MACBA

Den yngste har rymt boet. Åtminstone för en termin. Dessutom har han haft den goda smaken att rymma till Barcelona. Ett ställe som jag inte varit på tidigare utan bara hört talas om. Tvunget att göra ett kontrollbesök. Både jag och frugan behövde göra det. Så vad gör man när han har föreläsningar, sonen alltså? Jo det blir de klassiska platserna och museerna som blir besökta.

MACBA står för Museu d'Art Contemporani de Barcelona. Det påminner till viss del om kulturhuset i Stockholm. Framför byggnaden så finns en stor öppen yta och på den hänger det många ungdomar. Flera åker skateboard andra spelar musik eller dansar. Plattan i Stockholm har kanske ett litet annorlunda klientel. Det är sällan man ser några som åker skateboard där. Man kanske åker på annat!

Interiör. Mycket vitt som ses.

Med Barcelonakortet har man tillträde till en mängd museer och tillgång till kollektivtrafiken i zon 1 som i stort omfattar Barcelona med förorter. Tåg, tunnelbana, spårvagn, bussar och några bergbanor ingick.  

Pensionärsrabatt på de allra flesta museerna inte kyrkorna dock. Om man inte skaffar sig Barcelonakortet så kan man åka mycket billigt på kollektivtrafiken med T-10 kortet. Det ger en resa i zon 1 för knappt en Euro och är dessutom inte personligt.

Likformighet med udd

TV-program är produkter som säljs som idéer. Inte bara den moderna arkitekturen blir likadan över nationsgränserna. Det blir också TV-programmen. Efter en stunds zappande mellan TV-kanalerna i Bedford så påminde de engelska programmen väldigt mycket om de svenska eller tvärtom, sannolikt mest tvärtom. Lite pratigare med en programledare som vet bäst visserligen men ändå.

Debattprogrammen hade emellertid lite vassare attityd. Nästan lite konfliktorienterat på ett sätt som man inte ser i svensk TV, åtminstone inte jag. IT warfare, digital warefare, cyberkriget var något som diskuterades och då med fokus på Rysslands. Flera EU-länder har valår inom kort och frågan om rysk inblandning togs upp rätt så aggressivt. Obehagligt. Det är ju så det börjar: en successiv upptrappning brett i samhället tills ingen återvändo finns, eller tills alla på en sida är övertygade om vad som är rätt och vad som är fel. Kanske är jag bara en i den rädda skocken? Bra att debattera men inte med en slagsida åt något håll. Skillnader i kultur kan skapa det där missförståndet som gör att en ledning tappar förståndet och ett decennium hamnar i källaren.

Nu skall man väl inte dra någon långtgående slutsatser av någon timmes TV-tittande men det brukar vara "the first four minutes" som ger bestående intryck.

/MA

The Radical Eye

Tate Modern hade några fotoutställningar när jag råkade komma förbi. Råkade kanske är att ta i. Gjorde ett besök på The Photographers' Gallery i närheten av Oxford Circus men det var en besvikelse. En utställning om UFO:s och bilder på föremål som flugigt omkring. Jag vände direkt och tog en fika på deras kafé istället. Så småningom blev det så Tate Modern. Hann ju förstås inte se alla utställningar eller hallar utan ställde in mig på två: Elton Johns The Radikal Eye och Wolfgang Tillmans. Insåg försent att biljetten jag löst endast räckte till The Radikal Eye. (det mesta är fritt på Tate Modern utom några specialutställningar). Elton Johns fotointresse var tydligen ganska nytt och i en video visades hur belamrade en del väggar i hans bostad var med fotografier; en samlare. Bilder av de flesta epokbildande och nyskapande fotograferna sedan fotografins början hade han samlat på sig och nu var de utställda på Tate Modern. Fotoförbud rådde i utställningslokalen (!). Trots det så var det intressant att se de där bilderna (original?) inom glas och ram som man ser i pretentiösa bokverk som avbildar Ansel Adams, Man Rays, Dorothea Langes, Irvin Penns bilder med flera. Påfallande så var det inga stora format. De flesta var mindre än A4-storlek. 

