OmTag. De etablerade

Funderar lite över Micke Bergs och även Lena Erikssons reflektioner när det gäller de olika fotoeventen som går av stapeln nu under sommaren. Definitivt ingen kritik mot Bengan, Peter m.fl. som gör ett jättejobb för att få dessa händelser till stånd. Men jag kan inte låta bli att få en känsla av att vi är ett ganska begränsat antal gubbar och gummor som mest åker och visar upp våra bilder för varandra.

Visst dyker det upp en och annan utomstående besökare också, men i huvudsak är det ganska samma och ganska lika på något sätt tycker jag. Det är ju samma sak med bloggarna här på fotosidan för övrigt, det finns givetvis en del olika genrer av bloggar, men inom respektive genre är vi nog mest ett ganska litet kompisgäng som läser varandras bloggar.

Micke Berg snackar om den unga fotografin som inte tar plats? Kan det kanske vara så att vi gamlingar inte hittar den bara, kanske ungdomar söker sig till andra plattformar än olika plank och fotosidans bloggar? Men det handlar inte bara om ungdomar som jag ser det, det finns säkert även en massa medelålders och äldre som man heller aldrig ser.

Det fotograferas som aldrig förr, så givetvis måste det finnas mängder av intressant fotografi, men hur hittar man den och hur bereds den plats? Hur lyfter man unga fotografer, eller för den delen duktiga ej etablerade i allmänhet upp i dagsljuset? För jag tror att det är där knuten som måste lösas finns, så länge vi bara är en massa mer eller mindre etablerade gubbar och gummor som ställer ut och åker och tittar på varandras bilder kommer dessa evenemang också mer få formen av privata kaféträffar för dem som redan känner varandra och en liten klick som kanske hastar förbi lite i marginalen.

Gallerivärlden är ju ofta ännu trängre för att inte snacka om de stora jättarna i branschen. Jag har inga lösningar, men tycker att det är värt att fundera över och försöka lägga lite jobb på.

OmTag. Samspel

På Långholmen finns ett ställe där det bildas en naturlig våtmark, den brukar nästan torka ut på sommaren om det inte regnar, men aldrig helt. Platsen är en fin barnkammare för insekter och grodor och säkert viktig för den biologiska mångfalden. Jag brukar ta någon bild där då och då, jag gillar denna lite ruffa och förhållandevis orörda natur.

Svartvitt som vanligt, en bild som helt bygger på gråskalor i det kontrastlösa vinterljuset, Stockholm bjuder ofta på denna typ av höstvinter med låga moln. Det är mode i att dra i reglagen för att få mer stuns i bilderna, för egen del går jag gärna åt andra hållet och söker långa mjuka gråskalor, det stämmer också bättre med hur det verkligen såg ut.

Jag tycker naturen är vacker i sin lite röriga förgänglighet, träden multnar och ger förutsättningar för nytt liv, ungträd och buskar kämpar för sin överlevnad i detta eviga kretslopp. En berättelse om livet i all sin komplexa enkelhet.

OmTag. All skit som delas på nätet

Förfäras av alla hopplöst stupida rasistiska inlägg som delas hejvilt på facebook. Det värsta är att människor som jag normalt anser är tänkande är med och delar skiten. SD, ett parti med rötterna i nynazism och fascism, har passerat Moderaterna och är i ökande, det ena göder det andra.

Visst finns en massa problem runt invandring och flyktingmottagande som man blundat för både från vänster och höger, främst handlar det om segregation och våldskulturer som uppstår i dess spår, till viss del om import av knäppskallar av olika sorter. Visst borde man aldrig accepterat dessa problem utan att stävja och göra något åt dem, vilket man sorgligt nog missat alldeles för länge.

Men det verkar som att många numera kanaliserar allt sitt hat och missnöje genom dessa frågor. Om man själv är arbetslös och bor i en avfolkningsbygd till exempel har detta ganska lite om ens något med invandring att göra liksom om man är sjuk och känner sig illa behandlad av samhället. Det är ju för övrigt ingen direkt bristvara med etniskt Svenska idioter heller utan att detta förorsakar stormar i sociala medier.

Att man ställer den ena utsatta gruppen mot den andra; ”Titta på fattigpensionärerna! Invandrarna tar deras pengar!” och liknande resonemang är så korkat att det får mig att må illa. Det är våra politiker, från vänster till höger tyvärr, som sett till att omfördela pengar från de utsatta till dem som har det bättre.

Alla som inte har huvudet bara för att det inte skall regna ned i halsen på dem borde förstå att man inte kan minska statens inkomster och samtidigt öka utgifterna utan att det är dem som redan har det djävligast och därmed är mest sårbara för dessa förändringar som får betala notan.

Gärna en saklig diskussion runt invandring, nivåer, vilka åtgärder som måste till för att dessa nivåer skall fungera i praktiken, vad det kostar, vad vi kan/är beredda att betala och hur betalningen skall fördelas, för den är direkt nödvändig. Men bespara mig all rasistisk idioti som delas hejvilt på nätet.

Det finns en massa problem som det ser ut idag, det är nog de flesta överens om, men de snabba lösningar som florerar på facebook och andra ställen borde bara appellera till banjospelare med sex fingrar på var hand. Eller lösningar föresten? Det mesta är bara skitkastande och fingerpekande som för tankarna till ett Tyskt 30-tal. Jag hoppas att mina vänner som delar denna skit lägger ifrån sig banjon och börjar tänka i stället.

Som sagt, en konstruktiv diskussion med högt i tak behövs, men bespara mig idiotin.

OmTag. Bilder i steget

Två bilder från verkligheten. När jag plåtar är det en integrerad del av mitt liv, jag går alltså sällan ut för att plåta. Jag knallar runt på stan och tar en bild när något dyker upp som jag fastnar för, ett ganska enkelt förhållningssätt som funkar för mig.

För egen del funkar det dåligt att gå ut för att plåta på gatan till exempel, jag går hellre runt för dess egen skull. Jag har aldrig några projekt eller deadline i mitt fotograferande, andra vill plåta på det sättet men det funkar inte för mig. Bilderna blir mer som minnesanteckningar från mitt liv.

Jag har givetvis också haft en period när jag mer gick ut för att plåta och det behöver vi kanske alla ha. För att skärpa sitt seende och bli intuitiv med sina prylar behöver man i början koncentrera sig på att ”leta” bild tror jag.

Men när man väl tränat upp detta så att man kan slappna av finns förmågan där utan att man behöver tänka på det. Den måste dock underhållas, ligger man lite lågt ett tag så märker man det direkt. Men för mig har det funkat så att det är när jag inte tänker på det som bilderna kommer, inte så ofta när jag letar efter dem.

Det är också skönt att kunna knalla runt kravlöst med sin kamera i förvissningen om att bilderna kommer när de kommer, om de gör det, annars är det en ny dag i morgon.

OmTag. Fotohelg och gatufoto

Den kommande helgen händer det en hel del fotografiskt; Vi har både Säterdal och Gnestaplank, vore nog bra om man snackade ihop sig så att man la dessa evenemang på olika helger, det finns en hel del som skulle vilja vara med på bägge har jag förstått.

Om gatufoto snackas det en hel del som vanligt. För egen del håller jag inte på med genrebunden fotografi. Det blir så mycket enklare om man inte känner sig tvungen att pressa in det man gör i olika lådor, lådor som dessutom ändrar storlek och form såväl över tid som med vilka som formger dem.

Jag bor i en stad och gillar att röra mig med kameran där, plåtar sådant jag ser och som jag tycker är intressant, några etiketter behövs inte.