Att stånga huvudet i väggen..

Man får på olika vägar tips om att det eller det stället kan vara intressant att besöka. Man kollar kartan och tar fram vägbeskrivning. Brer mackor och kollar batterier och minneskort. Gnolar med i Iggy Pops - "Boogie Boy" - på ditfärden. Man kommer fram, parkerar bilen och tar en titt på informationsskylten lite lagom skeptiskt. Sätter en fot framför den andra och snart har man kommit iväg med kameraryggsäcken på ryggen och stativet i ena näven. Man kommer längre och längre in området och samtidigt tilltar undran när det för så karaktäristiska för området skall ge sig till känna. Till sist inser man att "this is it"!? Det är då lusten att stånga huvudet i en vägg eller något kommer över en och det känns bara  som det enda är att vända om, för här blir det inga bilder även om man till äventyrs skulle fika sig i form.

#2

Lätt desillusionerad blir det en felsväng eller två på hemvägen som för mig in på ett annan väg än vad som var tänkt. Ur bilstereon ljuder - "A Million Miles Away" av Rory Gallagher. Det tidigare oätna fikat gör sig påmint och strax dyker en lagom trivsam rastplats som på beställning. Fram med ryggsäck och stativ, för ta mig tusan om det inte finns en stenbro i ena änden av rastplatsen. Och där sipprar det lite sol ner mellan träden. Finemang. Så var den utflykten räddad.

TheInvisibleJackal

Fruset fall

En av de sista helgerna med riktigt vinterväder var jag min fru vid Hallands näst högsta vattenfall - Hälleforsen uppe vid Hallandsåsens norrsluttning. Vi hade fått tips och vägbeskrivning av en av  fotoklubbens medlemmar. Vi var till en början lite tveksamma om att ta oss dit. Tipsaren är en reinkarnerad bergsget, så frågan om hur terrängen var att ta sig fram i, fick man ta med en nypa salt. Sen såg vi bilder från en annan av klubbens medlemmar, som är halvt annat decennium äldre än oss. Kan han ta sig ända dit kan vi det också tänkte vi och packade in oss och kameraryggsäckarna i bilen. Plockade fram vägbeskrivningen och körde. Det var inte speciellt svårt att hitta till fallet.

I vanliga fall ska man redan efter en kort vandring på stigen som leder till vattenfallet höra dess brus. Nu var det däremot helt stilla. Endast en spillkråkas kly-kly-kly-kly-kly  hördes.

Efter tag kom vi fram till en brantare del av stigen där det såg som det gott folk nyligen. Vi tog oss ner och såg strax en frusen bäck mellan lite stenar och trädstammar. Är det detta? En aning misstänksamma funderade vi på om vi hade hamnat vid en turistfälla. Då kom en ung tjej med en liten knähund i koppel. Uppenbarligen ute på en liten promenad och gick förbi oss och nerför en något brantare del. Jag kollade vad hon gick. Det såg inte alltför besvärligt ut. Jag tog mig ner en bit och fick då syn på det riktiga fallet. Det var något helt annat. Jag meddelande min fru och med samma värdighet som två elefanter på rullskridskor tog vi oss ner för branten till ett bra ställe att kunna stå fotografera det frusna fallet.

#2

#3

#4

#5

Bilderna blir väl snarlika varandra när man står på ungefär samma ställe. Man kan skifta mellan stå upp upp, huka sig eller sätta sig på huk. Jag bytte objektiv från  24 - 70 till 70 - 200 för att kunna få lite andra utsnitt på  fallet. Brukar för allra mesta ha med mig det. Jag tycker att med de här två objektivet kan jag täcka det mesta många gånger.

#6

Med 70-200:an kan jag komma närmre och istället välja att koncentrera mig på det mer intima landskapet. 

#7

#8

Andra saker träder fram när man går närmare. Står det en liten isman här och funderar på att gå in bakom istappsridån?

#9

Solen började sänka sig och vi hade med lite hjälp av en del välplacerade smala träd och en del grenar lyckats ta oss uppför branten och kommit ut på stigen tillbaka till parkeringen och bilen. Det känns ändå som om det är ljust lite längre än bara för någon vecka sedan. Det känns bra. Våren är några veckor bort bara.

TheInvisibleJackal

I snöskrud

I lördags for jag och hustrun upp till Hallandsåsen igen. Inte för att jag ville försöka mig på att ta ytterligare lite bilder på hökugglan där utan för att försöka fånga det fantastiska vinterlandskapet som rådde där. Det är inte ofta det bjuds på ett sådant här vinterlandskap i mina trakter. Det gäller helt enkelt att försöka passa på när man kan. Vilket med tanke på de senaste dagarnas milda väder med åtföljande regn och blåst, var helt rätt. Den lilla snön som varit här hemma är nu snart ett minne blott. Troligen regnar de sista fläckarna bort idag. Hur förhållandena är uppe på åsen vet jag inte. Gissar att det inte speciellt trevliga där heller. Förmodligen är det rätt slaskigt, nu när temperaturen gått från ca -10 C till + 5C. Under vår tur på åsen hölls sig temperaraturen sig mellan -7 C och  - 5 C. I mitt tycke trevligare temperaturer. Hade gärna fått vara ytterligare ett par grader kallare. 

