Fota vid olycksplats

[Michael f8]

Professionella bildköpare -- t ex tidningar -- vill själva bestämma vad och hur en bild ska förvanskas. Skickar du en redan pixlad olycksbild är det inte särskilt otroligt att bildredaktören kommer att ringa dig och be om en "ren" kopia.

Och då tar jag ett eget beslut om det då. Jag gissar grovt ;-) att det finns de som aldrig skulle ifrågasätta en bildredaktör.

Jag förstår att du, Erland, inte har en aning om vad jag ifrågasätter eller vill göra delanvariga


Michael - Hur kul som helst -

 

[Danne B]

Det har kommit fram många bra tips i tråden, men ett saknas defenitivt och som också är självklart. Använd teleobjektiv. Då kan du stå en bit ifrån och inte vara ivägen.
Att som privatperson använda små kompaktkameror/kameror utan större zoom och tvingas gå nära tycker i alla fall jag är ett sätt att inte visa respekt för räddningspersonalens arbetsplats.

Sen att placera brandmän/räddningspersonal framför är ett mycket bra tips.

Att säga att det inte finns något nyhetsvärde i dessa bilder förstår jag inte.
Varenda dags/kvällstidning har dem och det finns en websida (http://www.wighsnews.se) som i stort sett bara har sådana nyheter.

Själv har jag åkt på många olyckor och bränder. Men jag har bara backat en gång, då både anhöriga och polis bad mig att inte ta några bilder. En liten pojke på cykel hade blivit påkörd.
Kom tillbaka till redaktionen och blev utkörd till olycksplatsen igen. Det skulle finnas bilder. Dock var alla människor borta, men spår och en demolerad cykel fanns kvar, vilket fick bli motivet.

Det har också hänt flera gånger att personen i fråga, den olycksdrabbade har hört av sig senare och velat ha bilder. Men också anhöriga till dödsoffer. Kan vara en viktig del i sorgearbetet för att förstå vad som hänt.

 

[MagnusBerg]

Skulle jag bli inblandad och skadad i en olycka och det kom fram någon jävel med kamera och började fotografera mig så önskar jag att jag hade en pistol och kunde skjuta den satan i huvudet.

 

[Kijana]

Att säga att det inte finns något nyhetsvärde i dessa bilder förstår jag inte.
Varenda dags/kvällstidning har dem och det finns en websida (http://www.wighsnews.se) som i stort sett bara har sådana nyheter.

Ett ännu bättre mått på nyhetsvärdet är att artiklar om olyckor och andra oväntade händelser brukar ligga i topp när det gäller antalet läsare.

Själv har jag åkt på många olyckor och bränder. Men jag har bara backat en gång, då både anhöriga och polis bad mig att inte ta några bilder. En liten pojke på cykel hade blivit påkörd.
Kom tillbaka till redaktionen och blev utkörd till olycksplatsen igen. Det skulle finnas bilder. Dock var alla människor borta, men spår och en demolerad cykel fanns kvar, vilket fick bli motivet.

Vid ett tillfälle när en manlig cyklist som blivit påkörd av en bil ännu låg kvar under bilen när jag anlände blev jag tillsagd att inte ta några bilder av en person ur räddningsstyrkan. Han utgick förstås från att jag tänkte ta en bild på offret rakt i fejan där han låg. Brandkillen hade ju ingen aaaning om hur jag tänkte lösa uppgiften med att ta en etiskt acceptabel bild som vi kunde publicera. Han är inte den enda jag träffat på som inte tänkt i fotografi på olycksplatser.

 

[jenordfoto]

Vi behöver mer "gore" i nyheterna - Människor skulle köra försiktigare, dricka mindre och slåss mindre om vi brutalt fick se konsekvenserna!

Vi skulle nog inte heller ha lika många pojkar som vill kriga utomlands heller för den delen...

Du har en poäng, men jag skulle också vilja påpeka att det beror på vad det rör sig om. Folk som kör bil onyktra och krashar kan man behöva uppmärksamma. En döing sittandes mot ratten efter att han kört in i ett träd är givetvis en otäck bild, men det är mycket möjligt att det är bra medicin för sådana personer som kör såhär.

