Japansk tvåögd spegelreflex nästan som det tyska originalet

Son och sonson fångade med en nyinköpt gammal Yashica-Mat 
(Frugan får vara statist och agera fotograf)

Detta år chockade ryssarna amerikanarna med att skicka ut Sputnik den första satelliten i rymden.
Året var 1957, då chockades nog tyskarna av japanarna som släppte sin Rolleiflexkopia Yashica-Mat. Eller så fnyste tyskarna åt jappsen ovetandes om framtiden.
Inom några år så gjorde kameran succé och sista modellen Yashica- Mat 124 G blev en storsäljare i USA.

Skönt i skuggan under äppleträdet. Film 120 Ilford FP4 plus 6x6

Antingen kikar man genom luppen och finjusterar avståndet eller så håller man kameran på klassiskt vis på magen.
Ljusschaktet skärmar av störande ljus vilket behövs för mattskivan är ljussvag och ganska mörk.

"Smedjan". Kameran hanterar väldigt starkt motljus på ett bra sätt. Kontrast och skärpa i de mörka partierna är alldeles utmärkt.
Slöjbildning och överstrålning i de ljusa delarna ger bilden karaktär med patina. Här skiljer dåtidens optik ut sig mot dagens högpresterande objektiv som ger kliniskt rena och "polerade" bilder.
Antireflexbehandlingen började bli utbredd på 50-talet och har successivt förbättrats genom åren.

1. Fronten med sökarlinsen överst och objektivet Lumaxar 3,5/80mm som snarast bytte namn till Yashinon redan 1957.
2. Genom sportsökaren (uppe till höger) kan man följa motivet utan att behöva titta i sökaren.
3. f: sec (nere till höger) Bländaren ställer man in med den lilla ratten till vänster under sökarlinsen, ratten för exponeringstiden syns till höger. Här alltså bländare 11 - 1/100 sek.

Att börja fotografera med en TLR " Twin Lens Reflex " känns avigt när man är van vid dagens kameror.Att alla funktioner är helt manuella är inga problem, det som är knepigt är att sökarbilden blir spegelvänd.Den översta linsen är sökarobjektivet som speglas upp till sökaren.Det krävs en hel del träning innan muskelminnet lär sig att vrida kameran åt avigt håll. Att fotografera med ett stativ som hjälp i början rekommenderas.

"På trappan". Ilford FP4 är en allround film som hanterar solljus såväl som skugga.
(FP4 framkallad i D76 brukslösning är min heliga Graal)

"Porträtt". Närgränsen är 1 m och på största bländare 3,5 så blir skärpedjupet kort.
Eftersom sökarbilden är mörk så är det svårt med precisionen. Här hamnar skärpan lite för långt bort och inte på det ögat som är närmat kameran. Men det får duga i alla fall.

Jag har sökt efter en Rolleiflex en tid och hittade i stället denna fina Yashica-Mat från 1957.
Med den kan jag ta de analoga bilder som får den karaktär och utseende som är så olikt digitala bilder vilka jag också värderar mycket högt.

Första versionen av objektivet Lumaxar hade brännvidden 75mm men man ändrade snart till 80mm. Pga. en namntvist fick namnet ändras till Yashinon. Konstruktionen är av Tessartyp som Zeiss utvecklade 1902. Det fyrlinsiga Tessaret är förmodligen 1900-talets viktigaste objektiv och sitter i hur många kameror som helst. 
Xenar var Schneiders motsvarighet till Tessar och dessa två objektiv var mycket vanliga i Rolleiflex.

Sedan finns ju Rolleiflex 2.8 med de exklusiva objektiven Zeiss Planar eller Schneider Xenotar, men det är en annan historia och framförallt en helt annan plånbok.

Traditionell film och framkallning. HP5 och D76 hör ihop.

Ilford HP5 plus tycker jag ska framkallas i Kodak D76 (samma som Ilford ID 11)
D76 kom redan 1927 och håller fortfarande ställningarna.

"Gitarrist". Yashica Electro 35 1,7/45mm f2. Ilford HP5+
Kameran kom 1970

D76 i brukslösning ger mycket fin gradiation, fint korn och bra skärpa.
Många använder D76 1+1 eller ytterligare spädning. Detta ger längre framkallningstid, större korn, mer skärpa och mer teckning i skuggpartier.
Det är väl en smaksak vad man väljer för koncentration, jag föredrar brukslösningen men skillnaderna är små.

