Linsen eller ögat?

[Merlin_]

Det är ju så att man kan försköna en bild via fototeknik, erfarenhet och självklart vilken utrustning man har.
Med andra ord se någonting i naturen som man vill föreviga och göra det så att bilden blir vackrare,vassare,bättre än det man såg med ögat.

Men kan man alltid rent teoretiskt (om man är tillräckligt duktig) fånga det ögat ser?

Jag menar det händer mej rätt ofta att bilden inte blir som man tänkt sej, det är ju i sej inget konstigt. Men som sagt är det för att man inte har rätt utrustning och är för dålig eller kan helt enkelt kameran inte alltid återskapa det ögat ser??

Tack på förhand för vettiga svar på denna inte fullt lika vettiga fråga // Christian Nordén

 

[ormestad]

Den bild vi ser har ju ett mycket större dynamiskt omfång än vad någon film/ccd kan återge. Men med lite trix kan man ju komma runt det, så rent teoretiskt borde man ju kunna få med alla detaljer vi ser på en bild.
Men det är ju ofta mycket mer än bara bilden som gör en upplevelse, vi utnyttjar ju även våra andra sinnen förutom ögonen - och det kan nog bli svårt att fånga på foto...
Doft-foto kanske vore nåt!

 

[magnus67]

Jag tror nog inte du skulle vilja fånga det ögat ser. Jämfört med linsen i kameran har ögats lins ganska många skavanker. Mer eller mindre brytningsfel har väl alla?

Nej, det som gör att vi upplever ett motivs vackerhet ligger nog inte så mycket i själva avbildningen utan snarare i bearbetningen i hjärnan. Den kan ju sålla bort sånt som stör och inte är så viktigt till skillnad från kameran, där allt registreras. Dessutom tar hjärnan (som sagt) med annan information, t ex lukt och ljud samt den allmäna stämningen du befinner dig i. Något som väl aldrig kan fångas av en kamera.

 

[ormestad]

magnus67 skrev:
Nej, det som gör att vi upplever ett motivs vackerhet ligger nog inte så mycket i själva avbildningen utan snarare i bearbetningen i hjärnan.

Men det är ju det som vi ser, eller?
Det kanske är tur att man inte kan ställa om till RAW...

 

[Magnus Wahlgren]

Det vi ser är inte det ögat ser. Det är det hjärnan sammanställer av information från båda ögonen, erfarenhet osv.

 

[Merlin_]

Jo det är ju just det med våra sinnen och hjärnans tolkning av vad ökat släpper in som gör skillnaden..

Det är nog så nära svaret man kan komma=)

 

[Pupillen]

Jag upplever ofta att bilder med stort skärpedjup blir mycket gyttrigare än vad jag upplevde verkligheten som och därför faller platt till marken, medan bilder med litet skärpedjup tvärtom kan förstärka upplevelsen.

Anledningen är nog att ögat, till skillnad från kameran, inte ser hela bilden på en gång utan avsöker den del för del. Eftersom ögat också har en blixtsnabb automatfokusering så kommer varje detalj vi för tillfället ser på att bli skarp oavsett avstånd. Allt annat än det vi direkt ser på blir egentligen suddigt, t ex bakgrunden, men så snart vi riktar vår uppmärksamhet mot den så blir den skarp istället o s v.

Konsekvensen av detta är att vi upplever det som att ögat har ett enormt skärpedjup SAMTIDIGT som de enskilda detaljerna är mer eller mindre frilagda (att vi har två ögon förbättrar naturligtvis vår förmåga att frilägga detaljerna ytterligare). Försöker vi efterlikna detta genom att ta en bild med stort skärpedjup så är risken stor att bilden upplevs som rörig eftersom vi nu inte längre kan frilägga det vi ser på i den tvådimensionella avbildningen. Väljer vi istället ett litet skärpedjup så blir slutresultatet istället en bild som vi inte kan uppleva i verkligheten p g a ögats automatskärpa.

