Sålt kameran?

Föga anade jag att det skulle dröja ett halvår tills jag återigen la ut ett inlägg här på FS. Hade jag sålt kameran och börja samla frimärken istället för att fotografera kanske någon har undrat. Riktigt så illa har det inte varit, men det tog drygt tre månader från mitt förra inlägg tills jag tog i min kamera igen. Orsaken var jag fick en rejäl  inflammation i en tarmficka veckan före jul. En inflammation, som jag först nu är fri från enligt de senaste provresultaten.  

Det har varit en jobbig tid. Jag kunde tidvis knappt äta något utan att få ont. Kilona rasade. Rasade för mycket. Trivselkilona försvann, vilket inte var helt fel, men när vågen började röra sig under min matchvikt lite mer och mer för varje gång jag ställde mig på den, var det inte lika trivsamt. Skonkosten på mosad banan och vaniljyoghurt, tunna soppor, kvarg och rivet äpple  samt en och annan smoothie på blåbärsbas förslog inte att ge mig tillräcklig näring. Jag orkade jobba, men inte mycket mer. Jag blev ordinerad näringsdrycker och efter någon tid började vågen peka uppåt igen. Under långt tid har jag sakta åter börjat kunna äta alltmer vanlig mat. 

I samma veva som jag hade den här inflammation fick jag även ljumskbråck. Efter att blivit remitterad till kirurgmottagningen väntar jag sedan ett tag på en operation. Jag kan inte säga att jag har haft några större besvär med mitt ljumskbråck mer än det emellanåt känts lite obehagligt och att jag har lite svårt att ta på mig strumpor och knyta mina skor lite då och då.

Framtill dess att jag träffade läkaren på kirurgen trodde jag att jag måste var ytterst försiktig och inte lyfta något tungt d v s inget alls över ett kilo. Jag frågade läkaren om det här med att lyfta tunga saker och berättade om mitt fotograferade. Att min kameraryggsäck väger sina modiga tio kilo med allt. Jag ville veta att ljumskbråcket inte skulle hindra mig från att göra det jag tycker om att göra - vara ute i naturen och fotografera. Det skulle inte vara någon fara sa han att lyfta och bära den.

Nu tog jag inte och packade ryggsäcken full och gav mig utan på en hygglig tremila vandring i skog och mark. Till det hade jag inte energi till, men tanken. Bara tanken på att det var möjligt för mig att kunna fotografera igen gav mig kraft och envist tålamod. Precis det som krävdes för att livet på rätt köl igen.

#2

Jag körde för det mesta bil jobbet under den här tiden. Någon gång i emellanåt tog jag bussen. Tyvärr är det betydligt billigare och många gånger smidigare att ta bilen än bussen. I normala fall hade jag nu i mars redan varit gång och cyklat sedan länge. Cyklar i princip året runt annars med undantag för den korta perioden runt nyår och början på januari då det många gånger är snorhalt på cykelvägarna. De senaste tre månaderna har jag dock kunnat cyklat till och från jobbet. Väldigt skönt att kunna göra det igen. 

Det är nästan exakt i mitten av mars när jag sitter i bilen på väg hem. Vårdagjämningen står för dörren. Jag kör från jobbet. Den gamla vanliga vägen. Strax efter en s k energiskog ligger ett öppet fält. Där en bit ut ser jag fyra halvstora mörka skepnader. Först kan jag inte riktigt greppa vad det är. Det är inte rådjur. De är inte så kraftiga och mörka.  De är för små för att vara älgar. Afrikanska bufflar tänker jag, men inte heller rätt storlek. Anfäkta och anamma slår det mig - det är vildsvin!

#3

Att det finns vildsvin i mitt närområde vet jag sedan tidigare. Vi har vid två tillfällen haft besök av dem i trädgården och i vintras såg jag deras spår gå förbi vår brevlåda och fortsätta gatan bortåt.

Jag körde hem med en enda tanke i huvudet. Jag måste fotografera dem. Jag måste. Men med vad? Läkaren hade sagt att det var ok för mig att ta min 10-kilos kameraryggsäck, men jag kände mig osäker. Tänk om jag gjorde något dumt. Jag tog en liten ryggsäck och la endast i min lilla kamera och min telezoom. Skulle kanske ha haft kikaren också. Tänkte inte ens på den i hasten. Det fick räcka så här första gången jag mig ut för att fotografera igen.

Och hur skulle jag kunna komma nära dem utan utsätta mig själv för någon slags risk. Vildsvin sägs vara snarstrukna, i varje emot hundägare hade jag läst. Tanken på att ta bilen ner och ställa den någonstans för att gå fram till platsen på cykelvägen som går förbi fältet övergav jag snabbt. Det skulle nästan vara lika långt att gå från bilen som det skulle vara att gå hemifrån huset. Det fick bli cykeln. 

#4

När jag kom till fältet syntes inga vildsvin till. Attans, attans tänkte jag. Jag var inte snabb nog. De har försvunnit från platsen. Jag väntar otåligt en halvtimme eller trekvart och sedan bestämmer jag mig för att cykla hemåt. Dagarna har blivit ljusare och ljusare för var dag sedan nyår, men kvällen kommer ändå väl snabbt. Det är trots ännu bara mitten av mars. Snart är det för mörkt. 

Jag vill ändå inte ge tappt. Jag har  ändå lagt ner en del av den energi jag har i det här äventyret. Jag bestämmer mig för att sakta cykla runt området i vilket fältet är en del av. När jag kommer återigen till fältet ser jag ett vildsvin ute på fältet och två som håller på och bökar i kanten av det. Avstånden är långa och jag vet att jag kommer att behöva beskära bilderna en del för att få ut något av dem. Det är ok. Jag har fått möjlighet att fota vildsvin. Det är tillräckligt.

