Gullmarn

Gullmarn i Bohuslän är Sveriges enda äkta tröskelfjord och landets första marina naturreservat. Det officiella namnet är faktiskt Gullmarn, och inte bara en slarvig förkortning av Gullmarsfjorden. Vid mynningströskeln är djupet 45 meter medan det största djupet, vid Alsbäck, är ca 120 meter. Höjdskillnaden innebär bristande vattenutbyte med havet utanför, vilket medför ett rikt och delvis unikt marint djurliv. Helt perfekt för nyfikna dykare. Det finns också en rad fina vikar och platser där man lätt kan ta sej i och ur vattnet med tung utrustning. Det går således alldeles utmärkt att åka ner fyra dagar och bara dyka från land i Gullmarn, motiven tar aldrig slut.

Gullmarsanemon (Protanthea simplex) är ett exempel på en art som finns i enorma mängder i fjorden och som man bara kan se sporadiskt (mycket djupare) i havet utanför.

Denna vackra vita anemonen bekläder ibland hela väggar. 

En vacker havsborstmask som heter Påfågelsrörmask (Sabella pavonina synonym Sabella penicillus) sitter i små klungor på väggen. Den lever i ett rör som den gör av sand, lera och slem.

När man närmar sej masken med kameran får man ofta bara en chans, sedan drar masken in de vackra tentaklerna i röret. Tentaklerna bildar en tät krona runt munnen, och ser ut som en blomma.

Eremitkräftor hör till mina favoriter och jag blev inte besviken på denna resa. Det fanns mängder med eremiter på flera av dykplatserna och många av dem verkade ha drabbats av vårkänslor. Den här satt på en bergvägg och höll hårt i sin lilla vän. Han ser lite störd ut så vi lämnade honom snabbt. Lutningen var kanske i jobbigaste laget.

Den här hannen har hittat en blåskimrande liten fröken som han tänker hålla i och vakta tills parning är möjlig. Han är mycket beskyddande och vaktar henne väl när jag kommer nära med kameran.

Bilderna är tagna med 60 mm makro, så lite närgånget blir det. Det här är antagligen Pagurus bernhardus, vår vanligaste eremitkräfta. Lägg märke till att höger klo är större än den vänstra.

Det här är mest troligt samma art bara en annan färgskiftning. De matchar varandra bra med de blåa runt ögonen. Eremitkräftor äter det mesta de kan komma över i lämplig storlek och fungerar lite som havets renhållningsarbetare.

Hälsningar Lena

Skaldjur - där de trivs bäst

Helgens dyk bjöd på en hel del skaldjur. Några välkända delikatesser och några mindre välkända varianter som nog mest dykare och kanske några akvariefantaster känner till.

Hummer ser man ganska ofta runt Väderöarna. Den här var inte alls särskilt stor men ändå väl så stökig att få med på bild med 60 mm makro. Den var tillräckligt nyfiken för att krypa fram ur sin skreva men så fort de långa antennerna kom åt kameraporten så backade den bakåt. Så höll vi på en stund.

Vanlig krabbtaska är ännu vanligare och ett tacksamt fotomotiv för de sitter ofta helt stilla. Jag fotograferar dem ibland, om de bjuder på en spännande vinkel. De har faktiskt gröna ögon om man tittar närmare.  

Det här är en simkrabba som håller om sin lilla flickvän. Det är en vanlig art längs västkusten och jag tycker de är lite charmerande när man hittar dem i par.

Trollhummern kikar fram från en klippskreva. Den hade många kompisar i skrevorna runt omkring, men de är svåra att få på bild eftersom de backar så fort man lyser på dem.

 Jag gjorde också två dyk med Raynoxlinsen (DCR-250) på 60 mm makro och det här är en mycket liten eremitkräfta som råkade hamna framför denna linskombination. Skalet var ca 5 mm. Tyvärr så gick det en del dyningar som gjorde att jag gungade fram och tillbaka så jag tappade bort den efter tre försök.

 Den här pytteräkan är fotograferad med samma kombination som ovan och under samma gungande förhållanden. Bilden är väldigt snäv i nederkant men den enda av mina försök som faktiskt hade räkan med på bild över huvud taget. Dessa små djur hoppar nämligen runt (som hoppspindlar ungefär). Makro under vatten kan knappast bli mer frustrerande.

Hälsningar Lena

Bonusdjur

Idag sken solen men det blev varken dykning eller fotofika pga en massa pyssel i hem och trädgård som behövde klaras av inför vintern. En tur till skogen fick jag som belöning och en stund i bildarkivet kunde jag ta då jag betsämt mej för att ge kantarellerna till svärmor.

Ibland när man fotograferar under vatten händer det att man fått med betydligt mer än huvudmotivet, men man ser det inte förrän man kommer hem och laddar bilderna i datorn. Man får med små bonusdjur. En del kamuoflerade och därmed svåra att se eller så är de bara pyttesmå. 

