Uppsala city-bäver!

Svandammen i centrala Uppsala, framför café Fågelsången där vi brukar fotofika, har sedan några dagar fått nya gäster. Jag fick höra igår att det fanns bäver i den här pölen och steg upp lite extra tidigt i morse för att kolla in om det stämde. 

När jag gick runt dammen fick jag snart syn på en bäver under pilträdet, där den satt vid en hög med pinnar. Man kan se stadstrafiken bakom staketet med bl a en grön stadsbuss.

En annan bäver kommer simmande och försvinner runt ön. Det är alltså ett par, eller i alla fall två bävrar. 

Många passerar som är på väg till jobbet eller skolan och stannar för att titta, ta bilder eller bara frågar vad det är för något som får andra att stanna. Det finns dunbollar också men de drar inte alls till sej lika mycket uppmärksamhet. 

Enligt Wikipedia håller bäverhannen ihop med sin hona hela livet, så detta är kanske ett par. De lär dock bli lite svårt att få ihop ett bo i Svandammen för det är tveksamt om det finns bomaterial så det räcker. De verkar också vara lite sent ute.

När de möts vid pinnhögen är de väldigt ömsinta mot varandra. Det ser ut att kramas men det handlar nog mer om putsning av den tjocka pälsen.

Jag har aldrig sett bävrar på så här nära håll och aldrig heller ett bäverpar som gosar/putsar sej på detta sätt.

Solljuset är tyvärr starkt och mot de blöta djuren blir det allt annat än optimalt, men man får ta det som det är när det för en gångs skull är fint väder. Kolla in baktassen med simhuden mellan tårna.

Efter en sista omfamning återgår de så småningom till att gnaga av barken på pinnarna. Vilka charmerande djur. Man kan ju inte låta bli att undra hur länge de kommer att få vara kvar här...? Jag har sett vad de kan åstadkomma när de börjar fälla träd.

I dammen finns också en bedårande liten familj med knipor. Det hör ju till det mer vanliga gästerna här. 

Mamma knipa bryr sej inte det minsta om bävrarna.

De små dunbollarna är redan duktiga dykare.

Kajan är mer tveksam, den kanske oroar sej för sina favoritträd utanför konditoriet. Vi får väl se vad som händer.

Motvilligt lämnar jag bävrarna och åker till jobbet. Vilket morgonmöte!

Hälsningar Lena

Forth Worth Nature Center and Refuge

Inom rimligt köravstånd från där vi bodde i Richardson, Texas, låg naturreservatet "Forth Worth Nature Center and Refuge". Det är ett inhängnat område på ca 1 400 hektar som består av skogsområden, prärie och våtmark. Här skulle det enligt hemsidan också finnas en flock bisonoxar och det lockade förstås lite extra. Vad vi inte tänkte på var att den här årstiden och allt regn som kommit gjort t o m prärien extremt frodig. 

Vi gav oss i alla fall ut på en promenad i ett område som bestod av kalksten och rödbrun sand. Här växte en typ av yucca planta...

...och rikligt med blommande "prickly pear" kaktusar. 

"Prairie verbena" blommade också frodigt längs stigen. Såg vi några bisonoxar? Nej, inte minsta skymt.

Däremot sprang det flera små ödlor runt våra fötter som t ex denna "Texas spotted whiptail"...

...och den här, som kom och tittade på oss då vi åt våra medhavda smörgåsar och tog en välbehövlig vätskepaus. Jag har inte lyckats lista ut vad det är men antagligen en vanlig art. Inga ormar korsade vår väg, även om tanken slog mej att de nog kunde finnas här. 

Vi tog bilen och körde till ett område med annan terräng och en del skog. Här fanns också en mindre sjö, eller om det kanske var en lokal översvämning. Tät växtlighet...

...men också flera skyltar att här skulle det minsann röra sej bisonoxar. Alltså vandrade vi iväg längs ett staket och spanade ut mot vattnet. Bara att det fanns ett staket gjorde ju att man kunde misstänka att djuren skulle vara någonstans bakom. Det är ju inte direkt Yellowstone vi befinner oss i. Det var nu över 30 grader varmt och strålande sol så vi misstänkte att de ligger nog i skuggan någonstans och tar det lugnt.

Det var också så vi fick syn på de två första, idisslande frukost vid vattnet och i med viss skugga från träden. 

Det såg ut som rejäla tjurar och de går ofta för sej själva, medan kor och kalvar går i större flockar tillsammans.

Ytterligare en tjur klev fram bakom växtligheten för att dricka i vattenbrynet.

En fullvuxen bisonoxe kan väga upp till 900 kg och ha en mankhöjd på nästan 2 m. De vi såg var nog inte fullt så tunga, men visst var det stora djur. Svettiga och nöjda gick vi tillbaka till bilen. 

Det var vardag och väldigt få besökare på centret, men två busslaster med skolungdomar stötte vi på kortvarigt vid en rastplats. Det fanns en spång ut över en våtmark här men naturligtvis inte några fåglar eller andra djur i sikte (mer än fjärilar), när det här gänget passerat. Vi kände oss ändå nöjda och såg fram emot ett dopp i poolen efter våra promenader denna dag.

Hej så länge,

Lena

En sista rapport från stubben

Grönsiskorna ger sej inte utan fortsätter att flockas i stora mängder kring det som just nu är deras favoritställe. 

Jag håller med Ing-Marie att det är svårt att låta bli att titta på dem och ta några bilder. Några bilder blir snabbt väldigt många. Men nu är fröna nästan slut och vi kommer dessutom att åka bort. För de som sköter om vårt hus och våra plantor ingår det inte att hålla fågelrestaurangen öppen, i synnerhet inte som det nu ser ut att bli varmt och därmed betydligt lättare att hitta mat även för dessa. Men det här är förstås väldigt bekvämt, serverat och klart. Drickat finns runt knuten.

