Luriga november är i antågande

Sista, eller näst sista dagen att skifta till vinterhjul här i söder. Kom på att jag hade en fotosejour i en trädgård en mörk vinterkväll för nästan två år sedan. En kamrat till den yngste sonen har en stor trädgård. Inget makrofotande i trädgårdens vintergrönska men några experiment med blixt och LED-lampa blev det.

Det blir normalt ingen snövinter här nere förrän i januari. Så vintermörkret blir ganska påtagligt. I närmaste byn i socknen är det ljusfest i några dagar runt 2 november. Gårdsbutikerna och konsthantverkarna håller öppet i mörkret.  En bryggare bjuder till och med på hembrygd öl. Mörkt öl? Vi skall hänga på den festen från vårt håll. Inget öppet hus med fika eller erbjudande om att handla konsthantverk. Jag skulle ju förstås kunna erbjuda konst-iga bilder i part och minut. Ha en bildprojektor som med laser visar bilderna mot molnundersidorna. Om det nu blir mulet. Då skulle hela socknen kunna se bilderna. Troligast är väl att grannens vägg, som är hyfsat vit, får vara bildyta i så fall. Det prekära är att de har ett litet fönster åt vårt håll. En del av bilden kommer stråla genom grannens hus och projiceras på nästa grannes hus och det är inte vitt. Skärpan blir dessutom dålig på nästa grannes hus. De brukar dessutom lägga sig tidigt så det skulle nog bli en dålig grannsämja. Å andra sidan får de en nattbio som heter duga. Nu vi vill inte stöta oss med grannarna, så vi håller till godo med vanliga ljusslingor tills helgen är över och bilderna finns ju kvar. 

Nej, det är inte svågerns bil. Det fanns en bilhandlare som hette så. Sannolikt nu lika rostig som bilen. 

/MA

Höst i öst

Promenerade i kerület VI i Budapest efter ett besök på Kunsthalle strax intill Hösök tere. Jag letade lite motiv i det hårda ljuset från högtrycket över stäppen. Svängde in på Benzcúr utca och såg skyltar om Österrikes konstforum som hade utställning på Österrikes ambassad. "Bara att trycka på ringklockan", stod det på affischen vid dörren. Fick med mig frugan. Tryckte på knappen och kom in på ambassaden och såg utställningen "Fenster". Det var namnet som väckte mitt intresse. Kameragluggen kan ju liknas vid ett fönster. Fast detta visade sig vara målningar och jodå, de kan de också, österrikarna. När vi återvände ut på gatan och vände oss om för att ” kolla in" fasaden  så fick vi se minnesplaketten efter Raoul Wallenberg på husväggen över dörren. Inte direkt oväntat men ändå lite överraskande!

Då, 1945, var huset en central för Röda korset, där han sökte skydd. Efter intensiva förhör av ryssarna erbjöds han att träffa den nya ungerska regeringen. Han och hans chaufför svängde runt hörnet österut mot staden Debrecen och förblev borta. Resten är känt, det vill säga att hans/deras öde förblev okänt. Undrar om någon eftersökte chauffören, som tydligen var ständig följeslagare.

Kom de till Debrecen överhuvudtaget? 200 km över Pustan är en lång sträcka i ett krigskaos.

Gula löv även i de här kvarteren på hösten och den kinesiska ambassaden mittemot den österrikiska är också gul. Sannolikt dock inte årstidsbundet. Renoveringsbehovet av många fastigheter är annars påtagligt. Murare blir inte utan jobb i förstone om det finns någon som kan betala. I närområdet ligger ett litet museum: Ráth Györgen museum. Museet är en villa med inredning i jugendstil. Väl värt ett besök.

Av dukningen att döma åt man inte med bara gaffel vid ett sådant här bord. Det hade nog betraktats som ett helgerån. 

/MA

Tomatplock, grisplock och korvplock

För att nu snabba upp bloggprocessen och inte behöva ha så mycket handpåläggning får det bli jpg-filer ett tag framöver. (Min dator är segare än seg). Minsta storleken och direkt ur kameran och inte så pretentiöst. Får lägga på lite skärpa men i övrigt får de vara som kameran vill. Bekymret uppstår först i inomhusbelysning då vitbalansen ibland blir fel och då det inte finns någon vana att ställa om den. Men det momentet går kanske att arbeta in. En variant att komma enkelt undan är att göra svartvita bilder. 

En större handelsträdgård ligger inom räckhåll(!). I helgen var det självplock på tomater. Doften av tomatplantan och matjorden sätter spår i minnet och ljuset under växthusets glas är lite speciellt. Lite vitare kanske. Reflektion från den vitmålade omgivningen?

