Hovshallar svartvitt

Självklart kunde jag inte låta bli att konvertera bilderna jag i Hovs Hallar till svartvitt. Jag känner mig stark dragen till svartvitt och gillar att utforska det uttrycket. En bilder är samma som i mitt färginlägg, medan andra har jag enbart konverterat till svartvitt.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

#25

#26

#27

#28

#29

#30

TheInvisibleJackal

Kong

I juni tog jag min grejer och körde till Hovs Hallar. Jag har varit där några gånger, men mest nosat på miljöerna och tänkt att här finns det mycket att utforska. Den här gången hade jag kört dit själv och behövde inte ta hänsyn till någon annan. Lite lyxigt. Jag hade således hela dagen på mig och gå runt och upptäcka området. Mat för hela dagen och gott om vatten hade fått mig så det skulle inte gå någon nöd på mig i det hänseendet.

#2

Området är stort och tar tid att utforska. Fast det är inte enbart av den anledningen som man tar sig fram sakta och försiktigt. Det är också gott om sten. Det gäller att hålla tungan rätt i mun annars kan det lätt bli stukade fötter i värsta fall ackompanjerat med krossad kamera. Här begagnade jag gåstavar. Perfekt att ha i den här terrängen. Kameran lät jag vara i kameraryggsäcken och plockade bara fram när jag såg något ville fotografera. Ett evinnerligt plockade upp och ner i ryggsäcken kan tyckas, men det var det inte. Stannade jag för att ta av ryggsäcken och ta fram kameran undersökte jag inte bara den direkta miljön framför mig utan även hur det såg utan bakom mig och åt sidorna. Varje stopp tog där för lite tid. Och fick ta tid. Den gjorde inget. Jag hade ingen brådska.

#3

Klippformationerna vid Hovs hallar är mycket lockande och nästintill omöjliga att låta bli att fotografera

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

Ett område som Hovs hallar som är så pass lättillgänglig som det är, innebär alltigenom att man sällan har platsen för sig själv. Då måste man ställa sig frågan till sig själv hur man förhåller sig till andra människor som man tycker stör i den bild man är på väg att ta. Det finns de som tycker att det gör inget att finns människor med i landskapsbilder. De bidrar till att visa skala anses det. Jag vill inte har med dem överhuvudtaget. Fast då innebär det samtidigt att många vyer inte låter sig fotograferas för att det finns människor med i bilden som i mitt tycke stör. Jag har då två val eller rättare tre val. Ja, egentligen fem.  Ett - att vråla och be dem dra åt fanders emedan de stör min komposition. Inte helt rätt väg att gå precis. Det blir dålig stämning. Kanske bråk. Och mitt uppförande skapar kanske agg ett mot andra fotografer. Dessutom har de lika stor rätt som jag att vistas på den här platsen. Alternativ ett går således bort. Två - att ta bilden ändå och tänka att; visst, de stör, men inte så farligt att bilden inte går att använda. Tre - att ta bilden och sedan retuschera bort människorna efteråt i efterbehandlingen. Av de två sistnämnda alternativen ser ni att jag valde nummer två. Varför inte nummer tre. Med lite arbete i Photoshop hade jag nog kunna få bort de här människorna ur min bild, men för mig känns det inte bra att göra så. Det känns inte ärligt. Säg att till exempel jag råkar lägga mina kameraryggsäck så att det kommer med i bilden, men jag ser det inte förrän jag kommer hem. Hade jag sett på plats hade jag bara plockat bort den ur bild och tagit en bild utan kameraryggsäck. I det här fallet hade redigerat bort den med gott samvete eftersom jag enkelt hade kunnat flytta på den i verkligheten. Med människorna är det inte lika lätt, de såg dessutom ut som de hade planer på ta sig en fika. Fyra - jag kunde ha struntar i att ta bilden. Det händer att jag gör just det oftare än att jag tar den.  Fem - jag kunde ha väntat till de gett sig av efter en obestämd tid och vem säger inte att det istället kan komma nya människor till platsen. Det finns faktiskt även ett sjätte alternativ - att vara på plats så pass tidigt att risken för att råka få med människor i min bild minimeras betydligt. Inte görligt i situationen. Dessutom skulle det kunna vara en annan fotograf på plats som också vill ha en människo-fri landskapsbild åt mitt håll  där jag står stör som en annan pellejöns i hans/hennes komposition och gnisslar tänder över att han/hon står stör i min komposition. Huga! Så tankarna bär iväg. Det är banne mig inte lätt att fotografera ibland, speciellt inte om man är villrådig.

