Historielösa funderingar om skärpedjup

[horvendile]

Jag har bara intresserat mig för fotografering sedan efter den blev digital. Visst knäppte jag lite kort tidigare också, men då handlade det om att rikta instrumentet i någorlunda rätt riktning, trycka av och hoppas på det bästa.
Ett kort skärpedjup i dag menar jag är en statusmarkör. Givetvis inte enbart, men det signalerar vare sig man vill det eller inte att man har dyr utrustning. Ljusstarka objektiv har väl alltid varit dyra, men det här med stora sensorer - satt det inte fullformat i varenda billighetskompakt på filmtiden? Undantaget något misslyckat APS-experiment, om jag har fått för mig rätt.

Men då borde väl alla ha kunnat få till korta skärpedjup då det begav sig? Fast så ser det inte ut när jag kollar. När jag tittar på fotoalbum från när jag var liten ser jag en hel del oskärpa, men sällan sådan fotografen är stolt över. Hur ska jag tolka det? Hade man väldigt ljussvaga objektiv på lite billigare kameror? Typ vadå, f/8 och nedåt? Ändå verkar det inte vara blixt på alla inomhusbilder. Men ISO 6400 var ju knappast all the rage på sent 70-tal.

Kan inte någon som var med, eller har koll, tala om för mig hur det låg till? Jag verkar ha missat något någonstans.

 

[erro.se]

Du funderar nog ganska rätt. Om man bortser från APS så hade ju även kompaktkameror "fullformat", d.v.s. småbildsformatet 24*36 mm. Att det ändå inte blev så kort skärpedjup hänger nog ihop med den tidens "kit-objektiv" vilket väl ofta var mediokra zoomar med rätt taskig ljusstyrka.

 

[cango]

Ett kort skärpedjup i dag menar jag är en statusmarkör.

LOL. Ja, röda byxor också. Typ. ;-)

 

[millgard]

Billiga kameror hade ljussvag optik, ofta fast bländare 8 eller 16 kombinerat med en enkel tidsautomatik. ISO på i bästa fall 100 gjorde att blixt var av nöden inomhus samt att skärpedjupen blev längre.

Systemkameror däremot hade ju alltid normaloptik med bländare 1.5-2.0 vilket gav helt andra förutsättningar.

Många småkompakter typ agfamatic hade väldigt små negativformat.

 

[horvendile]

LOL. Ja, röda byxor också. Typ. ;-)

Jomen kom igen... Det är klart det är! (Om skärpedjupet alltså.) Men det behöver ju inte vara därför man vill åt det.

 

[Sven Blomquist]

+100 mm

Du funderar nog ganska rätt. Om man bortser från APS så hade ju även kompaktkameror "fullformat", d.v.s. småbildsformatet 24*36 mm. Att det ändå inte blev så kort skärpedjup hänger nog ihop med den tidens "kit-objektiv" vilket väl ofta var mediokra zoomar med rätt taskig ljusstyrka.

Det gick bra att få till kort skärpedjup med teleobjektiv. Dock lite värre inomhus...

 

[ztenlund]

Billiga kameror hade ljussvag optik, ofta fast bländare 8 eller 16 kombinerat med en enkel tidsautomatik. ISO på i bästa fall 100 gjorde att blixt var av nöden inomhus samt att skärpedjupen blev längre.

Systemkameror däremot hade ju alltid normaloptik med bländare 1.5-2.0 vilket gav helt andra förutsättningar.

Många småkompakter typ agfamatic hade väldigt små negativformat.

Fast nu glömmer du bort mellankategorin, t ex Yashica och Olympus kompaktkameror med ljusstarka fasta objektiv. Att få kort skärpedjup med Yashica Electro 35 är förstås fullt möjligt.

Även in på 80-talet var det hyfsat ljusstarkt. Många av våra familjebilder är tagna med Canons andra autofokuskompakt som hade/har ett 38/2,8. Sedan började ju zoomkompakterna dyka upp och där var det ofta sämre ställt med ljusstyrkan. Jag har en från mitten av 90-talet som är 35-70/4,2-7,8. Det låter förstås rätt uselt, men jämför man med en digitalkompakt (även 1/1,7"-varianterna) så är det snarast riktigt bra...

 

[laha]

under 40-70-talet gick all strävan ut på att få stort skärpedjup. Om man jobbade med storformat så kunde man luta fronten och få lutande skärpeplan. På enklare kameror var det dåligt med precisionen på avståndsintällningen, och de flesta gissade avståndet med ögonmått. Därför behövdes stort skärpedjup för att ändå få motivet skarpt. Det där med kort skärpedjup är en modenyck som kom när digitalkamerorna med sitt stora skärpedjup blev vanlig. Då blev det plötsligt eftersträvansvärt med kort skärpedjup, kanske för att skilja sig från mängden, precis som man tidigare kunde stila med skärpa från 1 m till oändligt.