Bergfinkarna har inte gett upp heller utan kommer mellan flockarna av grönsiskor. Eftersom det här inte är en art som vi sett de senaste 15 åren är det extra kul att se dem. 

Fin uppvisning bjuder även bergfinken på ibland.

Eller så slår den sej ner i syrenhäcken vars knoppar precis har börjat svälla på ett mycket lovande sätt. Vi är antagligen borta när de slår ut och kommer hem till en grön syren.

Ringduvorna kommer också dagligen och man kan ju tycka att de borde kunna samsas på stubben, men icke. En duva i taget, om det inte kommer en skata eller en gråkråka.

Den här gästen vågade sej aldrig fram till stubben och inte till någon annan matning heller så vitt jag kunde se. Jag kunde dock inte sitta och spana särskilt länge. Den kanske försåg sej med frön när jag åkt hemifrån. Jag visar den fast den sitter i häcken, för det är nästan ett tomtkryss. Endast en gång förut har vi haft en svarthätta på besök och då var det en hona (med brun hätta). Det här är en hane.

En tidig morgon då det föll snöblandat regn såg jag denna rödhake som tillfälligt satt på en fjolårsros utanför tvättstugan. Eftersom kameran med 100-500 telet fanns i närheten fick jag en bild innan den flög. Att börja morgonen med en rödhake gör det på något sätt lättare att åka till jobbet. Men det är inte fel att ha semester heller...och det ska jag ha nu.

Hälsningar Lena

Sädesärlans vårbestyr

En kylig kväll vid en våtmark som är blötare än jag någonsin upplevt tidigare år. Sädesärlan har anlänt och trippar runt i vattnet.

Den får ta hjälp av vingarna där det är för djupt.

Små grästuvor sticker upp här och där. Det här är egentligen betesmark, men det lär ta ett tag innan djuren kan gå här. 

Här får den syn på en liten godsak i vattnet. Kan det vara en mygglarv?

Det smakade gott oavsett vad det var för litet kryp. Sädesärlan är inte så kinkig. 

Så måste den förstås ta ton. En viktig aktivitet så här års. 

En kort trudelutt sen flög den vidare i jakt på fler små godsaker.

Livet går vidare och nu blir det visst varmare, enligt SMHI. Vi får väl se...

hälsningar Lena

En kylig morgontur

Jag lyckades äntligen få till en morgontur i det kyliga vårvädret och åkte till ett favoritställe så här års, Kyrksjön i Bromma. Det var nollgradigt och mycket stilla när jag kom fram. 

Sjön låg spegelblank framför mej och det var förvånansvärt lite liv, kanske lite tidigt än?....och kallt. 

En sädesärla sätter sej plötsligt på bryggans träräcke, så där nära som bara sädesärlor brukar göra. Jag tar en kopp kaffe så länge.

En stridslysten sothöna kommer simmande efter en stund, för det rör sej en vigghona rätt nära bryggan, för nära tycker sothönan. På följande tumnaglar kan ni se attacken. Viggen har hunnit dyka redan på första bilden men sothönan ger sej inte utan dyker faktiskt efter. Sothönsen är verkligen stöddiga så här års.

Sedan kommer en av anledningarna till att jag gärna åker hit på våren. Här finns alltid svarthakedoppingar. Dock kan man inte få till den extra låga vinkeln. Även om man kan ligga på bryggan så är den inte i samma nivå som vattnet. 

Den dök och bubblorna såg ut att försvinna in under bryggan. De kommer i alla fall väldigt nära om man är lite tålmodig.

När doppingen kom upp på andra sidan bryggan var de plötsligt två och de kuttrade på sitt speciella vis när de simmade längs vasskanten. De visade dock inte upp någon dans eller annat. Det fanns heller inte någon konkurrerande fågel i närheten. 

Vid Kyrksjön finns det också en fin spång genom en våtmark.  Här gillar jag att vandra sakta och spana. En och annan joggare kan dra förbi, men det är fortfarande ganska tidigt på morgonen, så det är bara enstaka.

Koltrastarna flyger kors och tvärs över spången under ljudliga yttranden. Jag spanar också efter rödvingetrast, som man brukar kunna se här. Dock inte på denna tur, ingen gröngöling heller. Jag hör en mindre hackspett trumma, men den sitter för högt upp i träden för att fånga på bild. 

Under hela promenaden på spången kan jag höra gärdsmygens fina vårsång. Det är den andra anledningen till att åka hit. Gärdsmygarna är vanliga längs spången och denna morgon behagar i alla fall en visa upp sej ordentligt. 

Det är fin här när solens ljus når ner mellan trädstammarna och befriande lite folk tidigt på morgonen. 

Här stannar jag upp och spanar igen. De borde vara här...

Jag hittar en kylslagen groda och det finns en del rom i vattnet. Det är antagligen bättre att komma på eftermiddagen om man vill se groddjuren. Det finns även vattensalamander i en pöl en bit bort, men där är det också stilla. Jag svär över kylan som lägger ett lock på alla trevliga våraktiviteter som borde pågå nu.  

Molnen hopar sej. Väderutsikterna för dagen är mulet och plus två grader. Gräsänderna sover vidare. 

Solen glimtar fram en kort stund och jag ser att svarthakedoppingarna befinner sej nästan längst bort på sjön. Jag har ätit upp min frukostmacka och druckit ur kaffet. Bara att åka hem och hålla sej inomhus.

Hälsningar Lena