22 år och 7 månader...

22 år och 7 månader...

Så länge har jag varit brandman i deltidskåren i Bräkne-Hoby. Idag Måndag 2:a Augusti 2010 06:00 gick jag av jouren för sista gången. En tid som varit full av jourpass, kompisar, roliga saker, eländiga saker, övningar samt nedläggningshot. Jag blev övertalad av en kollega på dåvarande Ericsson i byn att gå med i kåren. Efter viss tvekan gjorde jag så. Jag började 1:a Januari 1988. Alla minns sitt första larm. Även jag. "Soteld Hjälmsa"..

Men det största larmet jag varit med på är nog i Karlskrona nyligen. Ett helt kvarter totalförstördes. Bilverkstad, karatelokal, kakelbutik, samt några andra småföretag blev lågornas rov den gången.

Vår styrka består av 4+1, dvs en förman och 4 brandmän. Det gör att vi kan utföra en oberoende rökdykarinsats. Under mina år har jag gjort detta 2 gånger. Nyligen fick vi en hjärtstartare, och ingår i den beredskapen också. Ett mycket bra alternativ för landsbygden. Vi har ett antal s.k "10-minutersobjekt", dvs skolor med inackorderingar, vårdinrättningar som kräver att insats påbörjas inom 10 minuter. Det gör att bygden måste ha en deltidskår.

Hur är det att vara deltidsbrandman då ?? Jag har frågat mig själv detta under de senaste åren. Man skall på 5 minuter sitta i brandbilen färdigklädd och rulla ut på larm. Det gör att man under sin vecka måste hålla sig hemma, så den tiden kan hållas. Under den veckan är det lite stiltje i fotandet för min del. Ja, lite tokidéer blir det ju. ;-) Jag har haft jour var fjärde vecka, året om. En del helger träffar man in under årens lopp.

 När jag började hade vi i Hoby en släckbil, en stegbil, en skogsjeep samt en räddningsbåt. Budgetåtstramningar gör att vi numera bara har en släckbil. Vi ingår i ett förbund mellan Karlskrona och Ronneby.

Vår utbildning och utrustning är densamma som för heltidsbrandmän i stort. Vi har samma fyskrav, och genomgår tester och läkarundersökningar varje år.

Under årens lopp har jag varit med om ett antal trafikolyckor, drunkningstillbud, dödsolyckor, skogsbränder, villabränder, djurlivräddningar, soteldar, etc.. Listan kan göras lång. Mycket har varit tragiska saker, men det har funnits goda stunder också. Vi räddade en tax en gång som fastnat i en bergsskreva. Ägaren blev så glad att han kom upp till stationen en dag vi hade övning och bjöd på tårta. Det uppskattas..

Mitt sista larm skrämde upp familjen lite. I sökaren stod det "Explosion (och platsen). Kraftigt utvecklad brand". Då får man en liten adrenalinkick. Nu visade det sig inte vara så allvarligt, utan det var en som eldade bråte på en berghäll, och hällde på bensin, för att få det att ta sig. På andra sidan viken var det någon som uppmärksammade detta och larmade. Det lyste upp ganska bra, då det var mörkt ute. Läget lugnt..

Efter ett avslutat pass är det alltid skönt att svalka av sig lite. Speciellt då det är så varmt ute som det är nu. Här har frugan assisterat med avtryckaren.

Det är med blandade känslor jag slutar på egen begäran. Mitt ordinarie jobb kolliderar med denna deltidstjänst, då jag har utökat ansvar och får prioritera det. Det har varit en härlig tid med mycket trevliga kollegor, samt gott sammarbete med övriga kårer och andra instanser såsom polis och ambulans.

Tack och hej..

/Tobbe

2010-08-02 09:49   begust

Kul att få inblick i ett jobb som innebär en sådan insats av mod och tid.
Jag skulle inte klara av det, släcka eldar skulle nog gå, men det andra med bilolyckor mm. Nej tack!
Så istället får man säga tack till de som klarar av och utför dessa viktiga insatser.

Svar från Tgrahm 2010-08-02 09:54

Hej, Bengt..

Tack för inlägget..
Nog för att man varit på spänn då det pipit till i sökaren. Värsta tiden är mellan 02 och 04 på natten. Den vanligaste tiden för bygdebränder. Inte roligt alls. Har tyvärr fått vara med om några under årens lopp. Så tragiskt att se en familjs hela liv gå upp i lågorna. Tyvärr också en brand med dödsfall, så visst känns det. Men man gör en insats i alla fall.

Ha de..
/Tobbe

2010-08-02 10:07   mattias70

Jag håller med Bengt, kul att läsa om detta och man kan inte annat än imponeras och känna tacksamhet att andra tar ett sådant ansvar och sådana risker för att hjälpa och rädda. Förstår att det är delade känslor, "skönt att slippa jouren" men också trist att lämna kompisar och något som varit en del av livet så länge.
Lycka till fortsättningsvis och sluta nu inte med tokidéerna för att du slipper vara hemma med jour. :)
/Mattias

Svar från Tgrahm 2010-08-02 10:22

Hej, Mattias..

Tack för inlägget..
Visst känns det vemodigt. Men det skall bli skönt att slippa jouren. Många fina dagar med underbart ljus har passerat då jag haft jouren, och inget annat velat än att bege mig ut och fota. Kommer att sakna det till viss del, men det gick inte att kombinera med min nya tjänst på jobbet, så...
Jag lovar att det kommer tokidéer i fortsättningen också. Har en på gång, som jag grubblar på lite..

Ha de..
/Tobbe

2010-08-04 17:36   Bente Egerdahl

Vad roligt att få läsa ditt inlägg, och jag gillade bäst när du skrev om taxen ni räddade-:))) Sista bilden får duga, även om jag velat se dig med bar överkropp he-he. Fina bilder och fortsätt nu med dina tokbilder, det gillar jag

Svar från Tgrahm 2010-08-04 19:20

Hej, Bente..

Tack för det...
Taxen vi räddade är en episod jag verkligen minns bra, trots att det var typ 15 år sedan. Det ynkliga bjäbbet denna späda varelse gav ifrån sig, då vi drog fram honom ur skrevan sitter kvar. Allt gick ju bra, så.. Nja, jag funderade på det där tipset du gav mig, men det hade nog djurskyddsföreningen opponerat sig mot. Att se en valross i den munderingen.. ;;-))))
Kommer absolut att fortsätta med tokbilder. Var så säker på det..

Ha de..
/Tobbe