Från Saint-Jean-de-Losne via turistfällan Colmar till Göttingen.

Huset där vi fått logi var från 1746. Det blev inte förstört under kriget sa värdinnan, eller sa hon krigen? Brofästet över floden hade kanske varit en hållpunkt. Från vilket håll? Alla håll förmodligen. Huset var renoverat förstås och vårt rum var nyast. Utsikten mot en bakgård med en nästan överblommad magnolia i början på april gav lite 50-talsvibbar. Ett gammalt vagnslider med port var utgången ut mot baksidan. Huvudingången var direkt ut på huvudgatan.

Mot grannfastigheten fanns stora dörrar som verkade leda till en sal eller dylikt.

Men det var ingen sal bakom dörrarna. Det var garderobsdörrar från mitten av 1800-talet.

Frukostsällskapet som kom från Paris skulle återvända dit då väderprognoserna angav ruskväder i Europa. Värdinnan serverade hemgjort marmelad men jag lyckades inte gissa vad den var gjord av. Kvitten visade det sig vara. Ser ut som jätteäpplen som inte kan ätas färska men passar bra till marmelad och gelé samt inte minst vin. 

Men det var inte för ruskvädret eller oförmågan att känna igen smaken av kvitten som kosan ställdes till Colmar i Alsace: Det var Colmars stadsbebyggelse med mycket korsvirkeshus.

Och korsvirkeshus fanns det. Förberedelserna för påskfirandet pågick intensivt och känslan av kraftigt marknadsföring för att locka turister var påfallande. Resan gick snabbt över gränsen till Tyskland och till en liten oansenlig stad, Endingen am Ka där lunch kunde vara lämplig att inta. Alla orterna runt omkring hade tillägget am Ka. Det tog lite tid innan vi kunde tolka det rätt: am Kaiserstuhl. Och det var inte det man kunde tro: En kejsartron. Staden låg på kanten av ett gammalt vulkanområde som hette Kaiserstuhl. 

Naturligtvis fanns här ett Stadttor och flera Weingut.

Lunch på Zum Alten Wagenmann. Sedan gällde det att "avverka" milen upp genom Tyskland och hem. 

Sista anhalten och övernattningen blev strax norr om Göttingen. Ett familjehotell som hade en kinesisk grupp som gäster. De fick prova på tyska dumplings, alltså knödel. Till det så serverades förstås snaps.

/MA

Mot nattlogi nordöst om Lyon med Opel Astran

Le Pays (som om jag kan franska)

Norr om Nîmes vid Fournès svänger vi av från motorvägen. Det blir en liten avstickare norrut på D6086 strax intill Pont du Gard. Ett mästerverk av romarna. Nästan 20 år sedan vi var där sist och ännu längre sedan romarna var där, men återseendet lockade inte. Den här gången letade vi efter ett bra lunchställe.

Vi stannade i Valligueres för att se om där fanns något. Bageriet var stängt på måndagar. Ett café/restaurang fanns med en ensam orakad kund balanserande på en hög barstol i dunklet. Sömnigt, förutom stojande skolelever som hämtades vid 12 av glada föräldrar. 

Det finns politiska strömningar i riktning mot Frexit. Den franska varianten av Brexit. Kanske ingen tillfällighet att affischen sitter anslagen ute i landsbygden i en by som tycks känna av urbaniseringen och indirekt globaliseringen.  

Vi körde vidare.

Ett nytt stopp utefter vägen vid något som såg ut som en sommarpaviljong men med matannonsställ på parkeringen. Mathaket visade sig vara mycket välbesökt. En stressad servitris kunde inte redogöra priset på lunchen förrän jag sa: l’argent? 9€ för dagens buffé. Hyfsat pris men stökigt.

Det blev lunch i centrum av Bagnols-sur-Cèze på L’atomic istället. Dagens för 10€. Den skarpa vårsolen och outslagna plataner drev oss att äta inomhus.

Vägen tillbaka på motorvägen gavs oss en speciell vacker vy: Den gamla bron vid Point-Saint Esperit. Insåg att en actionkamera monterad på huvudet eller i pannan hade varit bra att ha.

Rundade Lyon på östsidan denna gång istället för att köra rakt igenom. Siktade på Strasbourg  med vetskapen om att uppåt Dole kunde räcka.

Nattlogi blev bokat i Saint-Jean-de Losne strax väster om Dole. Incheckning i sista sekund. Värdinnan Beatrice kom springande längs huvudgatan när vi inte hittade.