#11

#12

#13

Efter att ha tillbringat en bra stund på rätt begränsat område var det dag att se vad kunde finns på andra sidan stigens krön. Eller stig och stig. Det som verkade vara en stig och med en  halvt om halvt utlovad fortsättning. 

#14

Fast först måste jag vända mig för att se hur landskapet bakom såg ut. Jag har fått för vana att göra det.

#15

På andra sida krönet bjöds det på fler klippformationer. 

#16

#17

På ett ställe kunde jag klättra upp en bit och därmed få lite utsikt. Och en trevlig plats att ta en matpaus på. I fjärran kunde jag skönja något som skulle kunna tydas som en grottöppning. Onekligen lite lockande ta en närmare titt på.

#18

Jag fann något som kunde liknas vid en stig som skulle kunna ta mig grottöppningen.

#19

#20

För att komma till grottöppningen måste jag passera en stor klippvägg.

#21

En klippvägg där någon eller några hade roat sig med att sätta upp stenar. Den här typen av olika stentorn kan man finna lite varstans det finns större ansamlingar av stenar. Jag har för vara att välta omkull de här stentornen, då de hotar djurs livsmiljö. De här stenarna undlät jag dock att rasera. Kanske jag skulle ha gjort ändå, de kan locka fler att börja lägga stenar här och bygga stentorn.

#22

#23

Nu kunde jag se grottöppningen på förhållandevis nära håll. Den såg inte ut att vara så djup.

#24

#25

När jag kommit ytterligare bit närmare kunde tydligt se att det inte rörde sig om en grottöppning utan snarare om en öppning i klippväggen. En öppning som lockat personer till att måla sina namn och annat med stor sakkunnighet eller bristande omdöme. Sanning att säga var det rätt fult. 

#26

#27

#28

Efter påfyllnad av vätska och någon macka började jag traska tillbaka mot parkeringen. Jag visste att de skulle ta en stund. Vanan trogen vände jag mig om emellanåt och tog en och annan bild på vyn bakom mig,

#29

Jag stannade till vid  klippväggen jag passerat för att komma till det jag trodde var en grottöppning. Då var jag så koncentrerad på den eventuella grottöppningen att jag inte riktigt såg klippväggen, men nu såg jag. Jag häpnade. Klippväggen var en avbild av Kong i djup sömn. Som förhäxad tog jag flera bilder.

#30

Fast nu var det tid att börja röra på sig igen. Den sista mackan var uppäten och vattnet var snart slut det med. Jag började känna en viss längtan efter något att äta. Dags att bita ihop och ta mig till bilen, där jag i en kylväska hade jag både mer mat och vatten. Det hade gott åt mer än jag beräknat. Något att tänka på till en annan gång.

#31

Lustigt. Jag minns inte att stigen var så här stenig.

#32

En sista blick på Kong.

#33

Tack och lov för vandringstavarna. Ska försöka komma ihåg att ta med dem oftare när jag är ute. 

#34

#35

#36

#37

Den sista biten innan parkeringen bär brant uppför.

#38

Det här gav mig onekligen mersmak och jag hade tänkt att återvända senare under början av hösten, men annat kom emellan. Kanske det kan bli av till våren med ett återbesök.

TheInvisibleJackal

Kattvik II

Jag är tillbaka i Kattvik. Jag är ledig och har i princip hela dagen på mig att utforska området. Fotoryggsäcken är packad. Den här gången har jag även tagit med mig en vidvinkel. Det är lite för sällan jag tar med den. Vid förra besök ett par dagar tidigare hade jag upptäckt att det fanns flera miljöer som lämpade sig för en vidvinkel.  

#2

Den här gången blåste det mer än förra gången. Vågorna gick högre och jag kände stänket från havet emellanåt. Jag kom på mig med plötsligt oroa mig för huruvida saltstänket kunde  förstöra objektivet. Efter lite googlade fick jag tag i lite matnyttig information. Som tur var hade jag med dig de rengöringspersedlar som tövades och kunde lugnad fortsätta mitt värv. Filter och objektiv rengjordes efter konsten alla regler

#3

#4

#5

#6

#7

Den här gången skulle jag se om det fanns någon annan stig genom klapperstensfältet. Jag hade sett människor komma gående längs den ena kanten av fältet. Där måste det finnas något. Och det gjorde det mycket riktigt. Lite stenigt här och var, men överkomligt. 