I vänstra hörnet på denna bild sitter två mycket små eremitkräftor som jag garanterat inte såg när jag tog bilden.

På denna bild är det återigen eremitkräftor som är bonusdjuren. Huvudmotivet är en spektakulär Puget Sound King Crab, men på undersidan av bladet till vänster sitter ett helt gäng små eremiter.

 På denna bild är huvudmotivet en nakensnäcka som inte är mer än ett par centimeter. Att det satt en pytteliten nakensnäcka av en annan art till vänster såg jag inte förrän jag tog upp bilden på min stora skärm hemma.

Dessa räkor "steppade" in i bilden när jag höll på att ta den. Räkorna dansade runt och kom ivägen, men jag såg inte att det var fyra stycken med förrän jag kom hem och tittade på bilden ordentligt.

 Ibland är bonusdjuren välkamouflerade. På denna bild sitter det en ganska stor maskeringskrabba, upp och ner, till vänster om och lite ovanför fisken. Man kan se ögat och klorna. Maskringskrabbor kan ha allt möjligt växande på sej och kan ibland vara helt omöjliga att se förrän de rör på sej.

Ibland är det enbart storleken som gör att man inte ser bonusdjuret, som i detta fall. Då det är fastslaget av en expert att denna räka med största sannolikhet inte putsar den stora fisken, kan man fundera över om den över huvud taget visste vad den höll på med.

Ha en bra helg

Lena

Partykräftan - med egna serpentiner

Inför midsommarfirandet visade jag en bild på en eremitkräfta helt insnärjd i lila ”serpentiner”. Just denna art av kräfta (Pagurus prideaux) lever med en anemon (Adamsia carciniopados) som skydd på sitt skal. När anemonen blir stressad eller hotad producerar den de lila trådarna, som genom sin färg och form får hela eremiten att se ut som om den kom från ett särdeles lyckat partaj. Men trådarna är sk nässeltrådar som bränns och fungerar som ett skydd för både kräfta och anemon.

 Den här är ju ganska näpen med sina trådar som ser ut att växa ut från de rosa fläckarna på anemonen.

 Just kombinationen av dessa två arter har jag bara hittat i norska fjordar. Men enligt facklitteratur ska de finnas från Kap Verde i syd till långt upp längs Norges kust. Dock ej i svenska vatten.

 Alla bilderna ovan är tagna i Sognefjorden, Norge. En del för flera år sedan då jag använde en Canon 400D istället för en 7D.

 Ibland blir det väldigt mycke nässeltrådar, som för denna som såg mest ut som att den ville gå och dra lite grus över sej.

Det finns också andra exempel på eremitkräftor som nyttjar det brännande skyddet som anemoner kan ge. I tropiska vatten kan man ibland hitta Dardanus pedunculatus.

 Den känns igen på sina gröna ögon och taggarna på kanterna på klorna. Kroppen är röd, orange och vit. Färgen varierar efter djurets ålder. Skalet är ofta ett snigelskal med anemoner på.

Vissa anemoner sätter sig fast på eremitkräftans skal på eget bevåg, men man har också sett hur eremitkräftor plockar anemoner och arrangerar dem på sina skal. Dessa två bilder är tagna utanför Filippinerna 2009. Förutom dessa eremiter fanns det ju en hel del annat spännande där men mer om det en annan dag.

Ha en skön kväll

Lena

Eremiterna jag inte kan motstå

Eremitkräftor kan jag bara inte motstå. De finns nästan överallt i havet, både i Sverige och utomlands, så jag stöter på dem ganska ofta och mycke bilder blir det. Allt från pyttesmå till några centimeter stora är det vanligaste. Dessa småttingar stötte vi på i

Kanada, under sommarens resa.  Hela korallern var full med halvcentimeter stora eremitkräftor, minst ett hundratal, och jag höll aldrig på att komma därifrån. Dessa små röda hade tydligen funnit varandra och hannen höll envist fast i sin lilla flickvän.

 Den här hade hittat en riktigt vackert hus, som tillhört en purple ring topsnail. Sprakande färger blir det ibland. Nästa bild är dock betydligt rörigare och svårare att se vad det är, men det var ett drama som utspelade sej på en klippavsats.

Plötsligt fick jag syn på en liten eremit som ligger på rygg (mitt i bilden). Den sprattlar med sina randiga ben. Till vänster sitter en ganska stor maskerad krabba. Jag ser plötsligt hur den nyper i den lilla kräftan med en klo. Till höger sitter eremitens kompis och  kan inte göra så mycket. Jag tog tre bilder sedan var jag tvungen att ingripa. Jag brukar inte pilla på djur under vatten men den här lilla fina kräftan kunde jag inte se hur den blev krabbmat. Jag vände den på rätt köl och flyttade undan den, närmare sin kompis.

 De fick bråttom att ta sej därifrån och jag fick bara en bild på dem då de knallade iväg med sina stora hus. Nåväl, slutet gott denna gång.

Hälsningar Lena