Ett sällsamt möte under ytan

Efter en dryg timme under ytan smakar det väldigt gott med lunch och varm tomat/böngryta sitter fint. Vi har gått iland på en liten ö och tack och lov regnar det inte. Det finns ju vissa behov som gör att man absolut måste kränga av sej torrdräkten. Det är också mer behagligt att äta om man inte behöver ha en tajt latextätning runt halsen...

Bröd, smör, pålägg, skorpor och kaffe samt en dunk med dricksvatten. Allt smakar förträffligt.

Det är extra gosigt att ha det tjocka understället på sej. Som en korsning mellan en sparkdräkt och en sovsäck. 

Efter maten är det skönt att vila en stund. Det gäller bara att hitta en bekväm position i någon lämplig klippskreva.

Evelina är yngst i gänget och är här med sin pappa som är en av arrangörerna. Dunjacka ovanpå understället och man är rustad att sova på klipporna fast det bara är ca 10 grader ute. 

Något som de flesta av oss måste göra under lunchuppehållet är att byta flaskor till nästa dyk. Om man inte har ett väldigt stort dubbelpaket eller använder en rebreather (som renar och återanvänder luften) måste man ha ett extra flaskpaket med sej.

Snart är det dax för ett nytt dyk och nu har det faktiskt börjat småregna. Vår skeppare Kenth ger oss en orientering över dykplatsen, lämpliga djup och var det kan vara bra att göra uppstigning med säkerhetsstopp. Om det råkar vara strömt, ta det lugnt och följ med, båten kommer att hämta upp oss om vi driver iväg vilket känns skönt. Vi hoppar i och sjunker ner i det gröna vattnet...

Jag har vidvinkel på kameran och spanar efter lite större motiv än nakensnäckor och eremitkräftor. Vi hittar inte så mycket men det gäller att ha tålamod och efter drygt halva dyket rycker Fredrik tag i mitt flaskpaket och pekar mot botten. Trots att den delvis är gömd bakom ett tareblad syns den ändå tydligt mot den ljusa botten, en bläckfisk!

Åttaarmade bläckfiskar är bland det coolaste man kan möta under ytan. Det har bara hänt en gång tidigare i skandinaviska vatten och det var här på Tustna för flera år sedan. Bläckfiskar är också mästare på att gömma sej och det gör dem oftast svåra att upptäcka. Den här stack dock fram en del och Fredrik smyger nära för att se om den är intresserad av att hälsa på honom. Alla ni som sett dokumentären om bläckfisken och fridykaren vet att de mycket väl kan göra det.   

Efter någon minut skickar den ut en undersökande tentakel. De har smaklökar i sugkopparna så den smakar av vad vi är för ena. De kan dessutom registrera att handen är varmare än omgivningen. Jag håller nästan andan och följer händelserna väldigt nära på motsatta sidan. Bläckfisken verkar inte bry sej inte om min kamera eller blixtarna. 

Till slut kryper den fram med hela kroppen och den fortsätter "hålla Fredrik i handen". Det här är ju nästan för bra för att vara sant. Om ni funderar över vad den stora ljusa klutten till höger är så håller F en kamera i den andra handen och blixten är vit. Han har 60 mm makro och tog bara ett par närbilder i början. Det är mysigare att försöka interagera med bläckis. 

Vi är på ca 16 m djup och jag vet att minuterna tickar. Vi har gott om luft men eftersom vi simmat betydligt djupare tidigare under dyket kommer vi inte att kunna stanna här tills vår totala dyktid är slut (60 minuter). Dessutom måste vi få till ett tre minuters stopp på ca 5 m och skicka upp en röd uppblåsbar boj så Kenth kan se oss. 

Bläckfisken släpper Fredriks hand men rör sej sedan över botten mot honom och till slut faktiskt in under honom. Jag har ett par bilder på det men de är ganska grumsiga så jag visar bara denna. Det verkade som att den röda bläckfisken tyckte att den här andra röda typen verkade OK att simma intill. Jag har blå och svart dräkt samt blixtrade ju hela tiden så åt mitt håll kom den inte.  