"Janne" Canon EOS med Sigma ART 50mm och grönt filter. Foto Rohny Gustavsson.
Skärpa i bilden gör att kornigheten knappast märks.  

Silverkornen i traditionell svartvit film är som byggstenar i bilden fotografens bästa vän .
T-korns film är mer finkornig än traditionell film och därmed skarpare, men det sker på bekostnad av förmågan att samla ljus.
T-kornsfilm har sämre egenskaper i de mörka partierna av bilden och kräver speciella T-kornsframkallare för bästa resultat.

Det är viktigt att välja rätt framkallare till sin film. Här går åsikterna och tyckandet isär. Man får helt enkelt prova sig fram som i all övrig fotografi för att hitta vad som passar en själv enligt tycke och smak.
Grundprincipen är traditionell framkallare till traditionell film som TRI-X, HP5 , FP4, Fomapan m.fl.
T-kornsframkallare till TMAX och Ilford Delta.
För att undvika störande kornighet bör man framkalla kort tid och kanske välja finkornsframkallare.

Det är lätt som "nybörjare" att förväxla kornighet med allmän dålig skärpa och kontrast i bilden.
En bild som saknar detaljer och ordentlig kontrast blir genast kornig och får inget som helst skärpeintryck.
Då ska man inte gå i fällan och skylla på själva kornen när det egentligen är bildens övriga svagheter det handlar om.
Däremot ger en kontrastrik bild med bra gradiation och skärpa på rätta stället ett bra intryck och eventuell kornighet stör inte alls utan kan snarare ge karaktär.

Det finstilta: T-korn står för tabular-grain, silverkristallerna är relativt små och flata. Till skillnad mot traditionella eller kub-formade silverkristaller som är klumpigare och kräver tjockare filmemulsion. T-korn används framförallt i negativ färgfilm som består av flera olika skikt i emulsionen.
Kornigheten man ser i en bild är kluster eller ansamlingar av kristaller som i sig själva är mikroskopiskt små.
Ett bra sätt att undvika ful kornighet är att undvika överframkallning och överexponering som ger upphov till "pancro-sjuka" där ljusa partier saknar teckning och blir störande. Ansamlingarna av korn har då bakats ihop till större kakor. Det påminner om utfrätta partier i en digitalbild fast fulare ändå.

Vit hund överexponerad. Negativet till vänster. Pancro-sjuka

Alla bilderna är från samma HP5 plus-rulle och framkallad i D76 brukslösning.

Om intresse så läs vidare om svartvitt i andra inlägg i bloggen.
Hälsar Janne

Långsam men naggande god

 Man ska inte låta lågt ISO/ASA avskräcka

Visst är Ilford Pan F Plus långsam då en känslighet på 50 ASA (ISO) gör den mindre lämplig för handhållen kamera när ljuset är för knappt.

En småbildsrulle Pan F Plus, färdig att laddas in i min analoga Canon EOS.

Varför överhuvudtaget en långsam film?
Svartvita filmer håller generellt mycket hög kvalitet, snabba och medelsnabba rullar täcker i stort sett de flesta behov gällande gråskala och skärpa. Filmer som Ilford FP4+, Delta 100, Kodak TMAX 100 och även från andra fabrikat är finkorniga och ger mycket fin gradiation.

Den gamla ödegården växer igen. Pan F och Canon EOS

Man får det där lilla extra med Pan F. Något bättre skärpa, lite bättre gradiation med teckning i skuggor och ännu finkornigare.
Men skillnaderna och "vinsten" är ändå marginell. Pan F är absolut ingen allroundfilm, fördelarna gentemot medelkänsliga emulsioner märks inte alltid i praktiken, men finns där.

Lina. Pan F och Canon EOS med Sigma 50mm ART.

Om man "enbart" är ute efter bästa möjliga tekniska bildkvalitet med skärpa och toner så är det bättre att köra helt digitalt.
Men nu handlar ju kvalitet om så mycket mer än teknik och prestanda. Det klassiska utseendet hos svartvit analog film och mörkrumskopior har andra estetiska värden. Det märker även den yngre generationen och inte bara gamla rävar som jag med rötter i mörkrummets framkallningsskålar.