Även om du skulle ha gått klart utbildningen så känns det tryckt att du ställer dessa frågor. Att få en "second upinion" oavsett utbildningen eller antal år i yrket gör att du säker kommer att ta bra framtida beslut och skulle du tycka att du tagit ett dåligt beslut, så har du i alla fall försökt att undvika det. :-D
Och så finns det de som säger att skolan blir bara sämre och sämre.

Michael - Det blir nog bra -

Precis, ännu en anledning att fråga. Jag vill inte att mina lärare ger mig en version som jag tänker hålla fast vid. Att fråga en drös fotografer känns bättre då man har mer att gå på. Linjen jag går på är faktiskt den enda utav sitt slag i Sverige.*stoltserar

Det har kommit fram många bra tips i tråden, men ett saknas defenitivt och som också är självklart. Använd teleobjektiv. Då kan du stå en bit ifrån och inte vara ivägen.
Att som privatperson använda små kompaktkameror/kameror utan större zoom och tvingas gå nära tycker i alla fall jag är ett sätt att inte visa respekt för räddningspersonalens arbetsplats.

Sen att placera brandmän/räddningspersonal framför är ett mycket bra tips.

Att säga att det inte finns något nyhetsvärde i dessa bilder förstår jag inte.
Varenda dags/kvällstidning har dem och det finns en websida (http://www.wighsnews.se) som i stort sett bara har sådana nyheter.

Själv har jag åkt på många olyckor och bränder. Men jag har bara backat en gång, då både anhöriga och polis bad mig att inte ta några bilder. En liten pojke på cykel hade blivit påkörd.
Kom tillbaka till redaktionen och blev utkörd till olycksplatsen igen. Det skulle finnas bilder. Dock var alla människor borta, men spår och en demolerad cykel fanns kvar, vilket fick bli motivet.

Det har också hänt flera gånger att personen i fråga, den olycksdrabbade har hört av sig senare och velat ha bilder. Men också anhöriga till dödsoffer. Kan vara en viktig del i sorgearbetet för att förstå vad som hänt.

Det är också en viktig fråga, hur ska bilderna se ut. Jag är i behov av ett teleobjektiv, vilket jag för tillfället inte har eftersom jag nyligen bytt kamera. Det är bra för att komma nära, men om jag verkligen kan komma närmare utan några drastiska åtgärder så skulle jag givetvis föredra det. Att fånga en olycksplats med hjälp av ett tele får oftast bilden att se platt ut och olyckans omfattning svår att beräkna. Ett vidvinkel skulle fixa jobbet perfekt men så var det de där med hur nära man ska gå. Vill visa denna bild för att förenkla det. http://www.flickr.com/photos/jespersbilder/4739178343/ om jag utgår från denna bild så kan jag säga att jag tog bilden och sedan traskade vidare till vänster om den svarta volvon till vänster i bild. Det är mycket möjligt att jag var lite väl närgången, speciellt när jag stod två meter från dom inblandade men nästa gång ska jag tänkte mig lite mer för. Har många oredigerade bilder därifrån som jag eventuellt lägger upp senare.

Skulle jag bli inblandad och skadad i en olycka och det kom fram någon jävel med kamera och började fotografera mig så önskar jag att jag hade en pistol och kunde skjuta den satan i huvudet.

Det låter logiskt, har själv varit inblandad i en olycka och skulle bara vilja slita en eventuell fotograf itu men jag tror jag kunnat sansa mig om jag tänkt över situationen lite. Några närbilder skulle han dock inte få.

Ett ännu bättre mått på nyhetsvärdet är att artiklar om olyckor och andra oväntade händelser brukar ligga i topp när det gäller antalet läsare.



Vid ett tillfälle när en manlig cyklist som blivit påkörd av en bil ännu låg kvar under bilen när jag anlände blev jag tillsagd att inte ta några bilder av en person ur räddningsstyrkan. Han utgick förstås från att jag tänkte ta en bild på offret rakt i fejan där han låg. Brandkillen hade ju ingen aaaning om hur jag tänkte lösa uppgiften med att ta en etiskt acceptabel bild som vi kunde publicera. Han är inte den enda jag träffat på som inte tänkt i fotografi på olycksplatser.

Precis, det är de oväntade händelserna som fångar läsarnas ögon och de dramatiska bilderna är de mest intressanta.