En annan faktor som kan överraska (både positivt och negativt) är att vi oftast betraktar vidvinkelbilder på längre och telebilder på kortare avstånd än vad som är ”perspektiviskt riktigt”, d v s ögats bildvinklar när vi betraktade motivet i verkligheten är annorlunda än de vinklar under vilka ögat betraktar den färdiga bilden.

 

[ormestad]

Magnus Wahlgren skrev:
Det vi ser är inte det ögat ser. Det är det hjärnan sammanställer av information från båda ögonen, erfarenhet osv.

Jaja, det är väl bara en definitionsfråga. I praktiken är det ju den slutgiltiga bilden som hjärnan och ögonen skapar som är det vi ser. Mig veterligen finns det inget sätt att tjuvkoppla synnerven på...
Faktum är att det sker en hel del bearbetning redan i näthinnan, all detektion av kontraster i form av kanter, linjer etc görs här - sedan är det upp till hjärnan att sätta ihop hela härligheten till den bild som vi verkligen ser.

 

[.Z.]

Det är ju ofta så att vi använder kamerans brister för att försköna eller skapa stämningar, tänker då mest på dess kontrastomfång & att vi med hjälp av dess begränsning skapar skuggor.

Titta på gamla bra svartvita filmer (typ Citizen Kane) där man leker med skuggor & skapar stämningar, förekommer självfallet inom färgfilm också...

Många solnedgångar (de förhatliga ;-)) var inte så färgrika & superhäftiga i verkligheten som på fotot. När vi ser den live så är den oerhört vacker men om vi återger den så nära verkligheten som möjligt på fotot så är den inte lika häftig. Därför så blir den ofta häftigare med lite mer färger.

Vi vill ha större kontrastomfång på våra digitala kameror men samtidigt så vill vi nog leka med skuggor & högdagrar också emellanåt...

//Larsa

 

[Merlin_]

Citerar Lennart Nilsson:
"Anledningen är nog att ögat, till skillnad från kameran, inte ser hela bilden på en gång utan avsöker den del för del. Eftersom ögat också har en blixtsnabb automatfokusering så kommer varje detalj vi för tillfället ser på att bli skarp oavsett avstånd. Allt annat än det vi direkt ser på blir egentligen suddigt, t ex bakgrunden, men så snart vi riktar vår uppmärksamhet mot den så blir den skarp istället o s v."

Det är precis vad jag tänker på när jag gämför ögat(hjärnan) med kameran. Och det den faktor att man kanske tar intryck av helt andra saker när man ser nått "live" gentemot foto/bild som är fri från andra känslor än just de man framkallar av att se på den.

 

[ormestad]

Pupillen skrev:
Anledningen är nog att ögat, till skillnad från kameran, inte ser hela bilden på en gång utan avsöker den del för del.

Japp, det stämmer - och jag antar att detta också bidrar till det stora dynamiska omfånget.
Ögat exponerar olika beroende på var vi tittar, sedan sätts allt ihop till en instant-HDR-bild i huvudkolan...

 

[Pongu]

En bild och vad ögat ser är två helt olika saker. Vissa saker gör sig bättre i verkligheten än på bild och vice versa.

Det tydligaste exemplet som vi alla varit med om är den fantastiska utsikten från ett berg någonstans. Man tänker lätt: "Så underbart vackert! Det här måste jag föreviga!" Och sedan blir det bara en skitbild med trist ljus, några bergstoppar och en mängd oidentifierbara detaljer i en enda stor gröt...

Man måste så att säga lära sig att se det "kameran ser", dvs känna instinktivt vad som skulle bli bra på bild.

/Pontus

 

[Bjoernowitsch]

Det är nog lika bra att en bild inte har samma kontrastomfång som våra ögon. Hur skulle det se ut om det fanns så starka ljuskällor på ett foto, att vi blir bländade av dem?

