Tillbaka till isen
Någon dag senare är jag tillbaka vid havet och isformationerna. Kylan har hållit i sig. Temperaturen ligger visserligen inte på mer än runt 7 -8 minus, men vid havet kan det ofta kännas kallare än var det egentligen är. Isen omsluter eller rättare spricker upp runt stenarna och skapar säregna formationer. Det är som om havets gungande har fastnat i tiden. Då jag vill komma närma använder jag min 100-400:a. Den känns perfekt för hur jag vill fotograferade de här isomgärdade stenarna.
#2
#3
#4
#5
#6
#7
#8
#9
#10
#11
#12
Att försöka att sig på att sig närmare en del av isformationerna är dömt att misslyckas. Stenarna som jag skulle behöva passera för att kunna ta mig än närmre har ishinna som troligtvis gör dem såphala. Att ge sig ut att försöka gå här är likvärdigt att med hundra procentig garanti och slå runt och i bästa fall bara bryta benen och i värsta fall nacken. Valet är således simpelt. Att låta bli helt enkelt.
#13
#14
Efter runt tre timmar känner jag mig nöjd med dagen. Solen har börjat sänka sig. Ett gäng knipor drar förbi ute till havs. Jag följer dem med kameran. Tar några bilder. Har kameran varken inställd på seriebildstagning eller en snabbare en slutartid. Tiden jag använder är alldeles för lång egentligen, men den får vingarna att suddas ut på sätt som skapar en illusion av rörelse. Det är mer känslan än arten jag vill fånga.
TheInvisiblejackal
Hälsningar Lena
100-400:an är otroligt mångsidig. Ett favoritobjektiv.
Hälsningar Jörgen