Bland stenar och stammar

Året rusar mot sitt slut medan jag alltjämt tassar omkring i min bilders september. Månaden hade inte hunnit bli många dagar gammal förrän jag drog till skogs med kamera och stativ för att fotografera. Ja, vad? Inte en aning ärligt talat. Tanken vara att jag genom att insupa doften av kåda, lövens sus och annat som kan förmå den bäste att börja skriva vers i Atterboms anda skulle fyllas av inspiration och skaparkraft.

#2

Alltså gick jag här i skogen och väntade på den stora nåden att bli begjuten av inspiration av det jag kunde förnimma med mina sinnen. Jag tänker då inte enbart det uppenbart visuella. 

#3

Jag stötte foten i en liten nästan mosshöljd liten sten och blev stående en stund medan jag gick igenom ett antal för situationen passande invektiv. 

#4

Jaha. Tänkte jag. Här var det rikt på både sten och gran. Gran i en väldig myckenhet. Stod jag egentligen mitt i virkesåker letade inspiration?

#5

Det såg inte bättre ut, men det här omkullfallna trädet såg ut att legat i mossan ett tag. Till fromma för allehanda kryp och annat som finner ett horisontalt träd stad i förmultning som höjden av ett sybaritiskt gille av sällan skådat slag. Och all den här mossan fick mig att också börja fundera. På Ulf Lundells "Sextisju, sextisju" och raden - "Fröken, fröken all den här röken". I mitt fall mossa istället för rök. 

#6

Jag stod där ägnade mina tankar åt mossan. Å int ble ja någe klokare. 

#7

Tiden gick och jag märkte knappt hur en annan förmultnad stam sakta kröp fram i mossan. På väg mot ingenstans vad det verkade.

#8

Stenarna rörde sig än långsammare än granarna, om de rörde sig alls. Fast skenet kan bedra. De kanske låg på lur där ibland stammarna och invaggande mig i ett bedrägligt lugn. Jag kände hur svårt att få fram hur stenarna klev omkring i landskapet. Kanske om jag kunde ställa in slutartiden på ett par miljoner år skulle jag kunna fånga en glimt av hur stenarna elegant svävar fram i tillvaron. 

#9

I väntan på stenarnas stelhet skulle hävas och få stenarna att sträcka på sig, gäspa stort och säga - "jag slumrade visst till", plockade jag ur kameraryggsäcken fram en prickigkorvsmörgås. Den smakade sådär som prickigkorvsmörgåsar gör ute i naturen. Medan jag lät denna och även annan smörgås göra mitt sällskap dök tankar upp om det kunde finnas enter här. Jag närde inget större hopp, men man vet aldrig. Blundar jag ser jag dem komma gående. 

TheInvisibleJackal

Norröver XIII - In i skogen

Efter frukost tillsammans med några morgonpigga mygg dag två i Mörkret satte vi oss i bilen och for någon mil norröver för att komma till en liten parkering varifrån man kunde gå någon kilometer eller två för att komma till några vattenfall. De s k Fulufallen eller forsarna. I allt som allt skulle det röra sig om åtta fall. Då jag till vardags framlever mina dagar i en del av Sverige som inte är känt för sina vattenfall, var de här uppgifterna något som fick mina fotbesvär att fara och flyga. Här ska det fotas vattenfall!

#2

Stigen fram till fallen gick genom en fantastisk skogsmiljö. Jag kom på mig själv att vid några tillfällen ropa:

"John, bist du da?"

Jag tänkte som så att här skulle säkert John Bauer trivas som fisken i vattnet eller handen i handsken. Jag vet inte riktigt varför jag sökte  kontakt med om honom i den skogen och just då. Väl medveten om att han sedan länge inte var ibland oss. Varför då ropa på tyska? Jag resonerade att Bauer låter tämligen tyskt. Det är också ordet för bonde på tyska. (Kanske borde jag stått på ett fält och ropat?) Men Bauer som skogsbonde!? Det är många tankar som dyker i ens huvud när man tar sig fram ibland tallar, stenblock, blåbärsris och vacker vitmossa.

Min fru som sedan tidigare vet om att min hjärna inte alltid kröker sig längs gängse tankebanor lät mig dock hållas. 