Blev varse logistikens förändringar och effekten av alla dessa 12-m-trailers på motorvägarna. I Saint-Jean-de Losne fanns ett museum för sjömän och sjömansliv. Mitt på torra land! Staden har varit ett nav i kanaltrafiken med pråmtrafik till Lyon och Rhone, till Dijon och vidare ut i landet.  Nu är pråmarna bara fritidsboende. Hela trakten har fått ställa om. 

De forna kajerna har byggts om till terrasser och serveringar ner mot floden La Saône. I kvällsmörkret syns bara upplysta fönster i pråmarna.

/MA

Med Opel Astran norrut över Pyrenéerna

Så blev det dags att styra hemåt. Vistelsen i Torrevieja kom till ett avslut. För en gångs skull regnade det på morgonen inför avfärden och himlen var jämntjock. Stod på terrassen kvällen innan och spanade på tornseglare. Stora flockar och i dem mindre individer med snabbare vingslag och tvärare kast i flykten. Insåg att här kunde det vara ett ovanligt uppdykande av enfärgad seglare,  en kanarisk art. Kallfronten med regn från sydväst drev seglarna framför sig upp mot sydöstra delen av Iberiska halvön.

En viss osäkerhet fanns att kylsystemets reparation inte skulle vara tillräcklig så när instrumentpanelen visade att kylvätskenivån var för låg blev det ett stopp på en mindre bensinstation. Jag hade förberett mig med kylvätska så det vara bara att fylla på en halvliter, men sedan var det en lugn resa norrut. Sopplunch intogs strax söder om Barcelona. 

Frugan lyckades leta upp ett mindre hotell utanför Le Boulou på Pyrenéernas nordsluttning. Hotellrestaurangen var stängd på söndagskvällar och tur var väl det: Ett fast pris på 38€ för kvällsmat! Vi fick ett tips om en annan restaurang i grannbyn men hittade inte dit i tid. Det blev pizza i en ombyggd mack med 50-talsarkitektur. Ombyggd och ombyggd? Bara ugnen var ny, tror jag. Det utspann sig en rolig konversation medan vi väntade på vår beställning. En pizzakund var missnöjd med sin Toyota och konverserade högljutt med pizzabagaren som gömde sig längre in i utrymmena. Bagaren i kort hästsvans och stickad mössa föreslog alternativa åtgärder på den vrenskande Toyotan medan pizzabottnarna kavlades ut.

Vi somnade in till grodornas kväkande i mörkret 

och vaknade till trädlärkans lätt vemodiga sång. 

De omgivande bergen var inte så höga men imponerande nog. Termalbad är något som idkas i byarna omkring. Det finns en viss likhet med Båstad. En nästan 9 kilometer lång järnvägstunnel går genom bergsmassiven över till Spanien. Kanske därför man har infört en turistskatt? 6,50€ per person och natt. Snacka om att bita den hand som föder en! Bensinen på en automatmack i byn kostade mer än 1,7€ per liter. Det är dyrt i Frankrike. Det är så man upplever det, även utan gul väst.

Perpignan, Narbonne, Béziers och Montepellier körs alla förbi med tanken att man borde svänga in och se hur där ser ut, men vi siktar på landsorten en bit längre norrut.

/MA

Återanvändning och återvinning; ett givande och tagande

Motorfläkten eller kylarfläkten, kanske är den rätta benämningen, började surra och brumma kontinuerligt. Motortemperaturen visade stabilt på 90 grader. Ett ljudlig ”plong” och instrumentpanelen visade en symbol för service. Hade ju gjort storservice innan vi åkte! Sökte upp Opelverkstaden och där den person som kunde engelska. Bokade tid för kontroll. En och en halv veckas väntetid! Lyckades ta reda på en verkstad där svenska är förhärskande och fick en bättre tid, en dag kortare väntetid. Dock lyckades jag inte leta upp någon verkstad i närheten där man pratar västgötska. Det hade varit att föredra och då hade man kanske fått en ännu bättre tid och lite skvaller om kiloprisets fluktuationer på spädgris och ägg. 

Mekanikern ringde och meddelade att det var en givare på termostathuset som inte gav rätt temperatur längre. Hela huset behövde bytas. 195 € kostade ett nytt. Inget att välja på! Bara att byta.

Granne med nästan alla bilreparatörer i området är en bilskrot och ett företag som demonterar bilvrak. Begagnade delar som återvinns. Överhuvudtaget så finns det flera återvinningsstationer eller skrotar här som ligger på dyrbar central industrimark än vad man är van vid att se hemmavid. 

På gatorna strövar det omkring en och annan luggsliten man med en gammal kundvagn eller liknande och undersöker innehållet i soptunnorna. Allt av metall plockas ut och tas med. En typ av sortering som avfallslämnaren inte orkat med eller rent av struntat i. 

