Nu har Fredrik Hjelm på Voi fått DN att ta in en ny debattartikel där har propagerar för att städerna ska byggas om för att gynna hans elsparkcykelfirma. Vilt vevande med armarna drar han in Ukraina och klimatkrisen som argument. Hjelm är helt blind för att hans verksamhet gör trottoarerna farliga för folk som går med sina egna två fötter. Länk till hans inlägg 17 april:
https://www.dn.se/debatt/vagen-ut-ur-bilberoendet-gar-via-smart-mobilitet/
Jag har själv varit nära att bli påkörd. Tjejerna väjde i sista stund och hamnade i en hög på gatan. Allt var mitt fel, sa dom, eftersom jag gått på trottoaren.
Elsparktöttingarna är miljöbovar. De kostar stål, plast, sällsynta metaller i tillverkning, slits ner på några månader och slängs.
Varför finns inte antivoiare? Voi har med rysk finansiering sett till att stadstrottoarerna intagits av kinesiskbyggda elsparkstöttingar. Dom som använder apparaterna betalar för att bli registrerade av kinesisk elektronik. Allt lagras i molnet.
Med ett minimum av konspirationstänkande borde nån antivaxxare misstänka att Kina tar del av allt. Vem du är, när du åker, vart du åker. Din mobil har fått cookies inlagrade. Den har ju mikrofon, platsminne och kamera så inte bara Alexa och Siri utan kineserna kan få reda på allt om dig. Och ryssarna kan vilja ha mer än rubel för sin medverkan. Se där ett konspirationstänk som skulle kunna få Voi på fall!
Inte Voi, men samma idé, att trottoarerna är till för elsparkcyklarna.
Här kommer nån åkande med konstig hållning
Han multitaskar. Sköter en förhandling per mobiltelefon medan han kör elsparkcykel på trottoaren.
Faran över för ögonblicket. Men man måste vända sig om var femtonde sekund, dom är tysta och snabba och de som kör har noll koll på trafikreglerna.
Pga massiv efterfrågan i anslutning till min förra blogg, "Byta till sommardäck" (Stephan Axelsson undrade lite) kommer här klipp från en artikel jag skrev åt tidningen Elbilen för några år sen.
-----
Nere i Europa rullar bilarna på samma hjul året runt. Många struntar i att kolla trycket utan kör tills det händer något. I Sverige byts hjulen två gånger om året. Då kollar man troligen trycket. Så det är inte fullt så illa här, men ändå krävs numera elektronisk däcktrycksövervakning.
Ett system har givare i varje hjul och trådlös överföring till bilens elektronik. (Ett annat, värt en egen artikel, använder bilens egna givare och räknar fram eventuella tryckavvikelser i realtid.)
Kostnaderna för inköp och drift blir höga om vinterhjulen måste ha sensorer. Det kan bli frågan om upp 2500 kronor per hjul för de mest exklusiva bilarna. Batterierna kan inte bytas, hela sensorerna måste bytas minst vart femte år. Det blir en hel del pengar.
Förhoppningsvis håller bilisterna ändå systemen i gång, åtminstone då det gäller sommarhjulen. För hur kul är det att köra en bil där varningslampor lyser? Eller att försöka sälja en sådan bil?
BILPROVNINGENS SYN
Morgan Isacsson är expert för dessa frågor på Bilprovningen. Han menar att alldeles för många struntar i att kolla trycket. Lågt lufttryck kostar pengar i bränsleförbrukning men bidrar också till en avsevärd del av olycksfallen i trafiken. En uppföljning av att däcktrycksövervakningen verkligen fungerar skulle ge utslag i statistiken, en statistik som ju speglar mänskligt lidande.
Däcktrycksövervakning behövs för alla fordon. Där har timmersläpen uppe i Norrland varit tidigt ute och införskaffat utrustningen frivilligt. För att spara pengar och för att helt enkelt komma fram.
Systemet med givare i varje däck är bra genom att ge klar information om tryck och i vissa fall även temperatur. De här ABS-baserade systemen verkar betydligt trubbigare.
