Snölandskap i svartvitt

Även om snön så att säga färgar landskapet vitt och ger det ett närmast monokromt uttryck i mångt och mycket har jag svårt att låta bli att inte konvertera flera bilder från besöket hos mina föräldrar till svartvitt. Jag märker ofta när jag konverterar till svartvitt att jag ofta dras till en ljusare gråskala. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

Vinterpromenad

I januari besökte vi även mina föräldrar i Småland. Där vi hemmavid i det närmaste nästan har barmark råder det full vinter hos dem. Snön täcker landskapet. Medan min föräldrar sover middag bestämmer min fru och jag oss för att gå en promenad i detta vita landskap. Ett oemotståndligt snölandskap. Vi är inte direkt bortskämda med den här snömängden ute vid västkusten. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Vi hamnar så småningom vid ett friluftsområde efter ca 20 minuters promenad. Här finns bland annat flera skidspår. I min ungdom hände det att jag åkte skidor här. Det är fina slingor. Speciellt 7,5 kilometersslingan minns jag som extra trevlig. Under snön döljer sig också fina löparslingor. Innan jag åkte in i lumpen konditionstränande jag på 2.5 kilometersslingan. Om jag minns rätt gjorde jag min bästa tid på lite strax över nio minuter på den slingan. På fredagar i lumpen körde de ut oss 7 km utanför regementet. Sedan hade vi två timmar på oss att ta oss tillbaka, städa logementet samt duscha och byta till civila kläder för att hinna med bussarna hem. Det var sällan några problem. Oftast fick man istället vänta lite på bussen.

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

Snön ligger tung på trädens grenar.

#16

#17

#18

#19

#20

På vägen tillbaka kommer vi att gå igenom ett bostadsområde som inte fanns när jag var barn. Här var det istället hagmark. Jag och min bror brukade gå hit upp med vår morfar för att titta på hästarna som betande i hagarna. Som gammal kavallerist tyckte morfar mycket om att gå upp och prata lite med hästarna i dessa hagar. När samhället behövde växa försvann sedan dessa hagar och idag är det få av de som bor på området som känner till att det en gång i tiden vandrade hästar där de nu har sitt trädgårdsmöblemang.

TheInvisibleJackal

En eftermiddag vid havet

Jag hade en ledig eftermiddag en måndagen för nästan två veckor sedan. Då jag inte varit nere vid havet på ett tag, tog jag körde ner för att se hur det stod till. Det var kanske inte den vackraste av dagar och den annars så vita snön jag sett täcka landskap, träd och grenar på ett intagande vis förhöll sig bara skitig och allmänt ful. Så är det när vintern ska ömsa skinn och bli till vår.

#2

#3

#4

Till och med istapparna som jag kunde se vid en del stenar var smutsiga och såg allmänt hängiga ut.

#5

#6

#7

En gråtrut stod borta i tankar. Jag höjde kameran och tog ljudlöst en bild - KA-PLANG.

#8

Gråtruten fick spel och började veva med vingarna.

#9

En knölsvan simmade förbi undrande om jag var något att akta sig för eller inte.

#10

Några gräsänder stod på en klippa och lät sig emellanåt översköljas av någon våg. Jag styrde stegen mot bilen och körde hem till lite te och några nya böcker i läsfåtöljen.

TheInvisibleJackal

På rymmen

För två helger sedan ganska så exakt var jag och min fru en liten tur i Helsingborgstrakten för att träffa hennes syster med man. Vi hade stämt möte i Jordbodalen i Helsingborg. Det första gången någon av oss var där. Nu tänker kanske vän av ordning att den där bilden ovan är inte tagen i Jordbodalen. Det helt korrekt. Den och de andra bilderna i det här inlägget är tagna i Domsten. Några mil norr Helsingborg på vägen mot Höganäs. Vi har stannat till där många gånger genom åren och köpt var sin bit lax.