Även om det fanns gott om vinterlandskap på åsen som lockade till fotografering var det desto knivigare att kunna stanna bilen på ett säkert sätt, så att den inte blockerade andra trafikanter. I och med förekomsten av hökugglan, har och är det med största sannolikhet ett större flöde med fordon som far runt på åsen än vanligt. Vi kom därför att ställa bilen på lite olika platser där det gick och sedan gå tillbaka på vägen dit vi hade sett något som fångat vårt intresse. Ibland fick vi gå ett lite längre stycke. 

#2

Som många av er vet vid här laget är träd något som fascinerar mig mycket och därför är något som ofta utgör mina fotografiska motiv. Även på denna vintertur blev det många trädbilder. Inte så konstigt kanske då det uppe på åsen är tämligen skogrikt. Visst finns det stora öppna fält, men de flesta av dem ligger västerut på andra sidan E6.

#3

#4

#5

Här ett av de ställen där det var möjligt att parkera bilen utan att vara i vägen. En liten bit längre fram svängde vi in på en något mindre väg där möjligheterna inte var lika stora. De fanns dock och vi kunde utnyttja några av dem.

#6

#7

#8

Träden talar till mig och inte bara till mig. Jag tog den här bilden då jag tyckte att de snöbemängda granarna liknade beväringar i full, lite otymplig mundering där ingen persedel riktigt passar som det ska, uppmärksamt lyssnade på vad deras befäl hade att förmedla.

#9

Vi hade tagit en tidig lunch hemma för att kunna utnyttja eftermiddagens ofta fina ljus. Vi hade med oss fika ut för det är alltid trevligt med fika ute. En fika som vi glömde bort i fotograferingsivern och istället fick äta hemma. Det är inte första gången det händer även om det är lite snopet. 

#10

#11

#12

Vem vet när vi nästa gång får chansen att ge oss ut att fotografera i ett snölandskap igen. Kanske var detta den här vinterns enda möjlighet. Vem vet. 

#13

I eftermiddagssolens långa skuggor ser vi spåren efter en hare som skuttat fram i den orörda snön. En bit in ser vi att något har hänt. Blev den attackerad? Fick den lite fnatt och rullade runt lite snön? Jag gissar på det senare. Även harar känner kanske ibland lusten att göra snöänglar.

#14

Vår färd har tagit oss upp på åsen och nu efter ett antal timmar på små slingrande vägar börjar färden nedåt mot större vägar med allt vad det innebär. En sista urstigning för att fotografera några sista snöklädda träd som håller vår väg framåt sällskap. 

TheInvisibleJackal

Hos hökugglan igen

I fredags när jag var ledig, passade jag på att åka upp till hökugglan på Hallandsåsen igen. Det var mer snö uppe på åsen en här gången än förra gången för inte riktig en vecka sedan. Det hade snöat en del i veckan som gått. Till och med hemma hos mig hade det snöat. Och snön ligger alltjämt kvar när skriver detta inlägg. Vilket inte tillhör vanligheterna. Uppe på åsen var det nästan tio minus och i princip klarblå himmel. En vacker vinterdag. Det här skulle nog kunna bli något.

När jag körde upp till ugglan undrade jag om skulle vara helt själv där ute på kalhygget där den häll till och hur lång tid det skulle ta att hitta den. Jag körde uppförde den sista lilla backen och såg att det redan stod några bilar på plats. Eftersom det snöat så pass som det gjort fanns det färre möjligheter att parkera bilen än tidigare. Den lilla platsen jag hittade förra gången var redan upptagen av några bilar. Jag körde en liten bit framåt och hittade en annan plats istället. Tog på ryggsäcken och tog stativet i näven och började gå upp till platsen där de andra bilarna stod. 

Väl framme tog jag av mig ryggsäcken för att plocka fram kamerorna så att jag skulle vara redo. Med tanke på att det rört sig om rätt stora avstånd förra gången hade jag förberett mig genom att sätta en 2x telekonverter på mitt tele. Enligt vad jag sett och läst, var den kombinationen ihop med mitt ena kamerahuset en helt gångbar kombination. På det andra kamerahuset med telezoomen satte jag istället min 1,4x konverter som jag oftast brukar ha ihop med telet. Telet satte jag på stativet och telezoomen hade jag i en axelrem. På det här viset tänkte jag att skulle ha både räckvidd och flexibilitet vid fotograferande av hökugglan. 

