Tänker jag helt fel angående bländare och skärpa vid porträttfotografering

[anpahl]

Jag har idag testat mitt nya objektiv(en Nikkor 50 mm 1:1.8 D på min Nikon 7000.

Jag satte mina två barn på en filt med en hund i mellan. Jag ställde bländaren på 1.8 och fotograferade.

Kan jag inte ha en sådan stor bländare och få skärpa på alla tre(två barn och en hund) samtidigt om avståndet är ca 2 meter?

Jag förstår inte riktigt hur jag ska räkna ut vilken bländare jag ska ha för att få samtliga personer i en bild skarp samtidigt som jag får en suddig bakgrund. Jag har alltid tänkt att så länge alla sitter med samma avstånd till kameran vid en porträttfotografering blir dem skarpa men fel hade jag.

På alla kort är hunden skarp medan barnen är något oskarpa. Jag vet att jag ska testa mig fram, men barnen börjar bli hopplöst trött på mig och mitt fotograferande nu.

Jag är ute efter en hyfsad närbild på alla tre med bakgrunden rejält suddig.

 

[l1nd3c0n]

Nja, du tänker nog lite väl optimistiskt åtminstone

Om du är osäker kan man alltid kontrollera skärpedjupet på webben via DofMaster.

I ditt fall så ger uppställningen ett acceptabelt skärpedjup på ca 11 cm. Tror nog det kan vara svårt att få två barn och hundens ögon att linjera så pass att alla hamnar inom dessa 11 cm. Dessutom så rör det sig ju om acceptabel skärpa, dvs den blir gradvis sämre räknat från centrum

För att få en suddig bakgrund är det enklaste att placera dem på en filt utomhus nu när vi har så vackert väder och ha lååångt avstånd till bakgrunden. Då kan du fotografera barnen med f8 och ändå få suddig bakgrund.

 

[ZinneD]

Dessutom kommer djupet där skärpan är vassast endast vara sex millimeter.

 

[Bessel]

Ordet "skärpedjup" låter bra, tills man frågar sig vad det egentligen betyder.

Den perfekta skärpan, största möjliga skärpa som objektivet kan prestera, har man på ett enda avstånd. Där man har satt skärpan är den bäst, och på alla andra avstånd är den sämre. Man skulle kunna säga att skärpedjupet alltid är noll, om man är på det humöret.

Inom det man kallar "skärpedjupet" är skärpan tillräckligt bra, och utanför "skärpedjupet" är skärpan för dålig. Problemet som man sällan pratar om är naturligtvis att avgöra vad som är gränsen för tillräckligt bra.

På den gamla dåliga tiden, när man gjorde papperskopior från analoga negativ, uppstod en allmän uppfattning om vad "tillräckligt bra" är. Med dagens högupplösta bildsensorer har nog många högre krav på vad "tillräckligt bra" är, så man bör kanske fundera på sin egen personliga uppfattning om skärpedjup.


Hur mycket skärpan avtar när man avlägsnar sig från skärpeplanet beror även på hur stor bildsensorn är. Det är därför fullformatskameror har ett övertag - de delar av motivet som ligger långt från skärpeplanet blir väldigt oskarpa på ett sätt som Micro FourThirds och APS-C inte kan efterlikna.

I praktiken testar du detta enklast genom att sätta kameran på bländarförval och dra iväg några exponeringar med olika bländaröppningar. Barn och hundar håller sig inte länge på den plats man sätter dem...

Med bländare 1.8 gissar jag att du knappt får både näsa och öron skarpa på samma huvud. Se till att ha långt avstånd till bakgrunden, så kan du blända ner och ändå få en oskarp bakgrund.