DÄCKVERKSTADEN SER FÖRÄNDRINGEN KOMMA
Michael Karlsson basar på Däckland i centrala Norrköping. Han berättar att allt fler bilar har sensorer. USA:s lagkrav 2007 startade trenden. Europeiska bilar följde efter. Efterfrågan på sensorbyten ökar. Batterierna klarar 3-4 år, sen måste hela sensorn bytas. Om man lagar däcket med punkteringsspray har man med 90 % sannolikhet också ett sensorbyte att göra. Sensorn klabbar igen av geggan.
Michael tar fram en utbytt sensor. Ventildelen är svårt korroderad och gängan helt av. Den del som sitter inne i hjulet ser också illa medfaren ut.
För Däckland skulle det bli besvärligt att hålla alla bilmodellers sensorer i lager. I stället har man valt att göra som andra i Däckia-kedjan, ha en enda programmeringsbar sensortyp. Den är amerikansk och heter Cub. Med programmeringsboxen DBD-II kan Michael flytta koden från den defekta enheten till den nya sensorn. Bilen märker ingen skillnad. Att starta så att säga från noll går också, men är mer krävande eftersom man då måste in i bilens elektronik.
Däckland tar 750:- per sensor. (Detta var alltså för några år sen). Då ingår programmering och montering om kunden samtidigt köper nya hjul. Originalsensorerna brukar kosta mer. Om bara sensorn ska bytas kostar monteringen 200-300:- per hjul. Det plockar ju till, men att köra utan har också nackdelar. Han hade nyss inne en kund som avstått från sensorer i vinterhjulen men kom tillbaka eftersom han inte stod ut med varningsblinkandet på instrumentbrädan.
Man ska vara tidigt ute för att slippa köa. Men så kom snön! I går onsdag var det i alla fall dags.
Gummiverkstan ligger centralt i Norrköping. Slottsgatan är Sveriges första gata enligt renässansens ideal, anlagd 1599. Kring 1970 totalsanerade stan just här. Allt togs bort. På platsen byggdes flera skivhus med bostäder och ett skivhus (i bild) för sossarnas högkvarter, en vårdcentral som nu är helgmottagning, SSU, fler (S)-anknutna verksamheter och en restaurang som nu heter Hugo. Nu har sossarna flyttat till nyrenoverade historiska kvarteret Knäppingsborg. Historia har blivit positivt även för (S).
I bilden syns skuggan av en skylt HOTEL. Bokstäverna sticker upp över taket på huset bakom.
I kvarteret fanns också en mack. Den är nedlagd. Skärpta miljö- och brandkrav blev övermäktiga. Gummiverkstan är kvar. Här har jag hunnit till plats 2 i kön.
Inomhus har staplarna med däck har blivit större med åren. De allt större fälgar och allt bredare däck som modet föreskriver syns inte bara under bilarna utan tar också plats på däcksverkstan!
Killen med glimten ögat känner jag sen förr. Han frågade, kommer vi på YouTube nu? Nä sa jag, men kolla bloggen Cityscapes på sajten Fotosidan i morron!
En nyanställd kille är själv fotoamatör och tyckte idén var kul. Jag mailar en länk till verkstan f v b till grabbarna. (Chefen heter Michael Karlsson. 2014 intervjuade jag honom för tidningen Elbilen om däcktrycksvarningselektronik.)
Bilen uppe på liften. Skumplastkuddar emellan och så lyfts åket upp så att det går att skruva bort hjulen. Grabbarna samarbetar flärdfritt och effektivt. Det går undan!
Jag passade på att kolla personalhörnan. Snyggt men inte pråligt. Tvättmaskin och torktumlare.
Servicen inkl säsongshyra och däcktvätt kostade 895:-. Jag vill minnas att priset var 575:- 2013. Förr knogade jag med att byta hjulen själv. På Gotland har vi plats för dom i ett uthus. Men här inne i centrala stan känns det bra att anlita proffs. Bra att hjulen blir rena också!