#3

Som barn brukade tänka på myrstackarna som enskilda civilisationer. Civilisationer som lever i fredlig samexistens med varandra eller i blodiga fejder. Ibland var det lockade att som en slags gudom gripa in och på konstgjord väg skapa en konflikt mellan två närliggande stackar. Någon gång var det riktigt nära att det bar hän åt det hållet också, om jag inte mitt inre hade hört morfars röst säga att man ska vara aktsam om andra levande varelser. Han var en vis man, morfar min.

Jag vet inte om det finns belägg för det, men finner man en riktig stor myrstack finns det sällan några andra stackar i närheten. Om man däremot finner en liten stack är chans stor att man finna flera andra mindre stackar i närheten. Som barn var jag mycket i skogen. Det var där man lekte. På ett ställe jag var ofta på fanns flera mindre stackar och på ett annat ställe längre bort fanns det bara en stor stack. Då jag läste Stålmannen på den tiden fick den stora stacken heta - Metropolis. 

#4

Hur som helst. Trolsk var skogen och när som helst väntade man sig att få se något väsen dyka upp bakom en stor sten.

#5

Gamla grånade stubbars form fick mig att tänka att här har kanske en gång ullhåriga noshörningar klivit omkring bland blåbärsrisen. Om det nu fanns blåbärsrisen på den tiden. Kanske var träden färre och landskapet öppnare. Jag känner att jag inte har riktigt koll på våra vänner de ullhåriga noshörningarnas leverne. Det många tankar som dyker upp när man går i en sådan här skog. Jag märker att jag trivs mycket bra i den här miljön och så gjorde även Vilhelm Moberg, vilket han beskriver i ett kapitel i sin bok Om min Svenska historia berättad för folket. Skogen betyder mycket för många av oss. Det är på något sätt där vi hör hemma. Där vi hämtar kraft och energi. Finner ro. Samtidigt är det många som känner otrygghet och nästan skräck för att vistas i skogen. Den ter sig stor, oberäknelig och full av dolda faror. Hur har den här alienationen uppstått? Är det urbaniseringen och med den vårt ändrade förhållande till naturen som också har ändrat vår inställning till skogen? Vad känner vi när vi går i skogen? Själv känner jag både förundran, glädje och ro. I varje fall när går i en riktig skog. I de s k virkesplantagerna känner jag bara olust och sorg.

#6

Stigen var inte beströdd med törne, men väl med sten. Bitvis väldigt mycket sten. Nåväl, det var bara se vad man satte fötterna. I fjärran lockade fallen. Ehuru jag icke kunde höra deras brusande mer än som ett imaginärt brus i mitt innersta. 

#7

Här stannade vi till kort och tog en fika innan vi fortsatte mot fallen.  Det var nära nu. 

#8

Nu kunde vi höra fallen. Till och med se ett av dem.  Då jag som sagt inte är direkt bortskämd med vattenfall i min vardagsgärning tog min själ ett extra glädjeskutt över synen som mötte mig. Min förundran och annat verbaliserades i ett stort - WOW!!

#9

Det forsade i rasande fart nedför en brant. Det var en lätt hisnade känsla att stå och se vattnets väg utför. Vatten så mjukt och lent men ändå med sådan fruktansvärd kraft. 

#10

Vi stod länge här och experimenterade med olika slutartider. Det gick nästan att köra utan ND-filter. Jag valde till sist ett filter med ett ND 4 för att få de slutartider som jag ville ha. En vanlig uppsättning ND-filter är att ha filter på 3, 6 och 10 stop eller steg som det heter på svenska. Jag har valt ett på 4 istället för 3 för jag känner att det ger mig ett större arbetsområde. Jag har även kompletterad min uppsättning ND-filter med ett med 15 stop. Jag har dock inte hunnit testa det filtret fullt ut. Jag känner att filtret har behöver andra typer motiv för att komma till sin rätt. Motiv jag inte riktigt har funnit än. Jag vet att de finns där ute någonstans. 

Tiden försvann snabbt. Den brukar göra det när jag går in i min bubbla för ägna mig helhjärtat åt den här typen av fotografering. 