Senare på kvällen, efter fredagsjazzen, när mörkret fallit, dyker de små tysta kvinnorna upp och undersöker innehållet i sopkärlen. Med en kuvad kroppshållning lyfter de under tystnad försiktigt på locken. De vill inte visa sig. Gömmer sig mellan kärlen. Ofta har de bara plastkassar som de bär på. Det verkar vara mest mjuka saker de samlar. Bortslängda kläder?

Och mitt i natten, när det är som mörkast, dyker sopbilen upp och tömmer resten av sopkärlen!

Allt är lugnt och alla får sitt!

/MA

Likhet mellan en fotografisk bild och ost?

Finns den? Har varit inne på detta spår förut. Hade tillfället att vara med på en vernissage härom lördagskvällen. På Centro Cultural Virgen del Carmen de Torrevieja. Sensaciones var titeln på utställningen med tillhörande bok. Ett 50-tal bilder från 1977-1990 tagna just i Torrevieja, semesterorten på Costa Blanca. Inbjudan gick ut via Facebook förutom vanliga kanaler som anslagstavlor etc. Öppningen samlade nog runt 150 personer som sorlade glatt och högljutt. Från min horisont, som är turistens, var bilderna av lite allmänt intresse. Informativa ur den aspekten att de visade hur delar av staden sett ut före dagens datum och före 1990. Några stadsdelar och byggnader kände jag igen men de mesta var oidentifierat. Människorna i bilderna där de förekom var likaså okända. De flesta för att inte säga alla bilderna var dokumentära avbildningar förutom bilden i marknadsföringen som hade en annan verkshöjd.

Publikens glädje över igenkänning, ”återseendet” och nostalgin var inte att ta miste på. Bilderna var mycket intressanta! 

Hade samma typ av bilder visats från dagens datum hade de säkerligen inte rönt samma intresse, om något intresse alls. Och lite grand är det nog så med mycket av gatufotografin, (bilder från stadsmiljön), som presenteras nu. Det mesta är egentligen inte vidare värst intressant.

Det är mest dokumentärt utan någon uppenbar berättelse i bilden. Om ett tiotal år däremot så speglar bilden den tidens mode och rent av samhällsklimat och stadsbild. Det intressanta i bilderna ökar med åren, men om det är linjär eller exponentiell ökning är kanske av mindre intresse.

Osten då, var kommer den in? Jo färsk ost är smaklös och ofta lös i konsistensen. Med tiden blir den oftast torrare och hårdare men framför allt smakar gammal ost mera. (Nu tänker jag inte på uttrycket "att ge igen för gammal ost"). Så småningom torkar den ihop till en hård oätlig massa. Så dålig blir aldrig en bild (såvida det inte är en pappersbild). Speciellt inte i det digitala tidevarvet när bilden inte bleknar. Förutsatt att man fortfarande kan läsa bildfilens format.  

Hur är det med naturbilder, bilder av växter, insekter, djur, makrobilder och landskap? Kommer gamla bilder, säg 50-år gamla bilder av växter, djur eller insekter vara av intresse. Tiden för att se någon biologisk evolution kommer förmodligen att vara för kort. Vissa arter har kanske blivit utrotade medan andra blivit vanligare och då blir det dokumentära värdet för vetenskapen högt om alla data för fototillfället finns kvar. Betraktas fortfarande natursköna bilder som sköna efter 50-100 år? Ofta är det här med skönhet en tidsberoende modesak så förmodligen är andra bilder ansedda som vackra än de som var det vid fototillfället.

Likheten med ostens utveckling är inte stor i det här fallet.

Vad är naturfotografins framtid? (Pretentiös frågeställning!) 3D-bilder tror jag kommer att höja upplevelsen och bli framtidens naturfotografi. VR, virtuell verklighet, när man kan vara kvar hemma och gå ut i naturen och se blommorna, fåglarna, fjärilarna och björnarna. Företeelser som kanske inte längre finns. Hologram dröjer nog än ett tag. För utveckling MÅSTE det vara, eller?

Landskapsbilder är nog i samma intresseklass som gatubilder. Bilderna visar tidens gång och förändringarna, liksom familjebilder, om nu någon kommer ihåg vem det är på bilden! Har ett album från morfar med gubbar som ingen längre känner igen.

För er som inte gillar ost kan jämförelsen kanske göras med vin. Det blir liksom osten och bilden starkare med tiden, men jäsningen måste avbrytas i tid. Passar man sig inte blir det vinäger om lagringen är fel! 

Exempel på spanska aristokratins vinhushåll på 1700-1900-tal. Ett lås på den högra för det fina vinet och kanske också för det fina folket. Den till vänster har inget lås. Vin för ofint folk eller för de som hade problem med ”spånken”. Folksvin?

/MA