En person som ligger fastklämd under en bil är hemskt, men positivt för bildens och läsarnas skull(tål att disskuteras). Jag tror han förstått att du inte tänkt ta bilder på ansiktet, men han borde ha uttryckt sig annorlunda. Jag skulle inte tåla mista en situation som denna, den är helt enkelt för värdefull. Det är såklart beroende på situationen, men fotografer finns till för att dokumentera.


Glömde att säga tack till alla kommentarerna. Allting ni tillför fastnar i huvudet mer eller mindre.

 

[Danne B]

Det är också en viktig fråga, hur ska bilderna se ut. Jag är i behov av ett teleobjektiv, vilket jag för tillfället inte har eftersom jag nyligen bytt kamera. Det är bra för att komma nära, men om jag verkligen kan komma närmare utan några drastiska åtgärder så skulle jag givetvis föredra det. Att fånga en olycksplats med hjälp av ett tele får oftast bilden att se platt ut och olyckans omfattning svår att beräkna. Ett vidvinkel skulle fixa jobbet perfekt men så var det de där med hur nära man ska gå. Vill visa denna bild för att förenkla det. http://www.flickr.com/photos/jespersbilder/4739178343/ om jag utgår från denna bild så kan jag säga att jag tog bilden och sedan traskade vidare till vänster om den svarta volvon till vänster i bild. Det är mycket möjligt att jag var lite väl närgången, speciellt när jag stod två meter från dom inblandade men nästa gång ska jag tänkte mig lite mer för. Har många oredigerade bilder därifrån som jag eventuellt lägger upp senare.

Jag använder ett 70-200mm liksom de flesta pressfotografer och det fungerar utmärkt vid dessa händelser. Den bild du har tagit skulle jag också använt vidvinkel till, då räddningsarbetet är över. Men under själva räddningsarbetet bör du inte använda det.
Man får använda omdömet och välja objektiv efter olyckans svårhetsgrad om man säger så.

Sen kom jag på en annan självklar sak att tänka på. När man är på olyckor som den du hade tagit bild på, så bör/ska man använda en reflexväst så att man syns ordentligt.

För övrigt så vet jag att räddningstjänsten brukar ha små "informations/utbildningstillfällen" för fotografer, så att de får lära sig hur man ska uppföra sig och hur räddningstjänsten jobbar. Det är för att det ska bli mindre krockar mellan fotografer o räddningspersonal på olycksplatser.
Vet att de har det i Linköping i alla fall men det är ju bara att ringa till din lokala räddningstjänst och fråga, om du tycker det låter intressant.

 

[Kijana]

Jag tror han förstått att du inte tänkt ta bilder på ansiktet, men han borde ha uttryckt sig annorlunda.

Nej, jag tror inte han förstod att jag inte tänkte ta bilder rakt på olycksoffret. Annars hade han uttryckt sig annorlunda.

Jag skulle inte tåla mista en situation som denna, den är helt enkelt för värdefull. Det är såklart beroende på situationen, men fotografer finns till för att dokumentera.

Jo, och man bör ju kunna bli förlåten om man tar en bild enbart styrd av ryggmärgen. En sådan bild kan mycket väl bli värdefull senare, om och när man väljer att publicera den.
Men, om man direkt på olycksplatsen inser att en viss bild inte har en chans att gå i tryck och man samtidigt förstår att händelsen inte är så viktig för historien så behöver man enligt mitt sätt att se det inte lägga någon större energi på en sådan bild.

 

[m_h]

Om man ställs inför ett problem kan man välja två vägar.
Antingen kan man försöka gå rakt igenom problemet, eller så försöker man ta en väg runt det.
Jag upplever det som att du försöker göra det förstnämnda. Du försöker hitta ett sätt att rättfärdiga det du tror är rätt väg att gå.
Och rent juridiskt har du oftast all rätt att vara på en olycksplats. Men som åskådare och dessutom fotograferande åskådare åsamkar du på en rad olika sätt nästan alltid skada för i princip alla inblandade.

Om du vill gå runt problemet kan du säkert hitta många sätt att få den erfarenhet du söker. (Som jag knappast tycker du får av att springa på olycksplatser)
Men om det ändå är så där super-superviktigt att plåta olycksplatser, skulle i alla fall jag börja med att ta konsekvenserna av det beslutet, genom att ta kontakt med exempelvis räddningstjänst eller bilbärgade för att försöka få följa dom i deras vardag.
De kanske inte säger "ja" direkt. Kanske finns det gott om invändningar. Men det är precis det som tillhör om man ska jobba dokumentärt eller journalistiskt.
Att störa, såra och provocera, och sedan vifta med paragrafer och lagar, är sällan en speciellt bra väg att gå, för att göra dokumentära eller journalistiska arbeten.