Byggnaden var svårorienterad med rulltrappor i flera våningar och invändig gångbro som enda passage från Boiler house till Switch house när man kommit upp några våningar. Det fanns flera fotoorienterade utställningar som ingick i de fria utställningarna och 150 spänn för att se The Radikal Eye var nog i överkant. Bilderna finns ju som sagt i många fotoböcker.

En installation i den stora salen som påminde om proceduren för att ladda en reaktor.

Mycket annat spännande finns det att se och det är gott om restauranger runt omkring på Themsens södra strand för att inte tala om Shakespeares gamla teaterscen vars grunder återupptäckts för inte så länge sedan.

En pizza på en intilliggande restaurang hanns med och utsikten över Themsen i februarimörkret kunde samtidigt beskådas. Vistas man en heldag på Tate Modern och det är inte osannolikt, så kan man äta där också.

Hur var det nu med pensionärsrabatter? Jodå det fanns, tror det var några pund billigare! Pizzan vi inmundigade var dock till ordinarie pris.

Bilder från mobilphånens radikala öga.

/MA

Underrättelser

Från Bedford är det inte så långt till Bletchley, knappt 30 km med tåg. Bletchley Park var en plats omgärdad av stor sekretess ända fram till 1974. Verksamheten bestod i att dechiffrera axelmakternas kommunikation med militära enheter mm under kriget och var förstås störst under andra världskriget och strängt hemlighållen. Nazitysklands Enigma- och Lorenzmaskiner var svåra att överlista. 

En tågfärd på sådär 30 minuter från Bedford station med ett dieseltåg av class 153, som stannade vid varje mjölkbord eller snarare vid varje by längs järnvägen till Bletchley, gav vyer över det engelska landskapet.

I krigets början köptes Bletchley Hall in av brittiska staten. Från början var det knappt hundra personer från Cambridge och Oxford i åldrarna 25-30 år som arbetade i baracker. I slutet av kriget var ca 10 000 personer inblandade i kryptoanalysarbetet. I små låga enplansbyggnader utvecklades metoder som så småningom skulle bli embryot till konstruktioner av datamaskiner. Turing-maskinen efter Alan Turing byggdes här. Arbetet var pressande och den interna sekretessen mellan barackerna var lika hög som utåt. Nu är området ett museum väl värt att besöka. Tidstypiska miljöer var uppbyggda och ljudkulisser i form av motorljud från Spitfireplan ljöd över området liksom ångvisslor från ångtågen på stationen. Andra världskriget är något som speglas ofta i det det brittiska samhället, nostalgiskt ibland och heroiskt ibland men alltid patriotiskt. 

Utmanande miljö att fotografera i: stora variationer i ljus. Det här är från huvudbyggnaden som man snart flyttade ut från till de små paviljongerna, som var betydligt mer spartanskt inredda än huvudbyggnaden. 

Krigsvintrarna var ju kalla efter vad jag förstått och det måste varit dragigt och kallt att sitta still i en paviljong (bild från block C) byggd med 1 och ½ halvstens yttervägg och analysera kryptos. De lyckades tyda många radiomeddelanden som bland annat tyska marinledningen skickade till sin ubåtsflotta. Kriget förkortades och många liv sparades.

Svenskar var inte heller så dåliga på att lösa chiffermaskinernas koder under andra världskriget. Uppsala professorn Arne Beurling löste G-maskinens chiffrering som tyskarna använde på telefonnätet.  

Har ni inte sett filmen "The Imitation Game" så se den. Alan Turing är huvudpersonen i filmen (spelas av Benedict Cumberbatch) och hans arbete med "Bombe" som maskinen för Enigma-avkodning kallades är minst sagt engagerande och som en händelse: På bokrean hittade jag "Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley park". 

Och pensionärsrabatter då? Jo det hade man på inträdesbiljetten. Vad som var mera sympatiskt var att mot uppvisande av tågbiljetten fick man gå in två för en biljett. Halva priset alltså!