Bläckis simmade en kort sträcka och satte sej sedan igen och verkade iaktta oss. Jag smög nära och fick några bilder till. Nu hade vi bara ett par minuter på oss.

Ett sånt här möte i hemmavatten, även om det är Norge, är total lycka och det var utan tvekan veckans finaste upplevelse. Jag kände samma eufori som när Öhrnen fotar havsörn som äter hans utslängda fiskar.

Bläckis tar ett lojt "simtag"...

...och svävar iväg en liten bit över botten. Det är signalen för att vi måste avbryta och gå mot grundare vatten. 

Jag tar en sista bild lite ovanifrån. Vi lämnar bläckis och skänker hen ett tack för detta fina möte.

Hälsningar Lena

Årets Tustnavecka

Efter två års uppehåll styrde vi återigen kosan mot ön Tustna, strax norr om Kristiansund, i Norge. Vi åkte via Funäsdalen och vid gränsövergången ville polisen se legitimation och vaccinationsbevis. Men det var ingen kö och vi var snabbt inne i Norge. Bilresan tog drygt 12 timmar och när vi kom fram såg allt ut som vi mindes det. 

Det är förstås dykning det handlar om och efter en stor frukost på söndagen lastade vi våra dykpaket på båten för första utfärd. Vi hade sex dagars dykning och undervattensfoto framför oss. 

Vädret var fint på söndagen men sedan försvann solen och det blev mer ostadigt. Här är vi mest nöjda med att det inte regnar och att vinden håller sej måttlig. Förväntan var hög inför första turen. 

Efter en kort genomgång på båten hoppade vi i vattnet och sjönk ner i djupet. Det hade regnat en hel del tidigare och då bildas ett lager av vatten med mycket partiklar vid ytan och ca 4-5 m ner. Under detta lager var sikten bra men det var ganska mörkt och vattnet var smaragdgrönt. 

Vattentemperaturen var ca 11-12 grader och det är helt OK i en torrdräkt med varma kläder under. Vi "svävade" sakta fram i det gröna vattnet och stötte på ett sillstim. 

Så här kan en mycket välutrustad dykare/undervattensfotograf se ut. Han har en undervattensskoter som gör att han lätt kan ta sej fram över relativt stora områden utan större ansträngning, vilket håller luftförbrukningen nere. Logistiskt kräver det dock en hel del övning att hantera både en skoter och en kamera och för vissa typer av dyk avstod han från att använda skotern.

Vi simmade runt i sakta mak och spanade mot botten. Det var ganska mörkt, speciellt bland tarebladen. Men plötsligt fick jag syn på något....Ni ser den väl, den stora marulken?

Lite närmare och med aningens bättre riktning på blixljuset syns den bättre, åtminstone ögonen. Marulken är en mästare på kamouflage och ligger helt stilla. En stor marulk har inga egentliga fiender och man kan komma mycket nära den utan att den vare sej bits eller simmar undan. Bilden är tagen med en Tokina fisheyezoom på 12 mm så jag är nära.

Här syns den tydligt och jag håller kameran nästan precis vid nosen på fisken. Jag har fotograferat en hel del marulkar förut och valde därför att inte brassa på med en massa blixtljus denna gång utan försökte istället få till en bild som det faktiskt såg ut, dvs mörkt och ombonat.

Vi stötte på fler marulkar senare under veckan och så här kan de också se ut. Denna gång hade jag 60 mm makro på och då blir det bara närbilder på en fisk av denna storlek. Här kan man se sprötet på huvudet som den ligger och frestar småfiskar med, så att den kan hugga sej en måltid då och då. Den viftar med sprötet precis ovanför den stora munnen försedd med rader av hullingliknande tänder.

Med makro kan man också ta närbilder på t ex ögat. Den här typen av bild känner nog en del av er igen för jag har gjort det förut. Marulken brydde sej inte det minsta om att jag var så närgången och vill man absolut att den ska flytta på sej måste man putta på den. Då brukar den simma några meter och lägga sej tillrätta igen.