 

[jenordfoto]

Om man ställs inför ett problem kan man välja två vägar.
Antingen kan man försöka gå rakt igenom problemet, eller så försöker man ta en väg runt det.
Jag upplever det som att du försöker göra det förstnämnda. Du försöker hitta ett sätt att rättfärdiga det du tror är rätt väg att gå.
Och rent juridiskt har du oftast all rätt att vara på en olycksplats. Men som åskådare och dessutom fotograferande åskådare åsamkar du på en rad olika sätt nästan alltid skada för i princip alla inblandade.

Om du vill gå runt problemet kan du säkert hitta många sätt att få den erfarenhet du söker. (Som jag knappast tycker du får av att springa på olycksplatser)
Men om det ändå är så där super-superviktigt att plåta olycksplatser, skulle i alla fall jag börja med att ta konsekvenserna av det beslutet, genom att ta kontakt med exempelvis räddningstjänst eller bilbärgade för att försöka få följa dom i deras vardag.
De kanske inte säger "ja" direkt. Kanske finns det gott om invändningar. Men det är precis det som tillhör om man ska jobba dokumentärt eller journalistiskt.
Att störa, såra och provocera, och sedan vifta med paragrafer och lagar, är sällan en speciellt bra väg att gå, för att göra dokumentära eller journalistiska arbeten.

Jag förstår ditt tankesätt och jag är självklart inte ute efter att provocera. Du nämner inget om Teleobjektiv eller liknande, men om man på avstånd står ett bra bit bort, känns det då bättre i dina ögon? Jag har aldrig haft en tanke där jag inte brytt mig i de inblandade och tänkt att här har jag de befogenheter till att gå hur nära jag vill, sån är jag inte , tvärtom så känner jag empati för dom inblandade. Men om man följer ditt nyligen skrivna resonemang så skulle det betyda mindre olycksbilder i tidningar, men det kanske så du vill ha det? Ur journalstiskt syfte så är det inte hela världen, men jag gillar situationsbilder likt Magnum Photos bildbyrå, man ska vara där på plats och fånga det som går att fånga.

Tack för kommentaren.
/Jesper

 

[m_h]

Det handlar inte så mycket om "mina" ögon, Jesper. Men jag tror de flesta reagerar lika negativt av ett teleobjektiv som någon annan brännvidd.
Snarare riskerar man förstärka känslan, eftersom det ger intryck av att du smygplåtar eller försöker göra något du inte bör.
De flesta personer som inte är insatta i fotografi har i regel en tro om att man kan komma hur nära som helst, så fort objektivet är större än på en kompaktkamera.

Och det behöver inte alls bli mindre olycksbilder i tidningar, för att det inte är fullt med kameror på en olycksplats. Det räcker att rätt kamera är på plats.

Jag tycker du ska blicka inåt, som det lite pretentiöst brukar heta, och ställa dig frågan varför det är så viktigt med att just fotografera på olycksplatser.
Jag ställer mig inte fördömande på något sätt till att man tycker det är intressant, och dessutom kan ge en adrenalinkick. Så var det i alla fall för mig, då jag började som fotograf för typ 1000 år sedan. Fast med den skillnaden att jag hade ett direkt uppdrag från en tidning att göra detta.

Så om du har samma förkärlek för olyckor som jag hade, men samtidigt inte en tidning eller liknande i ryggen, tycker jag du ska hitta alternativ. Jag tror du kommer lära dig mycket mer utav det. Dessutom kommer du få så extremt mycket bättre bilder än att bara komma susande till olycksplatser med ditt tele i högsta hugg.

Att plåta dokumentär och journalistiskt, ÄR jobbigt. Man måste ständigt utsätta sig för att göra det man vill.
Jag vet inte. Men jag misstänker att du tror det blir lite enklare att inte öppet och medvetet möta de du vill dokumentera, utan att det känns enklare att känna dig fram lite försiktigt.
Delvis kanske du har rätt i det. Men för att uppnå det du verkar vilja, så är det precis det du måste träna på.

