobiltelefonoperatör undrar om jag inte drömmer om en ny Iphone 15 och jag överväger om jag inte ska svara. Nej. Jag drömmer mer om att Putin ska snubbla i nån marmortrappa i Kreml och bara dö liksom. Gärna i åsyn och med hjälp av några ärkeänglar eller ett antal apokalyptiska ryttare, alltså lite dramaturgi i det hela.  Och Lavrov, om. en timme eller två, förbered dig. Nu har inte jag nån direkt tumme med högre makter, men vore det inte på tiden att det händer nåt. Nåt gammaltestamentligt. Lite action. Och detta sker nu allom till varnagel. Det finns inga kryphål. Som de säger på TV - Nu kör vi!
   

och hur det började

Det är svårt att låta bli att titta bakåt. Och hur det började. Återseendet. Tack vare fotografi. Fotografiets kanske främsta egenskap; bevarandet av tiden och ögonblicket. Jag såg en utomordentligt fin utställning på Stockholms stadsmuseum, Hatte Stiwenius bilder, Ebba Grön, Rågsved, punken det sena sjuttiotalet, åttiotalet. Stavas energi. Och köpte naturligtvis boken/katalogen. Snygg, välgjord och med en lysande repro. Duplex och frekvensmodulerat raster. Love it!
Nu var ju jag inte där riktigt i det sena sjuttiotalet. Där nånstans stod jag förmodligen med ena foten i ett ansvarsfullt vuxenliv. 

  Och om livet till en början var en adolescent blandning av konst, bild, fotografi, musik och i någon mån teatern som arena, kom det sig med tiden, som för de flesta, utvecklas i en, låt oss kalla det tradering, syn där vissa uttryck blir viktigare än andra. Känns det igen. Smaken för mångfalden kokar ner till ett mer uttalat intresse. Och vad som händer sen. Vad ledde det till? Och utan att göra ett bokslut, tiden är inte mogen för det, får man hoppas. 

För min del blev det en hel del musik. Sjuttiotalet är musik, fotografi, tecknande och försök att skapa nåt slags konstnärligt uttryck.

   Åttiotalet är illustration, fotografi, mestadels produktfoto. Egen ”multiateljé”. Bra norrljus, reprokamera en Eskofot med vacumbord och tre objektiv i revolver, ljusbord, Letrasetark i parti och minut, en inlånad Hasselblad, en Nikon F med mera och Rotringpennorna hängde även de in i denna tid. Tillvaron som frilansande i bland annat den lilla nischen produktfoto i kombination med  monteringsbeskrivningar. Där jag och kunderna i ödmjukhet insåg att den tecknade bilden i mycket trumfade fotografiet. Det är inte för inte Ikeas monteringsanvisningar inte är fotografi. Det blev också en hel del illustrationer i facktidskrifter, omslag, affischer, rätt många grejer som så att säga försvunnit ner i bildhistoriens bottensediment. Men jag tänker ändå med en viss värme i bröstet när jag ser Taxi Stockholms takskyltar. Jo, jag ritade monteringsanvisnngarna för dem. Bland annat. Och att jag i den tiden lyckades få till ett antal rent konstnärliga projekt…att man bara hann med. Samtidigt som att vara teckningsmajje. (men det får bli en egen historia.)

   Överhuvudtaget såg bildvärlden, såväl fotografiskt som den illustrerade helt annorlunda ut blott för tjugofem trettio år sedan. Både tekniskt som uttrycksmässigt. 

Och vart vill jag komma. Jo kanske, det den där insikten att evighet är fotografiets främsta egenskap, ögonblickets registrering, sparandet av ögonblicket, minnets alldeles egna teknik är fotografiets främsta och mest omedelbara funktion. Att helt enkelt göra ögonblicket till evighet. Detta oavsett att fotografiet därutöver är möjligheten till enorma möjligheter att skapa bild.

Ja, nu stod väl en liten essay om brännvidd och annat på tur, men det får anstå ett tag till.

Bild: I replokalen. Vad och varför det repas är oklart, kanske ett gig i Köpenhamn, en inspelning på Sveriges Radio, ett lir på Bullerbyn, ingen aning. Lika lite som vem som håller i kameran. Att det helst skulle låta som Clarence Clemons medans hågen stod mer mot Sonny Rollins. Nikon F 35mm troligen beskuret. 

