Hembygd?

Min far fick sin andra hjärtinfarkt vid mitten av augusti. Min bror och jag kom då överens om att vi skulle åka till våra föräldrar en passande helg och röja i trädgården inför vintern. Således for jag och min son och dotter till mina föräldrar i slutet av september. Tillsammans med min bror gick det rätt fort trots allt. Min far hade räknat att det skulle kunna ta två helger i anspråk, men det var förmodligen uträknat efter hans egen förmåga. Nu var vi tre stycken. Med gemensamma krafter fick trädgården i ordning för vintern redan på lördag kvällen. Under tiden vi härjade i trädgården putsade min dotter fönster och mycket annat som behövde göras inomhus.

#2

Jag och barnen sov över och på söndagen tog jag kameran och gick en liten promenad på förmiddagen. Vid mitten av 80-talet flyttade jag hemifrån för studier i Uppsala. Under alla de här åren sedan jag flyttade har det hänt en del. Vissa saker är sig likt medan andra har förändrats.

#3

Under min lilla promenad kom jag att fundera över begreppet hembygd. För mina föräldrar är detta hembygden. Min mor är född här, liksom hennes mor före henne och hennes mor i sin tur. Min far kom hit som mycket ung och även om det finns en liten rest av Göteborg kvar i honom är det nog det här som är hembygden.

#4

Är det hembygden för mig? Svaret blir nog både ja och nej. Det är en hembygd så tillvida att det här min föräldrar lever och bor. Det är här mina morföräldrar, min morbror och även min syster ligger begravda.

#5

Det finns saker som på sätt vis därmed binder mig till orten bortom tid och rum, men ändå känner jag det inte som en hembygd för mig. Faktum är jag inte vet vad som är min hembygd. Både rotlös och världsmedborgare på samma gång.

#6

Som en slags turist ser jag på min uppväxtmiljö. Miljöerna är mig inte längre bekanta även om jag i minnet vet hur det tidigare såg ut. Hur annorlunda det såg ut.

#7

Är det det som är mitt problem? Jag har tappat hembygdskänslan för att jag under årens lopp sakta förlorat kontinuiteten med ortens utveckling och vara. Hembygden har  för mig blivit något statiskt. Nostalgi och minnesfragment lägger en hinna över min känsla av hembygd. Samtidigt känner jag lika liten hembygdskänsla för min nuvarande bostadsort även om jag snart har bott här i 30 år. Tiden och åren är inte till någon fördel i varken den ena eller andra fallet.

#8

Nya väldiga byggnader har lagt beslag på platser där minnet spelar upp scener där jag och min bror tillsammans med vår mor besökte mejeristen för att köpa ost och få smaka en skiva ost och därefter gå in till charkturisten dörren bredvid med förhoppning om att få varsin prinskorv. Nu är båda verksamheterna bort sedan länge. De försvann nog redan när den första affären som hade "allt" byggdes. Det blev allt mindre behov av att besöka flera små affärer för att köra sina inköp. Nu kunde de göras alla på ett och samma ställe. Det lustiga är att varje gång jag bjuds att smaka en skiva ost; vilket i för sig inte händer så ofta numera, kastas jag tillbaka till den där lilla fyraåringen som vördnadsfullt tar emot ostskivan som räcks fram till honom.

#9

En efter en har de försvunnit. Fiskhandlaren, järnhandeln, posten, pressbyrån, konsum, bokhandlaren, guldsmeden, fotografen, sportaffären och säker ett par andra som jag har glömt. Är det därför jag inte känner hembygdskänsla för att det som sägs ska vara min hembygd är så tom, så innehållslös?

#10

Fast en hembygd är väl mer än dess verksamheter. Det är väl också dess invånare. Det är sant, men vad händer när kontakten med människor som man delvis vuxit upp med blir allt mer sporadisk och man glider ifrån varandra. Att allt som återstår är en kort glimt av något man trodde sig ha gemensamt, och som när det kommer till kritan inte heller var det. Som två främlingar letar man desperat efter något som kan vara gemensamt. Och det då samtal om väder och vind uppstår.

#11

Jag har flera gamla klasskamrater som alltjämt bor kvar eller i vissa fall har återvänt. Kanske någon gång var tredje år eller än mer sällan träffar jag på någon av dem av en slump. Jag skulle kunna söka upp dem. Det skulle inte vara svårt, men vad skulle det ha för syfte. Vi har inget gemensamt. Kanske är det mitt eget fel att jag aldrig bemödade mig om att vara en del i gemenskapen under uppväxtåren. Jag hade ett större behov av att få vara ensam med mina tankar om musik, konst, historia, litteratur än att sitta i en kall ishall och se några flänga runt efter en liten svart puck eller för den delen stå invid en grusväg någonstans och se en rallybil svepa förbi i någon bråkdels sekund. Jag kände mig aldrig som en del av någon gemenskap när jag växte upp. Jag kände mig inte för den delen heller udda. Jag var jag.

#12

Sista biten. Bortom kröken och jag är snart hemma igen hos mina föräldrar. Fortfarande vet jag inte om jag ska kalla det här min hembygd eller inte. Jag kanske aldrig blir riktigt klok på det hela.

TheInvisibleJackal