 

[ormestad]

Pongu skrev:
En bild och vad ögat ser är två helt olika saker.

Det håller jag inte med om, däremot är ett foto helt skiljt ifrån det vi upplever...

 

[Pongu]

ormestad skrev:
Det håller jag inte med om, däremot är ett foto helt skiljt ifrån det vi upplever...

OK, jag korrigerar mig till "en tvådimensionell bild"...

/Pontus

 

[ormestad]

Jag tror inte att en tvådimensionell bild egentligen är så långt ifrån det vi ser, även om man räknar med det djupseende vi har.
Det som gör den riktigt stora skillnaden mellan det vi ser när vi står uppe på bergstoppen och det vi ser på fotot vi framkallar en vecka senare är alla detaljer som vi upplever runtomkring – vinden i ansiktet, adrenalinet efter klättringen på den smala bergskammet, örnen som skriker ovanför, snön på skorna etc.
Om man skulle sätta sig i en tempererad, ljudisolerad låda (helt utan kaffedoft och sprakande eld i öppna spisen...) uppe på bergstoppen och titta ut genom ett fönster med formatet 2:3 skulle nog denna bild inte kännas lika långt ifrån det vi ser på fotot.
Men detta gäller ju bara om man hårddrar frågeställningen och enbart ser till den bild som vår hjärna ”ser” och kopplar bort alla andra inputs. Fast det är väl det man måste göra om det ska bli en rättvis jämförelse mellan oss och kameran...

 

[Pongu]

ormestad skrev:
Om man skulle sätta sig i en tempererad, ljudisolerad låda (helt utan kaffedoft och sprakande eld i öppna spisen...) uppe på bergstoppen och titta ut genom ett fönster med formatet 2:3 skulle nog denna bild inte kännas lika långt ifrån det vi ser på fotot.

Jo, jag tror faktiskt det. När vi sitter i lådan kan vi använda ögonen för att utforska landskapet på ett helt annat sätt än pappersbilden. Det är det som gör det så svårt att välja en normalbrännvidd som motsvara det vi ser. Jag ser motsvarande 35mm småbild när jag tittar ut över ett landskap, men motsvarande 85mm när jag detaljstuderar ett ansikte, dvs fokuserar på en detalj. Men om man jämför utsikten från lådan med att studera en 2x3m stor projektion som täcker hela synfältet blir det förutom djupkänslan ganska likt.

/Pontus

 

[PrinsValium]

Pupillen skrev:
...(att vi har två ögon förbättrar naturligtvis vår förmåga att frilägga detaljerna ytterligare)...

Jag har funderat på det där. Vad skulle hända om man samtidigt tog två bilder med ganska stort skärpedjup men med en liten inbördes förskutning i sidled. Båda riktade mot det objekt man vill ha i fokus? Skulle det ge en mer naturlig oskärpa/skärpedjup? Har länge haft en idé att testa. Borde kanske ta och rigga upp något att prova på.

 

[Skurmedel]

Merlin_ skrev:
Citerar Lennart Nilsson:
"Anledningen är nog att ögat, till skillnad från kameran, inte ser hela bilden på en gång utan avsöker den del för del. Eftersom ögat också har en blixtsnabb automatfokusering så kommer varje detalj vi för tillfället ser på att bli skarp oavsett avstånd..

Faktum är att även om det är mycket som ögat har i fokus sorterar hjärnan bort informationen runtom det vi koncentrerar oss på. Därav koncentrerar vi oss. Dock så har vi ju fortfarande periferisynfältet som hjälper våra reflexer och att också få en helhetsbild. Dock så har jag med en del träning lyckats lära mig att koncentrera på saker som ligger i periferisynfältet utan att faktiskt titta på det direkt. Ganska användbart på bussen.. hehe.

Jag tycker som någon ovan sade att bilder med kort skärpedjup är klart mer tilltalande. Detta är väll dock tvärtemot vad målet är för de flesta fotografer.