/MA

Mitt i England

Bedford: ett lastbilsmärke och en stad. Jag ägde länge en Bedford-lastbil, från början av sextiotalet fram till för några år sedan, då den såldes på loppis. En skalenlig modell gjord av Dinky Toys eller Corgi Toys; kommer inte ihåg vilket. Den var ljusblå från början men den bleknade och blev med åren cerisefärgad (i takt med den ökande feminismen skulle jag tro ;-) ). Häromveckan hade jag tillfälle att besöka Bedford. Spännande att få se staden som givit namn till en bil och som fått sitt namn av en saxisk hövding Beda, som fanns i området någon gång på 700-talet. Ordet "ford" betyder överfart eller vadställe vilket jag inte visste förut. Bedford: Bedas vadställe alltså. Kanske inte vad jag tänkte på när min Bedford-lastbil transporterade grus och sten i sandlådan. 

Ån som vadstället gick över heter River Great Ouse. Stränderna och vattenytan används till rekreation och promenader.

Barnfamiljer matar ankor och svanar medan pensionärer matar duvor.

Roddarklubbarna tränar febrilt. I bakgrunden ses resterna efter den medeltida borg som en gång fanns här.

Staden har förstås affärsgallerier och gågator av modernt snitt men mycket finns kvar av tidigare bebyggelse och det är intressantare att fotografera det senare. Affärsgallerierna ser likadana ut överallt.

 Inte riktig så hög prisnivå på bostäderna som i Sverige.

Utgångspriset för ett radhus centralt på Dame Alice Street  låg på 136500 pund, runt 1,4 miljoner SEK. Ingen tomtremsa på baksidan dock, utan parkering vad jag kunde se.

Där liksom här blir det glest mellan kunderna bara några hundratal meter från köpcentrat.

Närheten till London, ca 40 minuter med tåg liksom den planerade järnvägen mellan Oxford och Cambridge skapar förstås förutsättningar för bostadsbyggande. Flera mindre omgivande byar med bostäder byggs nära Bedford och skalan på husen hålls nere. Willstead och Wixams Village är sådana exempel. Byggnaderna får inte så många våningar och det blir inga stora huskroppar. Dessutom har man haft den goda smaken att lägga in mindre sjöar på runt 100x200 kvadratmeter mellan hussamlingarna. 

Det är mer likt ett villa område än ett svenskt miljonprogramområde men brevbäraren gör samma jobb där som här.

Tegel dominerar som fasadmaterial. I det här området, Wixams Village användes inte träregelstommar alls. Lättbetongmurar som bärande ytter- och innerväggar med en skalmur av fasadtegel och betongbjälklag var det genomgående byggnadssättet. Takstolarna var dock av trä. Just den här vyn är från innerstaden men det skiljer inte mycket ute i bostadsområdena. Stora tegelbruk har funnits i närheten och de har gett upphov till en stor arbetskraftsinvandring. Italienare på 50-talet och på 60-talet indier. Bedford är en av de städer som har flest antal etniska grupper i England. Så många som 30 % har italiensk anknytning. Dock tyckte jag att det var många polska butiker och varuhus. De dominerade gatubilden på flera  ställen.   

 Täppa på baksidan av klassiskt engelskt format, långsmal och insynsskyddad. Någon enstaka del av fasaderna på de nybyggda husen var av träpanel.

Men de nya bostadsområdena ligger inte centralt än på någon generation. Busstationen blir ett frekventerat ställe. Både av resande och i grannskapet också av uteliggarna. Kollektivtrafiken är väl utvecklad och det behövs.

Tvåvåningsbussarna ger lite utsikt och vårregnet smattrar på taket medan färden går genom stadslandskapet ut till de nybyggda bostäderna. 

Så här i mitten på februari sjunger rödhakar och järnsparvar. Sädesärlorna är inte ovanliga så här års och den engelska varianten med svart istället för grått ses ibland.

Avstressande att inte vara i en "hypad" miljö som t.ex. London. Här var det vardag hela veckan.

Var låg bilfabriken? Den frågan fanns hela tiden i tankarna under vistelsen men mycket annat kom emellan så den spaningen sparar jag till nästa besök. Istället blev det ett besök i Bletchley.

/MA