Uppe vid kopparhatten

Vägen hem från Österlen valde vi att undvika motorvägar och lät GPS:en plocka fram andra vägval. En spännande och annorlunda sätt att färdas. Det är möjligt att jag på en karta skulle kunna ta fram vår resväg, men jag är inte säker. Vi körde igenom ömsom obekanta områden, ömsom bekanta. 

#2

På en vägsträcka kände vi väl igen oss. Vi var på väg att passera Skäralid. Visserligen söderifrån. Naturen var ändå bekant och vi kom fram till att det kunde vara trevligt att ta en paus där.

#3

Så här på eftermiddagen var det relativt tomt på parkeringen. Vi valde därför att köra direkt upp till kopparhatten. 

#4

#5

Uppe vid kopparhatten började jag  leka med att få ihop panoraman.

#6

#7

#8

Skuggorna började bli långa och hemma väntade två sura katter. Det var bara att sätta sig i bilen igen och återta hemfärden.

TheInvisibleJackal

Skäralid i svartvitt

Som jag tidigare nämnt konverterar jag många gånger mina bilder till svartvitt. Det är bilder som jag inte riktig kan bestämma mig för om de ska vara svartvita eller i färg. Det är också bilder som jag upplever skulle passa i svartvitt. 

När jag konverterar mina bilder till svartvitt, speciellt bilder med lövträd är inte målsättningen att komma så nära färgbilden av samma motiv utan i det svartvita handlar det för mig mer om att få fram min upplevelse av det fenomen jag sett. En central upplevelse i lövskogar som en bokskog är hur löven uppträder inför min blick. Den skira ljusa grönskan som skimrar och dansar mellan trädens stammar och grenar som flätar sig uppåt, uppåt. För mig är detta ett växelspel mellan det som är fast och det som är  flyktigt. Därför ger jag löven en sådan ljus ton i min svartvita konverteringar. Jag vill på detta sätt försöka få fram den flyktiga skirheten hos löven som jag upplever det.

#2

#3

#4

#5

6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Vårskrudad.

Söderåsens nationalpark och Skäralid är ingalunda någon ny bekantskap, men inte heller en gammal. Jag har varit där vid en handfull tillfällen tidigare, men aldrig på våren. Min fru var på fotokurs och jag tänkte passa på att ge mig iväg på en egen liten fotoexpedition så att säga. Vädret i maj var lite osäkert och själv var jag lite osäker på vart jag ville köra. Valet föll till slut på skäralid. Det tar ca en timme att köra dit. 

Skulle väl egentligen ha kört tidigare. Det brukar vara ett populärt ställe och parkeringsplatserna tar snabbt slut. Så ock denna gång. Tillsammans med ett par andra bilburna presumtiva besökare surrar jag runt parkeringsplatsen likt nektarsökande humla efter en ledig plats. När till sist en ledig plats uppenbarar sig som genom ett förlov, slinker jag snabbt in på den. Precis före två nunnor i en liten Citroën, som hade samma idé som jag. Gud vare med er, tänker jag, men den här platsen är min. 

#2

De gånger jag tidigare varit vid Skäralid har jag gått Kopparhattsrundan.  Den brukar vara lagom. Stod den här gången och tittade på besökskartan och funderade på Hjortspårngsrundan. Det är nästan dubbelt så långt med sina nära 8 km. Jag kände att det med tanke på att min fot ännu inte var helt återställd fick Hjortsprångsrundan anstå till en annan gång.

För att göra det hela lite mer spännande gick  jag kopparhattsrundan tvärtom emot vad jag brukar. Djärvt och påhittigt. 

#3

#4

#5

Jag gillar att arbeta med ND-filter och längre slutartider. När jag stod vid bit nedanför platsen där jag tog den här bilden. Stativet var framme och kameran satt på med trådutlösare och allt då kom det fram ett yngre par i 40-årsåldern.

"Vad fotar du för något?" undrade mannen i sällskapet.

"Är det fisk? fortsatte han samtidigt som de vilt stirrade ner i bäcken för att kanske får syn på någon.

"Nej, jag fotar vattnets rörelse" sa jag.

"Okej!?" sa han och tittade misstroget på mig.

"Kom! Vi går." tyckte hon och drog i mannens arm. Säkrast att lämna galningen i fred, man vet aldrig vad han kan för sig såg hon ut att tänka.