#11

Strax innan vi bestämt oss för att gå vidare hittade jag en liten höjd där jag kunde ställa mig med stativet. Forsen är som stort purrande djur väl medveten om sitt mäktiga rytande när tillfälle till det ges. Är det ens möjligt att stå här där jag står under vårfloden. Kraften och ljudet från vatten som kastar sig fram över klippor och hällar för att sedan falla över branter ner, vidare mot andra klippor, är berusande. Det är svårt att slita sig från lockelsen att följa vattnets väg nerströms. Vet inte ens om det är möjligt. Stigens markeringar fortsätter uppströms. Hade jag gått nedströms om min fot varit hel? Det är mycket möjligt. Det ligger en lockelse i att se vart vattnet tar vägen någonstans. 

#12

Vi fortsätter uppströms. Stöter på nya forsar. Nya fall. 

#13

Börjar fundera på vad som räknas som fall. Enligt uppgifter skulle Fulufallen bestå av inte mindre än åtta fall.  Det känns som om det fler, men som sagt jag är osäker på hur de räknas. Om vi tittar på området där vi kom fram till det första fallet. Kan det tyckas röra sig om tre fall. Kanske det egentligen bara är ett som är lite utspritt i olika etapper.

#14

Det sista fallet innan stigen viker av inåt skogen igen för att ta oss tillbaka till bilen. Jag hade säkert kunnat stannat längre men foten vars tillstånd som jag på något sätt har förträngt gör sig alltmer påmind om behovet av ordentligt vila. Och det är inget jag kan få förrän på  vandrarhemmet. 

#15

Återigen går stigen genom trollmark. 

#16

Där vi inte besitter en jättes steglängd erbjuds vi habil hjälp att ta oss fram i terrängen.

#17

Än en gång förundras jag över skogen. Väntar på att åtminstone få träffa på en vätte

#18

Istället blev det en bofink

#19

och  en ekorre. De är enda levande väsen vi stöter på den här promenaden till och från Fulufallen. Ja och så en mängd japaner förstås. Japaner som ingalunda vare kastade sig, hoppade eller försvarade sig utan mer tålmodigt väntade på att vi skulle plocka ihop vår kamerautrustning, så att de kunde ta fram sin medhavda fika och förtära densamma medan de tittade ut över fallen. Och nu när jag tänker var det ingen av dem som hade någon kamera. Däremot tog de alla fram sina mobiler och fotade både sig själva, varandra och fallen. Det får mig fundera över vad som är fotografi. Är det att släpa 10 kg utrustning över stock och sten i ett par kilometer eller är det att slänga fram 200 gram mobil en kort stund? Vad är passionen, lidelsen, vedermödorna? Måste fotografi var ett fysiskt kraftprov för att kännas på sin plats? Absolut inte. Kan dock inte låta bli att tänka på vilka vägar fotografin tar och vilken man själv väljer att gå. Ta t ex den amerikanske fotografen Ben Horne som släpar runt på en storformatskamera. Oavsett vad man väljer för väg är huvudsaken att man tycker att det man sysslar med är förbaskat skoj. Ta aldrig upp din kamera oavsett typ för att du känner att du måste utan för att du vill. 

TheInvisibleJackal

Norröver X - dimman försvinner

Vi går nu så sakta vi förmår tillbaka mot parkeringen till Knuthöjdsmossen. Med solens uppgång har den dimma vi tidigare under morgonen blivit hänförda av börjat lösas upp och mossen som vi lärt känna den träder fram alltmer inför våra ögon. Timman är alltjämt tidig och många gnuggar säkert nu som först sömnen ur ögonen. Själv är tröttheten som infann sig när i satte oss i bilen för att fara till mossen nu helt bortblåst. Denna morgon har väckt våra själar fullständigt till liv. Vi går sakta spången tillbaka mot bilen. 

#2

Med ljuset kommer färgerna åter.

#3

#4

En liten rest av morgonens dimma dröjer än kvar vid strandkanten.

#5

Solljuset flödar in i landskapet.

#6

Det känns som om det kommer att bli en fin dag på mossen för de som har möjlighet att besöka den.

#7

#8

#9

Vi säger farväl till Knuthöjdsmossen för den här gången och hoppas på ett snart återseende. Under de sju år som jag har fotograferat har jag kommit att få en del favoriter. Platser jag gärna vill besöka igen. En del av svårare att besöka än andra och en del betydligt enklare att besöka igen - som Knuthöjdsmossen. Jag kan inte säga när det blir dags igen för ett återbesök, men både jag och min fru greps starkt av denna mosse. Nu är det emellertid dags att fara till boendet och göra oss i ordning för vår resas vidare färd till Mörkret.

TheInvisibleJackal