Det finns en fåtölj att sitta på medan man väntar. Verkmästarbåset med kassa och betalterminal har akvarium med guldfiskar och affisch med en storskrattande däckinnehavarinna som vinner tid åt familjen genom att låta verkstan ta hand om däcksbytena och förvara däcken.
Grabbarna applicerade 2,5 kilo i sommardäcken, lite mer än jag brukar. Hjulen pang på plats, knatter knatter med tryckluftdrivna mutterdragaren, sen på på med hjulsidorna och jag åkte iväg.
Alla bilder tagna med Pentax K-1 och Pentax FA 35mm objektiv. ISO 100 utomhus, ISO 6400 inomhus.
Iväg till nästa ärende. Att hämta ny dator Mac Mini med Apple M1 och en ny skärm Benq 24". Jag befarar att Photoshop CS6 inte kommer att fungera och att jag får ett elände med en hel del annat. Men hoppas på det bästa. Cliffhanger!
Sneda skuggor, sned stolpe och en tämligen noga uppställd cykel i Norrköping 19 april 2022. Husväggen hör till St Olai kyrkas norra stenbod. 
Fotografen Ulf Wigh har sett mycket under sina 55 år i branschen men söndagens kravaller i Navestad var annorlunda.
Ur Folkbladet Östgöten, Norrköping 18 april 2022 16:05. Citerat med tillstånd av tidningen.
-----
"Det är nog det stökigaste jag upplevt i Norrköping och då har jag ändå varit med om rätt mycket, säger Ulf Wigh under en pratstund på måndagen."
-----
Röken över stadsdelen Navestad har hunnit lägga sig efter söndagens sammandrabbningar mellan en uppskattningsvis 150 man stark och uppretad pöbel och polismakten på plats för att skapa ordning i kaoset.
Fotografen Ulf Wigh från Norrköping är van vid situationer som dessa. Han tjänar sitt levebröd genom att bevaka händelser med dramatiska inslag som olyckor, bränder och konfrontationer mellan olika grupperingar. När blåljusen larmas – då är Ulf Wigh där med sin kamera. Dygnet runt. Nyhetsbyrån WighsNews är väletablerad och samarbetar sedan länge med bland annat Folkbladet.
– Jag har fotat efter skottlossningar men det har varit isolerade händelser på ett annat sätt än detta. Nej, detta är det stökigaste jag upplevt, säger han.
Med sin erfarenhet kunde han krypa in i sin yrkesroll och koppla bort egna känslorna, väl medveten om farorna som lurar och riskerna som finns.
En fotografkollega från annan ort rånades på sina dyra utrustning när han skulle bevaka kravallerna i Navestad.
– Någon slet av honom grejerna, det var säkert utrustning för 40-50 000 kronor. Den som stal kamerorna höjde armen, min kollega visste inte om han skulle kasta en sten eller slå.
Själv kände sig Ulf aldrig hotad, även om han på nära håll blev vittne till våldsamheterna.
– Jag kände inget hat mot oss fotografer. Jag såg att dansk media filmade, TV4 var också där, men ingen störde oss i vårt arbete. Det blev aldrig något gruff.
Hur tänkte du kring din egen säkerhet?
– Jag var så nära som jag kände att det var vettigt att gå. Jag såg folk som kastade sten men tror inte att någon siktade på mig. Jag pratade också med en hel del vuxna. De yngre var lite mer störiga och jag såg till och med barn i tioårsåldern som sprang omkring.
Vad tänker du kring det som hände?
– Att det är tråkigt. Det är ingenting man kan rycka på axlarna åt. Poliserna gjorde så gott de kunde men jag tror att de högre upp i polisledningen bedömde situationen fel.
Blev du chockad över vad du såg?
– Ärligt talat är det inte mycket som chockar mig längre och jag tror tyvärr inte att det är sista gången vi ser något liknande. Det är inte så många år sedan det brann bilar i Klockaretorpet och det kan hända igen, varnar Ulf Wigh.