 

[erro.se]

+100 mm. Det gick bra att få till kort skärpedjup med teleobjektiv. Dock lite värre inomhus...

Fast det var förmodligen sällen dåtidens "billighetskompakter" hade särskilt mycket tele, vilket är vad trådskaparen pratar om.

 

[horvendile]

Det där med kort skärpedjup är en modenyck som kom när digitalkamerorna med sitt stora skärpedjup blev vanlig. Då blev det plötsligt eftersträvansvärt med kort skärpedjup, kanske för att skilja sig från mängden, precis som man tidigare kunde stila med skärpa från 1 m till oändligt.

a-HA! Statusmarkör, som sagt!
Inte för att det är min huvudpoäng. Men ändå!

 

[J O Härnström]

Ljusstarka objektiv har funnits länge.
Ju längre du backar tillbaks historiskt ju dyrare är de avancerad objektiven jämfört med vad de kostar idag.

I början på 70-talet kostade t.ex en Konica Autoreflex med ljusstark normaloptik lite över en tusenlapp.
I dagens penningvärde motsvarar det ca 7500kr. Det var en avancerad systemkamera för amatörer i första hand.
Proffskamerorna var betydligt dyrare.

Hasselblad och Rolleiflex var vanliga hos yrkesfolk och avancerade amatörer.
"Problemet" var ofta att skärpedjupet var för kort.

 

[MattiasL]

Jag har klurat lite på det där också. Det har liksom blivit en genväg till att få det att se "proffsigt" ut, att alltid köra på vid gavel, utan större motivering. Personligen har jag nog med åren blivit alltmer försiktig med de korta skärpedjupen, och mer noga med hur detaljerna samspelar i djupled. Visst kan det vara tjusigt om delar av bilden faller ut i oskärpa, men det är verkligen långt ifrån alltid det funkar.

Men som sagt, förr i tiden var väl de korta skärpedjupen mest ett problem, som senare började användas kreativt. Som så ofta blir nöden med tiden en dygd. Så är det väl också med det svartvita - det innehåller vissa små värderingsbärande signaler.

 

[eskil23]

Historiskt sett så har användandet av stor bländaröppning (och därmed kort skärpedjup) varit att "göra en dygd av nödvändigheten". Eftersom folk sällan klarar av att stå blick stilla i bortåt en sekund även om de försöker så behövde man korta ner slutartiden. Färgfilm med ISO på 400 eller högre var ju ganska grynig. Somliga löste problemet genom att fota porträtt i svartvitt, men för de flesta var stor bländaröppning universalmedicinen. Det fick ju dessutom fördelen att bakgrunden blev behagligt oskarp om den var tillräckligt långt borta.

Idag när fotografi är digitalt och blixtar inte längre är pyrotekniska anordningar så tycker jag att extremt kort skärpedjup är något som ofta missbrukas. Jag tycker tvärt emot de flesta att ett porträtt ser amatörmässigt ut när kinder och panna är skarpa medan öron och hals är oskarpa. Det ser ut som att man inte behärskar sin utrustning utan låter kamerans automatik ställa bländaren på största möjliga utan en tanke på skärpedjupet alternativt att man har ställt in största möjliga bländare för hand för att få "fin bokeh" utan att ta hänsyn till skärpedjupet.

 

[unoengborg]

Många kompaktkameror från filmens tid hade inge zoom utan en fast optik på 35 eller kanske 45 mm. Slutarna stannade ofta på 1/500 sekund. Så med Tri-X en solskensdag blev det kanske bländare 16. Och då har man rätt mycket skärpedjup.

 

[JGP]

Visst var kompakternas teknik "tvingad" till längre skärpedjup, men det går helt klart trender i skärpedjupet. Idag är det väldigt korta skärpedjup, men tidigare har det varit de längre som varit populära.

Tittade faktiskt senast igår på min svärmors bilder från 70 och 80 talet. Nu arbetade hon som porträttfotograf och använde sig av Hasselblad, men som exempel på trender borde hennes bilder vara relevanta då de var högt ansedda och vann årets bild flera gånger då hon var aktiv. Hennes porträttbilder har ofta ett väldigt långt skärpedjup och för mig som är van vid det kortare skärpedjupet upplevs bilderna nästan amatörmässiga och röriga då det är saker i periferin som drar blicken från subjektet.

Trender går fram och tillbaka och inte sällan skapas trender från vad som går att göra med ny teknik eller vad man tvingas att göra i brist på teknik. När en ny teknik behärskas och kan användas av allt fler vänder det ofta och mättas av. 80-talets alla effekter och synth-trummor i musiken berodde troligen på att det kom ny teknik som gjorde det möjligt men sen lugnade det som tur var ner sig =)