Digitaliseringen. Jag fotograferar av negativen på ett ljusbord med makro-objektiv 

Råbild- eller hur ett negativ kan se ut efter avfotografering. Bilden är enbart inverterad och rättvänd.
(Man får först en negativ och spegelvänd bild när man fotograferar av negativet)

Med en upplösning på 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv så kramar man ur i stort sett all information ur ett småbildsnegativ. Högre upplösning med mer pixlar är lönlöst och tillför ingenting. En riktigt bra filmskanner levererar mellan 3000-3600 dpi eller mer vilket motsvaras av ca 15-20 Mpix.

Den gamla traktorn. Råbilden är nu redigerad och klar för visning.
Här tycker jag att det klassiska utseendet från analoga svartvita bilder kommer fram.

En del av tjusningen är att redigera råbilden och locka fram gråskalan jag är ute efter. Ofta är råbilden mjuk, kontrastlös och i stort behov av en ordentlig ansiktslyftning. 
Dags att plocka fram grejor ur verktygslådan. Nivåer med svartpunkt och vitpunkt. Kurvor, skuggning och efterbelysning med eller utan masker i olika lager. Fullt drag i spakarna efter tycke, lust och smak.

Del av traktorn i 100% pixelförstoring efter redigering och skärpning. Råbilden är ca 5200 x  3900 pixlar stor.
Kornigheten är försumbar och syns inte i stora utskrifter eller mörkrumskopior vid normalt betraktningsavstånd.

Ytterligare en traktor. Pan F.

Jag bor på en gård och har nära till två gamla traktorer som jag gillar att fotografera. De har blivit testobjekt för mina olika kameror och objektiv. Jag kan få jättefina bilder med utsökt färg och tonskala i svartvitt med min digital systemkamera och olika skarptecknande objektiv. De analoga svartvita bilderna ser helt annorlunda ut i gråskala och skärpeintryck och blir ofta tilltalande i mina ögon.

Men behöver man då Pan F med sin låga känslighet?  Både ja och nej. 
Filmen är överkurs och kan undvaras om man nöjer sig med Ilford FP4+ eller T-kornsfilmer som Ilford Delta 100, Kodak TMAX 100.
Filmen är bra att ta till om man klarar sig med 50 ASA (ISO) och vill få ut ytterligare bättre gradiation än vad T-korn klarar eller bättre skärpa och finkornighet än medelkänslig traditionell film typ FP4+

Tack för titten, kika gärna på tidigare inlägg om svartvitt/
Janne

50+ är väl ingenting

För mer än 50 år sedan började mitt intresse för fotografi att spira. Pappa Olle hade införskaffat en banbrytande liten kamera.
Ingen visste att pärlan skulle bli en klassiker och braksuccé för Yashica.
Yashica Electro 35, världen första småbildskamera med elektronisk tidsautomatik.
 

Yashica Electro 35 GS en modell som kom 1970

 Den allra första modellen kom 1966.Under en 10-årsperiod utvecklades olika modeller med små detaljförändringar och de fick namntillägg typ GS, GSN mm. Öknamnet "Fattigmans Leica" spred sig, mycket tack vare optikens goda egenskaper. Bilderna blir skarpa. Pappa Olle gjorde ett gott val.

Traktor som är äldre än min kamera och fortfarande i tjänst. Yashica Electro 35 GS bländare 2, film Ilford FP4+.

Yashicas 45mm f:1,7 normalobjektiv som sitter på flera av deras modeller är ett erkänt mycket bra objektiv och mycket användbart på en kompaktkamera.

Nattkameran. Den elektroniska tidsautomatiken, det ljusstarka objektivet samt mätsökaren gjorde att kameran lämpade sig mycket väl för svagt ljus och kvällsbilder. Den lanserades som "Nattkamera" och sålde väldigt bra.

 
Enkelhet. Välj bländare, ställ in avståndet i mätsökaren och tryck av.
Den gula lampan lyser om exponeringstiden är 1/30 sek eller längre, då vrider man bländarringen i pilens riktning för att blända upp.
Den röda lampan lyser om 1/500 sek inte är tillräckligt snabbt, vrid då ringen i pilens riktning för att blända ned.