Om opassande bilder

och opassande konst i synnerhet kan man läsa i ett inlägg på SVT nyheter: https://www.svt.se/kultur/opassande-offentlig-konst-visas-i-ny-utstallning .
   Lägg till en krönika av Åsa Beckman i DN härom dagen. 
Borde man vara förvånad   i en tid av prat om kulturkanoner? Fler än en har sagt att politiker bör helst hålla fingrarna borta från kultur intill den dag de verkligen förstår vad det handlar om (Solsjenitsyn, Stefan Zweig, Voltaire och en hel radda till. Samt åtminstone  nån grekisk filosof vars namn jag tillfälligt glömt.)
    Fler än jag har också noterat att morgontidningarna blivit tunnare. Bland annat beroende på att i genomsnitt fyra sidor radannonser per dag försvunnit. Att annonsera i tryckt press är dessutom betydligt dyrare nu, och annonsintäkterna har alltid varit tidningarnas viktigaste inkomstkälla. Presstödet inte att förglömma. Men stopp där, nu är det farligt nära politik på FS, här får man hålla igen.  
   Och borde jag inte ha haft ett eget exempel på en opassande bild här? Jovisst men det är nu tomt i tillgängliga mappar.

Nu var ämnet för dagens lilla essay tänkt att handla om brännvidder, utsnitt och liknande ting, men det får anstå för den här gången.
  En rödhake trotsar bisterheten, men fågelfotografi inifrån stugvärmen med en smartphone låter sig inte göras, vare sig kamera eller rätt objektiv finns på plats. Havsörnen svävade över Styrsnäsudden, några skrakpar adderade den grafiska accenten i viken men alfåglarna har lagt sig i lä nånstans utom hörhåll. Snöfall och en NNO kuling ute på fjärden. Man eldar i spisarna.

Konst och foto 2006

Konst och foto 2006 och om allt det nya. (bild bara för att det ska va en bild)
 Jag satt och bläddrade i SAKs årsbok 2007 (Sveriges Allmänna konstförening) och noterade hur många av verken som var fotobaserade, väldigt många och ofta i ett hårt manér med blixten så att säga rätt på. Ett manér som Tunbjörk drev till fulländning men i det här sammanhanget kändes som ett, ja just det, manér. Många av verken anges också som Lambdaprint, ytterligare en sak att skrynkla ett ögonbryn inför. Och några grejer till.
   Men vi tar det från början. Hårt ljus rätt på är ganska vanligt i den tiden. Det är inte för inte ringblixtarnas förlovade tid. Att så många skulle ta efter (tradera) Tunbjörk håller jag för otroligt. Förebilderna ligger nog nån annanstans. Maneret förekommer tidigare, läs Andy Warhol, modefotografi under nittiotalet med mera. Och det kan säkert vara en inspiration, men jag undrar om det inte finns en faktor till. Vad köper en ung konstnär med smak på det nya i början av tvåtusentalet? Kom ihåg att hen vadar inte i pengar direkt. Vågar man gissa på någon av de digitala kompaktkameror som översvämmar marknaden. Utan optisk sökare, med en jämfört med i dag basal upplösning, lågt dynamiskt omfång, brus över 400 ISO, en liten blixt i ena hörnet av kamerahuset. Då kan man plåta så att det ser ut precis som de där framgångsrika nittiotalsfotograferna bilder. Modernt, i framkant.  Hårt, glammigt, Studio 54, New York, Los Angeles och så vidare. Naturligtvis en estetik som ligger Polaroidbilden nära. Det osköna så att säga.  Så det finns kanske en liten rent teknisk orsak till att det såg ut som det gjorde i svenskt konstliv 2007.
  Och Lambdaprint låter nåt, eller hur? Men orsaken till det tycks vara att Crimson som redan då var stora på fotoprint hade en skrivare av märket Lambda som skrev ut C-print det vill säga med dagens mått  rätt konventionella fotoutskrifter. Men håll med om att Lambdaprint låter aningen mer spännande.

Bild: Håkan Blomqvist har vernissage. En glaskonstnär som i en tid av elände, hans kärlek är drabbad av obotlig cancer,( något Håkan är fullt öppen med i IRL såväl som sociala medier) bearbetar sin egen rimliga ångest med stenarbeten. Jag förstår honom, arbeta med motsträvighet, med tid, koncentration.