OmTag. Färg på lite olika sätt.

Profil för Kodacrome 64.

Vill åter igen propagera för DxO Filmpack 7 som jag kör som plugg in i Lightroom och Photoshop. Normalt använder jag den i konvertering till svartvitt men nu körde jag lite i färg för omväxlings skull.

De olika filmerna man kan välja (vilket är de flesta) är väldigt exakt framtagna då man mätt upp originalen efter konstens alla regler och skapat profiler efter dessa. Man får alltså en bild som till hur den tecknar gråskalan eller färger, kontrast och korn är så nära man kan komma jämfört med originalet.

Men det stannar inte där, man kan sedan justera alla parametrar som man själv vill ha dem och även blanda med ursprungsfilen efter eget tycke. Med andra ord kan det även vara en bra startpunkt som man kan jobba sig vidare ifrån.

För egen del justerar jag filen i Lightroom först så att den blir som jag vill ha den när det gäller ljus och kontrast innan jag konverterar, så gör jag oavsett om det skall bli en svartvit bild eller en färgbild. Ibland justerar jag lite mer efter konverteringen, kanske ljusa upp och mörkar ned något område osv. innan jag slutligen lägger till en ram.

Profil för Fuji Superia Reala 100.

Jag är personligen ganska petig med hur jag vill ha framförallt mina svartvita bilder. Färgbilderna brukar jag normalt bara köra som de är från Lightroom, inklusive justeringar för ljus och kontrast givetvis. Men jag ser att det finns minst lika mycket att göra i färgbilderna så jag kommer säkert jobba vidare med detta.

Konverteringar kan ge allt från ganska drastiska skillnader jämfört med originalfilen, som exempel bilden där jag använt profilen för Kodacrome 64, till mer subtila skillnader som i fallet med Fuji Superia Reala 100 och allt där emellan. Kodak Portra 160 VC ger lite mer ”färgsprakande” färger än Superia men inte på långa vägar som Kodacrome 64, den ger också en något mjukare kontrast än Kodacrome 64.

För min del och för mina bilder är bildbehandlingen direkt nödvändig för att få fram den känsla jag söker. Detta är ingen kritik mot andra som kanske kör mera ”rakt ut ur kameran”, vi kan bara själva avgöra hur vi vill ha våra bilder och vad som passar oss.

Profil för Kodak Portra 160 VC.

PS: Om ni redan har Nik Collection så funkar det bra att använda Color Efex också, men Filmpack 7 är ett snäpp vassare på konvertering tycker jag. Med Color Efex kan man ju även göra så mycket mer så jag tycker inte att det ena ersätter det andra utan snarare att de kompletterar varandra.

OmTag. Roten och trumpeten.

Min fotografiska stil kännetecknas av att jag inte har någon. Eller det är väl inte riktigt sant, de flesta bilder vi tar har ju någon form av personligt tonläge över sig. Det är därför vi kan känna igen olika fotografer när vi ser deras bilder även om vi inte sett just den bilden tidigare. Fast jag måste medge att mitt fotograferande spretar ganska kraftigt.

Roten har jag tagit massor med bilder av, det går alltid att hitta nya vinklar och varje gång tycker jag att jag ser något nytt i den.

Trumpeten fastnade jag för när jag såg den, motivet väckte något inom mig. Kanske mina drömmar från ungdomen att bli musiker, eller kanske det magiska i en trumpet hanterad av till exempel Miles Davis?

OmTag. En nattsväng till Kungsholmen.

Vi tog en promenad till Kungsholmen hunden och jag. Det är en fin strandpromenad på öns norra sida från det "nybyggda" området som kallas Västermalm till Sankt Eriksbron, eller hela vägen bort till Stadshuset om man vill. Några bilder blir det alltid, många fler givetvis men jag väljer två. Den ena visar strandpromenaden vid Hornsbergs Strand med Essingeleden i bakgrunden och den andra visar Sankt Eriksbron från Kungsholms Strand.

OmTag. Hundar.

Jag är en så kallad hundmänniska, alltså en person som älskar hundar. Jag har haft hundar en stor del av mitt liv, det började med en scheltiekille (dvärgcollie) när jag var 12 år, sedan har det varit hundar i stort sett hela tiden med undantag för en period då det inte fungerade med jobbet.

Bilden med Globen tog jag när jag varit på hundmässan eller Stora Stockholm som den heter i Älvsjö i december 2015. Det var några lustigkurrar som var ute och sprang på järnvägsspåren så det gick inte att åka pendeln till Södra Station vilket varit det normala för mig. Därför passerades Globen på vägen hem.

Jag hade några månader tidigare förlorat min Sally och det skulle dröja ytterligare nästan 10 månader innan jag kunde hämta hem min fantastiska Tobbe som jag lever med nu. Den sista bilden tog jag nyss när vi tog en sväng runt Reimersholme Tobbe och jag.

Sally, här är hon gammal och det är en av de sista bilderna jag har av henne.

Här ligger Tobbe och tittar på sin korningsplakett.

Reimersholme nyss.

OmTag. Att hänga på sig kameran.

Något som är viktigt, tror jag, är att ha ett flöde i sitt fotograferande. Alltså detta att fotografera om inte varje dag så åtminstone så ofta som möjligt. Jag brukar säga att jag aldrig går ut för att fotografera men alltid fotograferar.

Att hänga kameran runt halsen när jag går ut har blivit lika naturligt som att sätta på sig skorna. Tidigare gick jag mer och tittade efter bilder, nu är det ett normalt sätt att vara och inget jag tänker på.

Träna sitt seende gör man främst utan kameran framför ögonen. Men för att det skall bli det normala att ”se i bilder” krävs att man fotograferar en hel del och att man tittar på mycket bilder så att man får in det i ryggmärgen. Lite som med musik, om du skall vara fri i ditt spelande så krävs att du lägger så mycket tid på både musik och färdigheter på ditt instrument så att du inte behöver tänka utan bara kan bli ett med musiken.

Fördelen med fotograferandet är att det förhållandevis kräver väldigt lite teknisk färdighet, det handlar om att trycka på en knapp i stort sett. Sedan finns de som utvecklar en fantastisk teknisk skicklighet i till exempel mörkrummet, men det är en annan sak.

Men oavsett fotografi, litteratur eller musik så handlar det om att ”ha något att säga och kunna få det sagt”. Ibland tycker jag att för lite fokus läggs på detta och alldeles för mycket på vilka prylar man använder eller detta att man ”överintellektualisera” fotograferandet. Som Bergengren uttryckte det: ”En bild säger mer än tusen ord, men med tusen ord kan du få vilken bild som helst att säga vad som helst.”

Bilderna: Tre väldigt olika bilder tagna de senaste kvällarna/nätterna.