Batteriet. Dåtidens kameror hade oftast kvicksilverbatterier som idag måste bytas ut mot alkaliska eller lithium.
Man kan köpa specialtillverkade batterier. Jag valde i stället att köpa en adapter som anpassar ett 4LR4  6- volts batteri till kameran. Det kostade en hundring från Spanien hem till brevlådan.

Rohny Gustavsson vid sin stuga. Ilford FP4+

 Om man vill skaffa en Electro 35?
Det finns en hel del till salu och i skiftande skick. Många som säljer vet inte om kameran fungerar för de har inget batteri till den.
Andra tror att den fungerar för lamporna blinkar, men de har aldrig testat med film i kameran och sett några bilder. Eftersom de gärna vill sälja kameran så tror de att den fungerar, men köparen kan aldrig veta.
Generellt sett så har kameran hög kvalitet och är driftsäker. Det finns ett typfel på de första årsmodellerna som går hyfsat billigt att åtgärda. Det är en gummipackning som torkar ut så att elektroniken inte fungerar, den går att byta ut t.ex hos analogakameror Stockholm.

Electro 35 GS med närbildstillsats, försättslins både för objektivet och sökaren. Fokuserar mellan 80-45 cm.

 
Janne. Electro 35 med närbildstillsats. Ilford FP4+. Foto Rohny Gustavsson.

Rohny Gustavsson. Electro 35 med närbildstillsats. Ilford FP4+

Även om förväntningarna var höga på kameran så slås jag av hur fint objektivet tecknar och kontrasten.

 
Den gamla traktorn. Ilford FP4+

Att jobba med nattkameran?
Det som var revolutionerande för 50 år sedan är idag passé. Analogt är på uppgång igen och många vill tillbaks till rötterna.
Kameran är automatisk, vilket innebär att man kan inte ställa tid och bländare manuellt. Det är "point and shoot" som gäller.
Enda möjligheten att kompensera för under- respektive över-exponering är att ändra ASA (ISO), som  går upp till 1000 ASA.
Räkna med att få en hel del felexponerade bilder om ljuset är knepigt för kameran att mäta, det kan svida för puritanen att gilla läget.
Med svartvit film eller negativ färgfilm för färgbilder så har man stor exponeringstolerans och det gör inte så mycket om bilderna är ett eller två steg felexponerade åt endera hållet.
Det gäller också att vänja sig vid den pyttelilla romben i sökaren där en dubbelbild ska bli enkelbild när avståndet är korrekt inställt. Med mindre bländare och på lite längre avstånd ställer man in avståndet på objektivets avståndsskala och använder skärpedjupsmarkeringarna. Från bländare 8 till 16 får man ett stort skärpedjup som lämpar sig bra för street, candid och situationsbilder eller vad man nu blöder för.

 
Electro 35. I mitt tycke en vacker kamera som idag väcker nyfikenhet hos många.

Den lilla häftiga loggan

Loggan med elektronen som snurrar runt atomkärnan på världens första kamera med elektronisk automatik.
Jag är glad över att nu ha funnit en Electro 35:a i fint skick, den symboliserar något fint från ungdomen och gymnasietiden.

En svarvit rulle i kamerornas kamera

Få kameror är så intimt förknippade med analog fotografi som Hasselblad

Innan digitalkamerorna tog över så tänkte många på kameror från Japan och Tyskland i första hand, men bara för småbild 24x36.
Kejsaren var svensk och det var mellanformat som klingade högst. Negativen och diabilderna är ca. 3 ggr så stora som småbild och skillnaden märks i mörkrummet, tryck och förstoringar.

Hasselblad 500 C/M, Sonnar 4/150mm, Magasin A12, Prismasökare. Sekonic ljusmätare.

 Min vän Rohny Gustavsson lånar generöst ut sin Hasselbladare till mig.

Rohny Gustavsson. Sonnar 4/150mm. (Mjukt ljus i skugga)

 Mästerfotografen Rohny från Kalmar kan det analoga. Han är känd från fotoklubben och har varit en populär kursledare.