#6

#7

#8

#9

Här hade jag tur som en tokig att stenen inte var klotrund. Dessutom såg det ut ha legat där ett tag.

#10

Går man Kopparhattsrundan baklänges eller vad man ska säga. Jag antar att egentligen är inget håll det det helt rätta och båda hållen är lika fel. Nåväl, från det håll jag valde kommer man till en punkt i vandringen där stigen tar sig raskt och käckt uppför. För utsiktens skull och för innehållet i vattenflaskan väljer jag  att pausa lite oftare än tidigare under promenaden. Funderar på om det är så klokt alla gånger att släpa runt på 10 kg utrustning. 

Jag följer att ental vloggande fotografer på Youtube. Däribland den danske fotografen Morten Hilmer. I ett av sina vlogginlägg går han igenom vad han bär med sig i sin ryggsäck. En ryggsäck modellen större. Det han bär med sig vart han än går väger 35 kg. Fast när tar han bort sitt stativ och sin Nikon 600:a med kamera säger han att ryggsäcken blir 10 kg lättare och 25 kg är en trivsam vikt att gå runt med anser han. Varför släpar han då runt på en ryggsäck vägandes 35 kg? Han gör det, säger han för att det är en bra träning inför strapatser då man troligtvis kommer att behöva bär mer och över längre sträckor. Han säger att vänjer man sig vid vikten på 35 kg blir det lättare att packa tyngre.

Är det så man ska se det? Är de 10 kg jag bär runt på bara blaha blaha? Ska jag byta till min större ryggsäck och stoppa ner saker jag kanske inte kommer att använda exakt varje gång, men det kommer tillfällen när jag kommer att kunna göra det? Jag måste ge honom en poäng i att man vänjer sig vikten. För det mesta tycker jag att mina 10 kg känns rätt behagliga, som en gammal bekant tyngd som inte bekommer mig särskilt mycket förutom när det bär lite brantare uppför och det hade säkert inte varit något större bekymmer då heller om jag hade haft med mig mina stavar. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

TheInvisibleJackal

Nästan höstfärger

I oktober körde jag och hustrun till Skäralid för att träffa två fotokompisar  för att tillsammans fotografera naturen vid Skäralid i höstskrud. Troligen var vi en aningens för tidigt ute. De höstfärger som jag sett framför mig i mitt inre var inte riktig därstädes.

Vad göra? Slänga kameran i backen och rulla runt på marken i vredesutbrott? Nja, det är föga fruktsamt. Vädret var fint och sällskapet trevligt. Således gick vi den gamla bekanta rundan. Tror att den heter Kopparhattsslingan eller något sådant. Alltid dyker det upp något motiv längs vägen. Det brukar göra det om man håller ögonen öppna.

Det enda som kan störa lite i motivsökande är den inre frågan - har jag fotograferat det här förr någon gång? Varför kan det vara störande? Det gör väl inget om man redan har tagit en bild på exakt samma motiv tidigare? Ljuset är aldrig detsamma. Det störande är att tanken sår ett tvivel, som får mig att undra om motivet verkligen är värt att fotografera fast det egentligen är det. Det är tvivlet sänker koncentrationen kring kompositionstänkandet. Jag vill inte kalla det för höftskott, men det kan kännas som om jag inte lägger ner tillräckligt med tid för att hitta den komposition som jag vet finns om jag bara tar mig tid och rör mig runt mitt motiv och tittar på det ur olika vinklar. Jag har hitintills under det gångna året arbetat mer och mer med stativ och trådutlösare, vilket gör att handhållet känns nästan lite slarvigt fastän det egentligen inte är det utan bara ett annat sätt att gripa sig an arbetet med kompositionen kring ett motiv.

Att arbeta mer med stativ har fått mig att sakta ner mitt fotograferande och tänka efter mer på hur det är jag vill komponera en bild. Jag är väldigt fascinerad av samspelet mellan ljus och skugga i mina val av motiv. Det är det som många gånger drar mig till ett visst motiv framför ett annat. Det och de linjer och de rytmer jag tycker mig finna i ett motiv. Det här lite långsammare sättet att fotografera med stativ och trådlösare samt för all del filter tilltalar mig en hel del känner jag.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal