HCB Omläsning

Det händer väl då och då  att vi läser om böcker. Favoritromaner. Och upptäcker då nya dimensioner i berättelserna. Det kanske har med mognad att göra, eller nya erfarenheter som lägger nya raster på tillvaron.

På samma sätt återkommer jag ofta till bilder. Läser om dem så att säga. Med nya glasögon, med nytt seende. Nu har jag ”läst” Henri Cartier-Bresson under några kvällar. Att stillsamt bläddra ett par av hans  bildböcker. Bläddra fram och tillbaka. I lugn och ro och verkligen  ge sig hän bilderna.

I HCB:s bildvärld upplever jag påfallande ofta ett lugn. Ofta ett ganska ansenligt avstånd mellan betraktare-fotograf och motivet. Om man tänker att människorna i bilderna är motiven. Och är de nära, är de betraktade. Det finns väldigt sällan någon slags fotografisk påstridighet i bilderna. Väldigt sällan känslan av 35mm-närhet. För all del, visst är det åt vidvinkelhållet, jag tänker inte gå in på någon brännviddsanalys, mest därför att den teknikaliteten blir ointressant i HCB:s bilder. Hans bilder står av egen kraft, de står i sitt berättande.

 Och ofta ryggar. Ryggar som i sin bortvändhet har något att berätta. Och som sagt, väldigt ofta sker det som är berättelsen, väldigt långt borta. 

Henri Cartier-Bresson:Europeans. Förord av Jean Clair.

2018-04-24 21:49   Anders F. Eriksson

Allt som innehåller en berättelse jag gillar tål att läsas om, lyssnas på eller ses på igen, oavsett om det handlar om stillbild, film, musik eller text. Ibland avfärdar jag något vid första anblick, och då är det lätt att inte återvända för att hitta andra kvaliteter (vilket kan vara synd).

Detta gäller också bilder jag själv tagit - bilder jag avfärdat som skräp för några år sedan kan vara bra idag (och tyvärr också det motsatta).

Ryggbilder kan vara helt underbara (och oändligt trista)!

Svar från mombasa 2018-04-25 21:31

Jomenvisst, i det gigantiska bildflödet är det lätt att avfärda men betydligt svårare att gå tillbaka och titta mer på djupet. Som sagt, inte minst när det gäller egna bilder.
Ha det gott

2018-04-25 15:15   Göran Olofsson

Det blir större harmoni för betraktaren om man inte växlar optik allt för ofta i sin bildberättelse.
HCB var normaloptiken trogen i det mesta även om han hade tillgång till 35 0ch 90 optik.
50an är ju en fantastisk bra optik på en Leica!
Göran

Svar från mombasa 2018-04-25 21:35

Jo det är bara att hålla med. Hålla sig till en brännvidd. Alla zoomar till trots. Lustigt är att fast HCB använder ”normalen” så infinner sig ändå en vidvinkelkänsla i hans bilder. Det kan ha att göra med att avståndet fotograf-motiv i många bilder är ganska långt. Vidvinkligheten blir som en extra effekt.
Ha det gott

2018-04-25 19:02   Johan Pihl

Intressant skrivet om den störste fotografen genom tiderna. Ja, det här är ju ett väldigt bra exempel på en fantastiskt bra ryggbild. Och den blir bara bättre av att man inte ser mannen framifrån - man undrar vem han är, barnets far kanske (fast hundarna verkar betrakta honom som en främling)?

Svar från mombasa 2018-04-25 21:40

Ja, den här berättelsen vore nästan omöjlig att åstadkomma utan en rygg. Jag har också tänkt den tanken vem han egentligen är. Och det är väl det som är storheten i vissa bilder, att de lämnar utrymme för en tolkning eller flera.
Ha det gott