Några kvarglömda rester från sommarens kunder finns här och var. 

Liksom julbelysningen från förra julen. Det är snart dags att tända igen.

Lite längre bort utom räckhåll men inom cykelavstånd ligger en gårdsbutik med allsköns köttprodukter. Inget för veganer och knappast heller för vegetarianer för mjölk och ost från utvalda gårdar saluförs också.

Ulliga grisar. Undrar om modet någonsin kommer att svänga över till svinpälsar. Mocka lär ju finnas av svinskinn, men pälsar är nog än så länge rätt ovanliga, åtminstone bokstavligt. Grisarna, eller svinen om man så vill, var inhägnade med ett lågt elstängsel.

Elen alstrades inte så långt bort från brukarna. Tror inte att krämen i staketet räcker till att steka en hel gris. Det luktar inte ens bränt när grisarna går emot, men det är frånstötande för grisen.

Man fick inte plocka själv men ett smakprov blev det förstås.

/MA

När sjöröken drar in över land om aftonen eller är det bara vanlig dimma?

Det händer med jämna mellanrum men inte så ofta i kvällningen. Solnedgången får en dimension till och det blir ingen riktig traditionell vykortsbild. 

Och trots det fantastiska ljuset så måste potatisen upp annars blir det ingen pommes frites. Hästar är mera för nöjes skull.

Den halländska savannen. Kanalbrinkarna och åkerkanterna röjs på buskage, men några mindre träd får vara kvar som spridda solitärer i landskapet.

Årets sista vallskörd måste tas in även om mörkret gör sig gällande.

I medljus ser det kallare ut men än går det att jobba utan strålkastare.

JPEG direkt ur kameran, som någon myntat. Litet kontrastlöst i motljuset kanske, men något nedbländat med avsikt 

/MA

En annorlunda teater

En riktig "röjartillställning" utlovades när jag råkade gå förbi Kajskjulet och nyfiket kikade in genom den öppna porten. Därinne pågick ett intensivt byggande av något som såg ut som en boxarring. På min fråga om fotografering och publicering är tillåten med svaret jajamän, kunde jag inte motstå nyfikenheten jag kände. Vem kan motstå något sådant en lördagskväll? Återvände alltså framåt 19.30-tiden och lokalen var nästan fullsatt en halvtimma före start. Fullsatt och fullsatt, en del stod upp med en ölflaska i handen. Andra satt i soffor utefter väggarna. Eftersom jag inte bokat plats tog jag första bästa lediga stol vilket var på ringens baksida. Spotlight rakt i objektivet eller ögonen om man så vill, men tricksen blev mer synliga bakom scenen.

Dagens föreställning hade namnet ”Demolition day” vilket det skulle visa sig vara mer bokstavligt än bildligt. Att använda blixt antog jag var helt uteslutet så det blev ett försök med snabba tider så högt ISO som jag vågade och helst lite nerbländat för skärpans skull. Sigma 35/1,4 på Nikon 610 blev kvällens recept. Kort skärpedjup kunde vara en fördel i den här församlingen. 

Mr Bronson med domare ropade ut starten med grötig röst.

Den obligatoriska gong-gongen fanns förstås på plats.

Brottare eller kroppsartister med de mest fantasifulla namnen som El Vecino, den kvinnliga Aliss Ink, Harley Rage den mänskliga pansarvagnen, Captain Banana,  Johnny Flash och hallänningarna Hillibilly Hotshots med Jack Lumber och Huckleberry Sinn.

Wildboy och Captain Banana mitt i kampen.

Aliss Ink på repet. Tilläggas bör att hon förstås vann!

Titelmatchen mellan mästaren the pink clad, spray tanned douchebag – Valentine mot dalmasen - Bulten från Borlänge - Steinbolt blev dock inte av. Ringgolvet kollapsade i matchen före. Två hundratjugokilos grabbar som kastade sig på golvet var mer än bygget kunde tåla.

Att publiken gillade "the demolition of the ring floor" var inte att ta miste på. Lite förvirring uppstod. Var det medvetet eller ett missödet. Konferencierens försök att staga golvet med mustaschen misslyckades och i sanningens minut var det bara att konstatera golvets haveri.

Han uppmanades av publiken som unisont ropade:Sjung, sjung, sjung.

Det blev: "Då går jag ner i min källare" och i refrängen gick han ner i den djupa svacka som det trasiga golvet bildade.

Galet. Roligt. Spexigt. Upplivande och fullt av livsglädje.

/MA