light
Aktiv medlem
Köpte och läste idag för första gången tidningen Kamera & Bild (nr 10-2007).
Jag kom till uppslaget om Grand Prix 2007, en fototävling. De bilder som den unga kvinnliga domaren tyckte var bäst, var bilder som bröt mot de flesta "fotoregler" som finns och som nog de allra flesta av oss omedelbart skulle slänga i papperskorgen. Det verkade också som om hon medvetet valde ut just bilder som uppenbart bröt mot de "regler" som finns och som annars brukar läras ut i alla möjliga fotosammanhang.
Hon kunde till och med skriva om en bild: "Kompositionen är katastrofal och det är prylar överallt.... En riktigt ful bild enligt konstens alla regler." Om en annan bild: "Hela poängen med bilden är att den är misslyckad...".
Nu skulle jag väl inte bry mig om vad just denna domare skriver om det inte vore så att detta fenomen verkar vara alldeles ovanligt. Ty för en del människor verkar det ligga något fantastiskt i just detta med brytandet mot allmänna fotoregler. Det verkar vara en särskild skola som har sina anhängare.
Flera funderingar kom till mig efter att ha tagit del av det där.
Främst blev jag än mer medveten om att fototävlingar handlar ju inte alls om vilka bilder man själv gillar, utan det handlar ju om att ta reda på vem som är domare och framför allt ta reda på vilken typ av bilder just den personen råkar gilla.
Och se, just så verkar tidningens redaktion också tänka, för i nästa uppslag presenterade man kort nästa månads domare som också fick bidra med två bilder för att man ska få en uppfattning om vad just han gillar för bildstil.
Alltså, ska man ha minsta chans i en fototävling så betyder det att man måste vara beredd till detektivarbete, det gäller att ta reda på så mycket som möjligt om domaren, vad han har utgett för material, om han har någon hemsida, om han haft utställningar. Osv. Allt sådant blir av största vikt om man ska ha någon chans att lyckas i tävlingen. Och vem vet, det blir kanske den bild man själv tycker allra sämst om som man därefter "tvingas" skicka iväg till tävlingen, den som man just har slängt i papperskorgen.
Och om man inte i förväg tar reda på eller ännu värre FÅR reda på vem som är domare är situationen helt enkelt hopplös och meningslös. Då är det inget annat än slump och tillfällighet om man har turen att sända in en bild som råkar behaga domarens smaklökar. Då blir hela tävlingen ett slumpens nyckfulla lotteri.
Jag undrar därför: Vad är det egentligen för idé med fototävlingar där man inte i förväg utförligt presenterar domaren och dennes tankar, känsla och smak vad gäller bild och foto?
Jag kom till uppslaget om Grand Prix 2007, en fototävling. De bilder som den unga kvinnliga domaren tyckte var bäst, var bilder som bröt mot de flesta "fotoregler" som finns och som nog de allra flesta av oss omedelbart skulle slänga i papperskorgen. Det verkade också som om hon medvetet valde ut just bilder som uppenbart bröt mot de "regler" som finns och som annars brukar läras ut i alla möjliga fotosammanhang.
Hon kunde till och med skriva om en bild: "Kompositionen är katastrofal och det är prylar överallt.... En riktigt ful bild enligt konstens alla regler." Om en annan bild: "Hela poängen med bilden är att den är misslyckad...".
Nu skulle jag väl inte bry mig om vad just denna domare skriver om det inte vore så att detta fenomen verkar vara alldeles ovanligt. Ty för en del människor verkar det ligga något fantastiskt i just detta med brytandet mot allmänna fotoregler. Det verkar vara en särskild skola som har sina anhängare.
Flera funderingar kom till mig efter att ha tagit del av det där.
Främst blev jag än mer medveten om att fototävlingar handlar ju inte alls om vilka bilder man själv gillar, utan det handlar ju om att ta reda på vem som är domare och framför allt ta reda på vilken typ av bilder just den personen råkar gilla.
Och se, just så verkar tidningens redaktion också tänka, för i nästa uppslag presenterade man kort nästa månads domare som också fick bidra med två bilder för att man ska få en uppfattning om vad just han gillar för bildstil.
Alltså, ska man ha minsta chans i en fototävling så betyder det att man måste vara beredd till detektivarbete, det gäller att ta reda på så mycket som möjligt om domaren, vad han har utgett för material, om han har någon hemsida, om han haft utställningar. Osv. Allt sådant blir av största vikt om man ska ha någon chans att lyckas i tävlingen. Och vem vet, det blir kanske den bild man själv tycker allra sämst om som man därefter "tvingas" skicka iväg till tävlingen, den som man just har slängt i papperskorgen.
Och om man inte i förväg tar reda på eller ännu värre FÅR reda på vem som är domare är situationen helt enkelt hopplös och meningslös. Då är det inget annat än slump och tillfällighet om man har turen att sända in en bild som råkar behaga domarens smaklökar. Då blir hela tävlingen ett slumpens nyckfulla lotteri.
Jag undrar därför: Vad är det egentligen för idé med fototävlingar där man inte i förväg utförligt presenterar domaren och dennes tankar, känsla och smak vad gäller bild och foto?