Varför då inga bilder från Jordbodalen? Hade jag glömt att ta linsskyddet? Nej, tyvärr var jag nog inte tillräckligt inspirerad när vi gick runt i området, ingen av bilderna jag tog var tillräckligt bra. Det kändes redan när jag tog de få bilderna jag tog där att det var inget bra. Jag slängde således alla bilder jag tog Jordbodalen. Området var fint och hade potential kände jag. Förmodligen var jag nog lite för splittrad för att kunna ta in ett nytt område, hitta kompositioner och samtidigt umgås och vara social. Eftersom varken min svåger eller svägerska fotografera så kom tyngdpunkten att ligga mer på den sociala biten än den den fotografiska. Jag har för den skull inte givit upp Jordbodalen. Snarare tror jag att jag ska åka dit på egen hand och låta det ta tid att se området. Koncentrera mig på en del av det bara.

Den var en fin dag och på hemvägen bestämde vi oss för att köra kustvägen förbi Domsten. Där stannade vi till en stund och jag fick lite fotografisk revansch för Jordbodalen.

#2

I Domsten höll Kung Bore hamnen i ett järngrepp. I varje all en del av den. Jag vet inte om de här båtägarna blev överraskade av det helt plötsligt blev vinter på vintern eller vad som hänt.

#3

#4

Havet skvalpande inbjudande och lockande till bad. Tyvärr såg stegen alltför kall ut så det fick vara för den här gången.

#5

Att sätta sig på en bänk och njuta i solen var inte heller att tänka på.

#6

På håll såg vi Helgsingborgs profil avteckna sig.

#7

Var stranden avspärrad? Det såg så ut. Ont om badgäster var det i vilket fall som helst.

TheInvisibleJackal

Fruset fall

En av de sista helgerna med riktigt vinterväder var jag min fru vid Hallands näst högsta vattenfall - Hälleforsen uppe vid Hallandsåsens norrsluttning. Vi hade fått tips och vägbeskrivning av en av  fotoklubbens medlemmar. Vi var till en början lite tveksamma om att ta oss dit. Tipsaren är en reinkarnerad bergsget, så frågan om hur terrängen var att ta sig fram i, fick man ta med en nypa salt. Sen såg vi bilder från en annan av klubbens medlemmar, som är halvt annat decennium äldre än oss. Kan han ta sig ända dit kan vi det också tänkte vi och packade in oss och kameraryggsäckarna i bilen. Plockade fram vägbeskrivningen och körde. Det var inte speciellt svårt att hitta till fallet.

I vanliga fall ska man redan efter en kort vandring på stigen som leder till vattenfallet höra dess brus. Nu var det däremot helt stilla. Endast en spillkråkas kly-kly-kly-kly-kly  hördes.

Efter tag kom vi fram till en brantare del av stigen där det såg som det gott folk nyligen. Vi tog oss ner och såg strax en frusen bäck mellan lite stenar och trädstammar. Är det detta? En aning misstänksamma funderade vi på om vi hade hamnat vid en turistfälla. Då kom en ung tjej med en liten knähund i koppel. Uppenbarligen ute på en liten promenad och gick förbi oss och nerför en något brantare del. Jag kollade vad hon gick. Det såg inte alltför besvärligt ut. Jag tog mig ner en bit och fick då syn på det riktiga fallet. Det var något helt annat. Jag meddelande min fru och med samma värdighet som två elefanter på rullskridskor tog vi oss ner för branten till ett bra ställe att kunna stå fotografera det frusna fallet.

#2

#3

#4

#5

Bilderna blir väl snarlika varandra när man står på ungefär samma ställe. Man kan skifta mellan stå upp upp, huka sig eller sätta sig på huk. Jag bytte objektiv från  24 - 70 till 70 - 200 för att kunna få lite andra utsnitt på  fallet. Brukar för allra mesta ha med mig det. Jag tycker att med de här två objektivet kan jag täcka det mesta många gånger.

#6

Med 70-200:an kan jag komma närmre och istället välja att koncentrera mig på det mer intima landskapet. 

#7

#8

Andra saker träder fram när man går närmare. Står det en liten isman här och funderar på att gå in bakom istappsridån?

#9

Solen började sänka sig och vi hade med lite hjälp av en del välplacerade smala träd och en del grenar lyckats ta oss uppför branten och kommit ut på stigen tillbaka till parkeringen och bilen. Det känns ändå som om det är ljust lite längre än bara för någon vecka sedan. Det känns bra. Våren är några veckor bort bara.

TheInvisibleJackal