Som en kontrast till de första bilderna kommer här en marulk som låg på vit snäckskalsbotten. Den här var inte så stor och bilden är tagen med makroobjektivet. Här var det mycket ljusare tack vare sanden och då kan jag backa så pass att den i alla fall delvis "får plats" i bilden med 60 mm makro. Trots dubbla blixtar förmår de inte att ljussätta särskilt långt i mörka skandinaviska vatten.

Här syns "metsprötet" tydligt och den lilla vimpel som sitter i toppen och ser ut som något gott för en intet ont anande fisk.

Trots vit snäckskalsbotten var den här marulken inte helt lätt att se den heller. Bilden är ett gränsfall för var jag kan få till med 60 mm makro och färgerna är inte helt perfekta. Jag ville dock gärna visa hur den såg ut uppifrån och det är ju så här man ser den när man kommer simmande. Mer spännande undervattensmöten kommer snart.

Hej så länge,

Lena

Knaggrocka och barnkammaren på Havets Hus

Det här är en knaggrocka. Det är den vanligaste rockan i Europas hav och den finns på dykbart djup på västkusten. Men jag har aldrig sett en knaggrocka i svenska vatten. Bilden ovan är tagen utanför Strömsholmen (hör till Atlanthavsvägen) i Norge.

Knaggrockan är hotat i Sverige bl a för att den redan vid ett års ålder är tillräckligt stor att fångas i trålfiske. Andra orsaker som bidrar är att den växer långsamt, inte blir könsmogen förrän vid 10 års ålder och att honan bara lägger ca 20 äggkapslar år gången. Reproduktionstakten är alltså låg. Den förlitar sej på kamouflage och ligger oftast stilla på botten. Om man smyger fram försiktigt kan man komma riktigt nära.

Så nära att man kan ta porträttfoton med makro från ena hållet och vidvinkelbilder från andra hållet. Den här rockan verkade tycka att det var OK att posera för fotograferna fast den har en framför sej och en bakom. Eftersom jag fotar med en 12 mm fisheye är jag så nära att den kan vifta stjärten i kameraporten.

På nära håll ser den ut så här. Ögat är speciellt och man kan se att den har en tagg precis framför. Den har också vassa taggar längs rygg och stjärt men de är inte giftiga. Taggarna, eller knaggarna, har gett rockan dess namn. 

Här en större rocka som faktiskt simmade en bit när vi kom och störde den. Rockor av den här storleken har annars inga naturliga fiender mer än nät och minskade/förändrade habitat. Om man råkar fånga en rocka måste man släppa i den igen. 

Jag rotade fram bilderna på knaggrocka ur arkivet för när vi var på Havets Hus i Lysekil denna sommar fanns där en mängd smårockor. Sedan 2016 har de haft knaggrockor och de har nu fått fart på förökningen och hoppas kunna släppa ut rockor i framtiden. De har hittills lyckats väldigt bra med bevarandeprojektet för småfläckig rödhaj. De här små rockorna var bara 6-7 cm långa och hade ett eget akvarium. De såg ut att "dansa" precis under ytan.  

Gälar och munöppning sitter på undersidan (det är inte ögon man ser).

En pytteliten knaggrocka.

De här babyrockorna är lite större och då får de samsas med pyttehajar. Här kan man tydligt se taggarna längs rygg och stjärt, även om skärpan inte är den bästa. Det är mycket svårare att fota genom glas än när man är i vattnet med kameran.

Rocka på Havets Hus så kanske man kan få se en knaggrocka även på svenska västkusten.

Hälsningar Lena

Väggbildstävlingen

Varje år har dykcentret i Hamburgsund, som är vårt stamställe på västkusten, en väggbildstävling. Fotografer ombeds skicka in tre bilder för att delta i tävlingen om vilken bild som får pryda väggen vid långborden ett år. Det ska vara ett motiv från Väderöarna eller dess omnejd taget under en dykutfärd. Det kan vara ett undervattensmotiv eller ett motiv ovan ytan. Årets vinnare hänger på väggen.