Det är inte min mening att låta hård eller fördömande. Men jag vill bara vara rak. För just det här problemet ställs i princip alla fotografer för hela tiden. Och tyvärr finns det inga enkla genvägar.

 

[jenordfoto]

Det låter som att jag framstår som någon som försöker se upp till Pressfotografer och göra samma sak, men jag ska vara ärlig och jag har plåtat tre olycksplatser hehe. Inte så överdrivet mycket med andra ord så jag har inte någon större erfarenhet utav det. Jag var mest intresserad i frågan eftersom den var aktuell då och jag nyligen hade varit på ett sådant ställe. Knappast ett måste, det var någon gång i somras och olyckor händer i stort sett varje dag där jag bor. Håller med dig på övriga punkter.

 

[m_h]

Jag har ingen aning om vem eller vad du ser upp till. Jag utgick från att du ville lära dig mer om dokumentärt och journalistik. Vilket du skrev i början av tråden.
Faktum är väl att ju mindre man ser upp, till saker, dess mer kan man fokusera på sitt egna arbete, eller hur man nu ska uttrycka det.
Själv ville jag bara ha fram att det finns flera sätt att åstadkomma det man vill. Och att forcera fram det sällan är en bra väg att gå.

Tack för diskussionen!
/Magnus

 

[jenordfoto]

Jag har ingen aning om vem eller vad du ser upp till. Jag utgick från att du ville lära dig mer om dokumentärt och journalistik. Vilket du skrev i början av tråden.
Faktum är väl att ju mindre man ser upp, till saker, dess mer kan man fokusera på sitt egna arbete, eller hur man nu ska uttrycka det.
Själv ville jag bara ha fram att det finns flera sätt att åstadkomma det man vill. Och att forcera fram det sällan är en bra väg att gå.

Tack för diskussionen!
/Magnus

Är lite tankspridd, men det du skrivit och annat tänkvärt ska jag definitivt lägga på minnet.

Tack detsamma!
/Jesper

 

[idasjögren]

Att visa respekt

...tycker jag är viktigt!

Skulle aldrig komma på tanken att fotografera en människa i chock eller ett trafikoffer, tex. Det är ju min högst personliga åsikt, men jag tycker att man borde se till sig själv hur man skulle känna det om det var ens egen pojkvän, flickvän som var fastklämd vid ratten, sen kommer nån "jävel" och fotograferar honom/henne, eller dig själv där du står likblek & förtvivlad. Jag tycker det där med att behandla andra som man själv vill bli behandlad borde genomsyra fotograferingen oxå, men som sagt, det är min åsikt. Råkade själv ut för en situation där mitt flyttlass i ett släp släppte från bilen, och mosade det mesta av alla mina tillhörigheter. Massvis av människor stannade & fotograferade & pekade & skrattade, samtidigt som jag stod förtvivlad & chockad vid sidan om, och fick dels brottas med att hälften av mina tillhörigheter var pajj, samtidigt som folk tyckte det var roligt.

 

[jenordfoto]

...tycker jag är viktigt!

Skulle aldrig komma på tanken att fotografera en människa i chock eller ett trafikoffer, tex. Det är ju min högst personliga åsikt, men jag tycker att man borde se till sig själv hur man skulle känna det om det var ens egen pojkvän, flickvän som var fastklämd vid ratten, sen kommer nån "jävel" och fotograferar honom/henne, eller dig själv där du står likblek & förtvivlad. Jag tycker det där med att behandla andra som man själv vill bli behandlad borde genomsyra fotograferingen oxå, men som sagt, det är min åsikt. Råkade själv ut för en situation där mitt flyttlass i ett släp släppte från bilen, och mosade det mesta av alla mina tillhörigheter. Massvis av människor stannade & fotograferade & pekade & skrattade, samtidigt som jag stod förtvivlad & chockad vid sidan om, och fick dels brottas med att hälften av mina tillhörigheter var pajj, samtidigt som folk tyckte det var roligt.

Ja det är ju inte att visa respekt direkt.
Men tror inte någon fotograf faktiskt är ute efter att fota offer, och verkligen inte dom seriösa.

/Jesper

 

[idasjögren]

Nej, det har du nog rätt i Jesper!