 Zeiss optik

Planar 2,8/80mm. Sonnar 4/150mm. Distagon 4/50mm

En bidragande orsak till Hasselblads framgångar är utan tvekan den ypperliga optiken från tyska Zeiss.
Vidvinkel 50mm (motsvarar 30mm). Normalobjektiv 80mm (motsvarar 50mm). Kort tele 150mm (motsvarar 90mm)
Med dessa tre objektiv och ett par mellanringar har men en väldigt allround uppsättning.

 
Boningshuset vid ödegården. Planar 80mm

 Varför analogt kan man undra?

För mig är det ett återfall. Tillbaks till rötterna och svartvit fotografering, framkallning och kopiering. Fast mörkrummet är ersatt av photoshop och det gör det bara lättare och roligare.
Karaktären i bilderna, svärtan, gråtonerna och kornigheten blir så annorlunda mot den digitala bilden.
Processen är härligt långdragen. Du vet inte hur bilderna blir innan de är framkallade eftersom kameran inte har någon skärm som omedelbart avslöjar allt. Du måste i blindo veta hur filmval, exponering och framkallningsmetod skapar dina negativ. 
Du måste snåla med antalet exponeringar eftersom filmen är dyr. En rulle till Hasselbladaren rymmer endast 12 bilder.
Hela gången från idé till bildskärmen är lång och omständig, något helt annat än omedelbar tillfredsställelse.
Löken på laxen är att trots att jag genom åren tagit väldigt många rullar svartvitt så vet jag aldrig hur bilderna kommer att se ut förrän negativen digitaliseras och bearbetas. Förr i mörkrummet, idag vid datorn.

Taket på ladan har rasat in. Solsken med hård kontrast. Distagon 50mm. Ilford FP4+

Gradiation

Egentligen handlar allt om gråtoner. Gradiation från svärta till vitpunkt.
Du väljer film och framkallningsmetod efter ljuset och motivets kontrast. I denna serie från ödegården använde jag en rulle Ilford FP4+. Det är en mycket populär film för att den är så j*klar bra. FP4 kom någon gång på 1930-talet och framkallaren D76 kom ännu tidigare 1927!
Det bästa med FP4+ är att den går att använda som långsam finkorning film och medelsnabb (medelkänslig) film med högre kontrast. Man styr kontrast och kornighet med framkallningstid och agitation. (Agitation är hur man vänder på framkallningsdosan så att framkallningsvätskan rörs om och blir aggressivare)

Gullrankan är lika torr och död som själva ödegården. Sonnar 150mm

Skärpa. Skanna eller fotografera vid digitaliseringen av negativen.

Det känns ju överflödigt att nämna att skärpan blir bra med en "Bladare".
"Hassy" (jänkarna kan inte säga Hasselblad) är ju kung pga. den utsökta bildkvaliteten som kameran kan prestera.
Dagens digitala kameror har en upplösning och skärpa som har utvecklats många steg sedan den analoga tiden.
Man kan säga att när man jämför digitaliserad småbildsnegativ mot mellanformat så är det skillnad, och det märks.
Redan en ganska enkel och billig filmskanner klara av teckna ut småbild med skarpa korn. Om man i stället fotograferar av negativet så räcker det gott och väl med en systemkamera på ca 20 Mpix och ett skarpt makro-objektiv.
För mellanformat om bilderna är extremt skarpa (vilket de sällan är i praktiken) så kan det behövas 50-60 Mpix i kameran.
Min erfarenhet är att för mellanformat så räcker 30 Mpix långt.
Många fotografer digitaliserar genom att skanna in mellanformat i en Epson flatbäddskanner med filmtillsats. En sådan skanner levererar en verklig upplösning som ligger på motsvarande ca 30 Mpix. Det räcker för tryckkvalitet 45x45 cm.

 
Rohny Gustavsson. Solen är irriterande när Rohny vill filma vid ödegården. Sonnar 150mm.

Bilden på Rohny som plirar mot solen hade varit svår att få till i mörkrummet. Kontrasten i solen är väldigt hög och det kräver mycket efterarbete i photoshop.

Jämför med den tidigare bilden på Rohny som är tagen i skugga och mjukt ljus.

Halva ladan står kvar vid ödegården. Distagon 50mm

Bilderna från ödegården är digitaliserade i 38 Mpix, 6200 x 6200. 

Här finns det man behöver veta om skannrar för digitalisering:
https://www.filmscanner.info/en/FilmscannerTestberichte.html