#8

Jag tog mig längs denna stig ända fram till andra änden av klapperstensfältet. Där möttes jag av en nästan Påsköliknande uppenbarelse som gapande tycktes blicka ut över havets gungande.

#9

#10

Vågorna började verkligen bli stora. Vinden var kylig. Jag var glad över att tagit med en ulltröja att ha under skaljackan. För när vågorna växte fick jag andra uppslag hur jag ville fotografera. Det var dags att byta objektiv.

TheInvisibleJackal

Kattvik I

Min fru och jag bestämde oss en dag i september för en fotoutflykt. Hon valde Norrvikens trädgårdar. Jag i min tur valde att köra några kilometer till den lilla kustbyn Kattvik. Där jag parkerade vid hamnen och begav mig till fots västerut längs med kusten. Målet var lite klippformationer och annat som jag lyckats utröna på Google Earth. Den här platsen har lockat  mig ett tag, men hitintills har min fot inte varit tillräckligt kvalificerad för promenaden. Med den här sommarens fjälläventyr i bagaget kändes det inte längre som en omöjlig uppgift.

#2

Det var ett nytt område för mig. Frågan var hur långt jag vågade mig att gå i mitt utforskande av det. Min fru och jag hade bestämt en mötestid vid Norrvikens parkering. Det var drygt två timmar tills dess. Det hade tagit mig en halvtimme att gå där jag nu var. Vilket betydde att jag hade ca en och en halv timme på mig. Inte mycket, men jag skulle hinna få en känsla för området.

#3

#4

Jag bestämde mig för att mig att tillbringa den mesta av den tiden jag hade till mitt förfogande att undersöka ett litet klippområde som jag fann spännande.

#5

#6

#7

Efter tag tog nyfikenhet över hand och jag begav lite längre bort. Stigen var nästintill uppslukade av ett klapperstensfält. Det fanns dock en antydan till en stig. Det gick att se på hur vissa stenar såg smått nedtrycka ut. Andra lite knuffade åt sidan. Här hade andra tagit sig fram tidigare. Och andra i sin tur före dem. 

#8

Snart hade jag tagit mig ett gott stycke in i klapperstensfältet. Vände jag mig om kunde jag ana min första anhalt. Klockan hade runnit iväg och det var tid att för mig att börja gå mot bilen. Jag hade bara skrapat lite på ytan här kände jag. 

TheInvisibleJackal

Inte riktigt som det var tänkt

För någon tid sedan satt vi hemma i långledigheten och funderade på vad vi skulle hitta på. Fota såklart! Men var? Var den stora frågan. Efter en del gnuggande av diverse geniknölar, googlande och Google Earth surfande kom vi fram till att det kunde var trevligt att åka till Hovs Hallar. Det var ett tag sedan vi var där. Och nere bland stenar och klippor är det nog till med mer än tio års sedan vi var. Därför kändes det som hög tid för ett återbesök.

Stigen ner är rätt brant och beströdd med stenar och stenblock. Vi lyckades dock ta både oss själva och kamerautrustningarna helskinnade ner. Vi hade valt eftermiddagen för då skulle nog ljuset kunna vara trevligt. 

Då vi tänkte att detta kommer att bli ett längre äventyr tog vi med oss en rejäl matsäck. Fotografera på fastande mage är inget jag trivs med, således packade vi med oss ett och annat i en liten kylväska.

Efter att ha vandrat runt och kikat här och var där det skulle kunna vara intressant att börja fotografera bestämde vi oss för att sätta oss på en klippa och ta fram vår matsäck - rostade vitlöksbröd, rostbiff, potatissallad samt tomater, gurka och morotsstavar. När denna trevliga måltid var avklarad började vi titta närmare på vad det kunde finnas för kompositioner. Det var då jag upptäckte ett inte alltför trevligt moln ute till havs. Ett moln som såg ut röra sig emot oss. 

Jag tog snabbt ett par bilder. Det är de  ni ser i inlägget. För att åtminstone ha någonting. Vi hann packa ihop och söka ett rudimentärt skydd vid några enar. Nu var fråganv om skulle vi stanna kvar och vänta ut regnet eller om vi skulle försöka ta oss upp igen innan regnet gör stenar och annat allt för hala. Då min fru har en dålig fot bestämde vi oss för att sakta, men säkert ta oss uppåt igen. Ibland blir det bara inte riktigt som man tänkt sig. Blir det bara tillfälle igen ska jag försöka ta mig dit på nytt. Det är ett väldigt lockande landskap.

#2

TheInvisibleJackal