Bilden är tagen under ett dyk till Persgrunden den 28 maj. Deadline för att skicka in bilder till tävlingen var sista maj och när vi kom hem var det en dag kvar att välja ut bilder och skicka in förslagen. Jag har provat förut ett par gånger men inte vunnit. I år blev det dock vår bild som tog hem priset. Förutom äran att få pryda en vägg på dykcentret ger den också en dykhelg med helpension för en person. 

Så här såg originalet ut och man har sedan valt att beskära den till ett stående format. Förut har det varit liggande format på väggen så det var vad jag hade väntat mej när jag skickade denna bild. Men denna gång valde man att göra om motivet något och jag blev tillfrågad om jag tyckte det var OK. Vilket jag ju inte hade något emot.

Hälsningar Lena

En ny dykare i familjen

Under semestern har vi haft besök av min systerdotter som för närvarande bor i London. Vi hade gett henne en dykkurs i 30-års present och nu skulle kursen gå av stapeln på svenska västkusten. Först fick Anna börja med att prova utrustning hemma hos oss. Vi hade lånat av dykkompisar samt grävt i våra egna förråd och lyckats plocka ihop en nästintill komplett dykutrustning inklusive våtdräkt. Det var en av de där riktigt varma dagarna men dräkten måste ändå provas.

Kursen gick på dykcentret i Hamburgsund där vi brukar vara och vi var förstås där hela tiden och dök. Så här såg det ut när vi packat för en dykdag ute till havs. Allt lastas från släpet och på båten. Annas kurs fick förstås inte följa med i början utan hade två dagar med övningar i pool och en dag vid badplatsen på Hamburgeö. Kursens teoridel måste deltagarna läsa hemma innan kursstart. 

Viktoria står i köket och lagar thaimatlådor till alla dykare som ska ut på havet. De här lådorna smakar himmelskt när man sitter på Väderöarnas klippor efter första dyket. 

När Anna var på kurs dök vi som vanligt och här mötte vi två sjöharar som verkade ha lite mysigt tillsammans.

Nakensnäckor och anemoner fanns det förstås också.

Röd solstjärna likaså.

Här skriver kursdeltagarna teoriprovet. Det gick galant.

Dag fyra på kursen ska de göra två dyk från båt och här packar de sina grejer. De dyker alla i våtdräkt och åker med en öppen motorbåt så dräkten måste på innan de ger sej av.

Här passerar båten med eleverna oss på väg ut till Väderöarna. Det hade visst varit lite stötigt.

Dyken gick bra och vi hade nu fått en till dykare i familjen. Anna fick också avnjuta en traditionell middag med havskräftor, som vi ju alltid äter då vi är där (utom på hösten då man kan få hummer istället). 

Vi hade bokat en extra dag med dykning och nu fick Anna följa med oss ut med den stora båten. Här tittar de på dykdatorn tillsammans.

Vi gjorde två dyk tillsammans och även om det inte riktigt var så bra sikt att det passade med vidvinkel var jag ju tvungen att sätta på den för att få några undervattensbilder på den nybakade dykaren. 

Här är allting dubbelt OK med dykningens teckenspråk. Man får inte visa "tummen upp" när man är nöjd och allt är bra för det betyder att man vill gå upp till ytan.

En riktigt stor hummer som jag hittade när jag nosade runt längs botten.

Lunch med thailåda på ön där förstås havstruten satt och väntade. De båda ungarna var stora nu men förväntade sej fortfarande mat av sina föräldrar.

Ett undervattenslandskap i miniformat fotat med 60 mm makro. 

Det finns mycket smått och gott när man börjar titta på detaljerna. 

På en av de genomskinliga sjöpungarna i mitten av bilden sitter det en liten spökräka med vita ögon. 

Två härliga dyk fick vi göra tillsammans. Dagen efter åkte vi till Lysekil och gjorde ett besök på Havets Hus, där Anna fick se ett smakprov på allt som man kan stöta på när man dyker på västkusten, men som man bara hinner se en bråkdel under sina första dyk.

Hälsningar Lena