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

Efter att stått på cykelvägen och fotograferat vildsvinen en stund hör jag hur det prasslar till närmare platsen där jag står. I kanten av energiskogen rör sig ett vildsvin.

#13

#14

Till och med två. Tänker de ge sig ut på fältet de också? Nej, det verkar inte så. De är fullt nöjda med vad de finner där de där. Jag är nöjd jag med. Det blev en lyckad första fototur, även om det så säga bara var runt knuten. 

Sedan denna tur har jag hunnit med en hel del små turer. Bilderna från dessa kommer jag att framledes att lägga ut här. Lite pö om pö. För ska sanningen fram har jag först och främst varit ute och fotograferat och inte lagt lika mycket tid på bildbehandlandet och ligger därför lite efter med det, men det ska det bli ändring på.

Det är gott att vara tillbaka.

Må minneskorten vara med er på fototurerna!

TheInvisibleJackal

I gröngräset...

Så här när årets slut är skönjbart, har jag börjat gå igenom vilka bilder det blev i år. En del minns jag rätt väl. Andra har jag glömt och åter andra har jag på något sätt missat. Vissa perioder är jag mer aktiv i mitt fotograferande. Mycket beroende på att det under en tämligen kort period på året händer det rätt mycket i naturen.

I maj var jag ute och körde sakta, sakta på vägarna runt trakterna kring Esmared i Halland. Jag hade varit där tidigare och haft stor tur med älg. Jag närde således förhoppningar om fler bilder på älg. Nu blev inga älgbilder den här gången utan istället blev det rådjur.

#2

Rådjur är vaksamma

#3

och snara att till ta till flykten,

#4

men är samtidigt lite nyfikna på vem det är som är i deras marker med konstiga makapärer i synen.

#5

Jag visste att det fanns vildsvin i området. Jag hade noterat det låga stängslet som fanns vid många av fälten, men eftersom jag också vet att de är tämligen skygga av sig har jag inte heller närt något större tanke åt dem. I en liten öppning mellan en del buskar och träd såg jag först något som jag uppfattade som stenar på avstånd, men jag tyckte att en av dem rörde sig. Jag backade tillbaka till öppningen. Kollade med kikaren. Jodå, det var vildsvin. Två stycken vuxna individer och tre kultingar. Avståndet var rätt långt och jag spanade efter om det fanns något sätt att försöka ta sig lite närmare. Det gick en liten grusväg till vänster om fältet där vildsvinen höll hus. Kruxet var att därifrån hade jag ingen chans att se dem eftersom de befann sig i en liten svacka på fältet. 

#6

Istället för vildsvinsbilder blev lite fler rådjursbilder.

#7

Jag stannade bara helt kort. Bilen var rätt dold bakom träden, men jag ville inte oroa henne alltför mycket. Jag tog två bilder och körde sakta därifrån.

TheInvisibleJackal

Oväntat möte

I vanliga fall brukar jag allt som oftast under den här tiden på året tillbringa en och annan timme i gömslet i det närbelägna Trönninge ängar, men med den rådande situationen i åtanke har jag undvikit att ta mig dit. För att minska risken för smittspridning uppmanas vi alla att försöka hålla avstånd till våra medmänniskor. Något som inte är det allra lättaste i gömslet. Dessutom kan man aldrig veta om ängarna helt plötsligt får besök av en art som lockar kryssarna man ur huse. Det händer lite då och då. Nej, då är det bättre att undvika gömslet vid ängarna tills tiderna säger annat.

Vad gör man då?

Går runt och känner sig frustrerad?

Ja, det är lätt hänt, men eftersom naturen innehåller så mycket annat än fåglar och mitt fotograferande har vidgats till att innefatta andra motiv, inriktade jag mig istället på att försöka få lite landskapsbilder istället. Som tur var tog jag även med telet.

Jag körde in på en liten väg i hopp om att kunna komma en liten bit ifrån de lite större allfarvägarna och hitta något där som kunde stimulera mitt fotograferingsbegär. Efter ett tag stötte jag på det här gänget med dovhjortar ute på ett fält. Jag saktade försiktigt in. Vevade ner rutorna på bilen och stannande. Slog av motorn. Satt ett tag och bara tittade innan jag tog fram kameran.

Bilen är faktiskt ett förträffligt gömsle många gånger. Trots det, undrade säkert den här gruppen med dovhjortar vad det var för en främmande tingest som ställt sig där utan att direkt företa sig något.

Bättre fly än illa fäkta tyckte nog den här dovhjorten och satte av med långa språng.

Och så sätter de alla av.

Inte över stock och sten, men väl över vägen framför bilen.

De stannar slutligen på andra sidan vägen på ett starkt solupplyst fält med några slanka björkar i bakgrunden. Riktigt snyggt tänker jag, men de har ju fått "taxben". En liten upphöjningen  på fältet skymmer effektivt deras ben. Jag startar bilen och rullar sakta framåt i hopp om att få ett bättre läge samtidigt som jag vill att de håller sig tämligen stilla och inte sticker iväg på nytt. Bilar som kör längs den här lilla vägen är de nog rätt vana vid. Det är väl när bilen stannar till som de blir mer vaksamma. Det gäller att ta det lite försiktigt.

De står kvar och jag tar några bilder.

Lite längre bort står en av dem och tittar lite uppfordrande på sina medhjortar.

Några bestämmer sig att följa uppmaningen.

Det sista jag ser av dem är när de lugnt och stilla försvinner in i björkskogen. Ett oväntat och trevligt möte är över för den här gången.

TheInvisibleJackal