Jag hade inte hunnit gå mer än tiotal steg inpå den upptrampade stigen i snön förrän jag märkte jag det var något som plötsligt föll bredvid mig. Jag tittade ner i snön och såg mitt kamerahus till telezoomen ligga där full med snö. Jag trodde intd att det var sant. Började småsvära för mig själv. Kollade telezoomen, som hängde där den skulle i axelremmen. På något sätt hade kamerahuset lossnat när jag krängde på mig ryggsäcken tidigare. Förstår inte riktigt hur det kan gått till. Måste på något sätt ha kommit åt knappen som lossar objektivet. 

Jag plockade av mig ryggsäcken och la den i snön. Fick fram skyddslocken till telezoomen och fick ner det objektivet i ryggsäcken. Plockade fram en stor objektivputsduk och började försiktigt ta bort den mesta av snön. En del vågade jag inte riktigt pila bort så den fick vara kvar. Som tur var jag alltid med kamerahuslock med mig i ryggsäcken. Jag satte på det och la kameran i ryggsäcken så att när snön sakta smälte skull den rinna ur kameran och inte in i den istället.

Var dagen förstörd nu? 

Lite. Jag hade svårt att riktigt släppa tankarna på hur pass skadad kameran blivit. Om den var helt förstörd eller om det gick att reparera den. Någon tiondel sekund tänkte jag till med att vända om och åka hem igen. Nu efteråt kan jag säga att jag inte var helt 100-% koncentrerad under mitt fortsatta fotograferande den här dagen. Hade jag varit mig själv hade jag valt andra kameravinklar, lägre kameravinklar än vad jag gjorde. Tankarna var på andra håll. 

Istället för att vara flexibel hade jag nu endast räckvidd. Och därtill på köpet en rejäl sådan. 800mm istället för 560mm som jag oftast brukar jobba med. Visst jag hade kunnat byta 2x konvertern mot 1.4x:s, men jag tänkte inte riktigt klart. Var dessutom rädd för något skulle hända så att jag skulle få snö även i det andra kamerahuset. Det hade jag definitiv ingen lust med. Alltså var det att försöka göra så gott jag kunde med det jag hade.

#2

#3

#4

Sin vana trogen flyttade hökugglan runt mellan torrakorna. Där den satt och spanande en stund.

#5

I flykten påminde den ibland om Saab 29. Den s k "Flygande tunnan". Några andra fotografer hade med sig en del möss som de la ut till ugglan som ett led i att kunna få andra bilder. Nu blev det åka av. Ugglan var verkligen på hugget. Knappt hade en mus placerats ut förrän den dök ner och tog den. Den åt dock inte en enda av dem utan flög iväg med till ett förråd den hade inne i skogen. Hade jag varit lite mer alert i tanken hade placerat mig bättre än vad jag gjorde vid de här tillfällena. Några bilder blev det ändå. 

#6

#7

#8

#9

#10

#11

När mössen var slut återgick ugglan till sina torrakor. Klockan hade passerat lunchdags för mig också så jag började gå mot bilen. Där öppnade jag ryggsäcken för att lägga ner kameran med telet och ta en titt på den andra kameran. Snön hade smält och lite vatten hade samlats i skyddslocket. Jag torkade torrt runt kontakterna vid fattningen och även insidan på skyddslocket. Placerade kamerahuset på ett sådant sätt att det alltjämt skulle ligga med fattningen neråt i ryggsäcken när nu ryggsäcken låg plant i bilen på hemfärden.

Väl hemma igen ringde jag Canon och berättade vad som hänt och bad om råd. Rådet jag fick var att när kameran väl acklimatiserat sig i ryggsäcken skulle jag ta ut minneskorten och batteriet. Ta av skyddslocket och ställa kameran någonstans och låta den lufttorka i 24 timmar. Skulle det sedan vara något med kameran skulle jag återkomma.

Jag lät det gå 36 timmar innan jag igår; söndag, satte i ett minneskort, batteriet och slog på kameran. Skulle den spraka till och sedan dö eller hur skulle det gå? Det var kusligt att inte veta, men den kom igång. Menyerna funkade. Rattarna likaså. Den kunde läsa minneskortet, som hade några bilder på sig sedan tidigare, och visa vad som fanns där. 

Jag satte på ett äldre zoomobjektiv, som jag inte använder speciellt ofta längre. Kollade så att autofokus fungerade och lite annat. Det verkade helt som det hade gått bra med kameran trots allt. Frågan var bara hur mycket damm och annat hade jag fått på sensorn. Jag ställde objektivet i sitt vidaste läge och riktade kameran uppåt mot molntäcket och började ta några bilder med bländare f11 f13 f14 f16 f18 f20 och f22 och ISO 100 för att se om det kunde avslöja några dammfläckar på sensorn. 

I LR visade det sig att det syntes en del dammpartiklar vid f18 f20 och f22. Inga bländare jag använder överdrivet ofta.  Jag känner dock att jag måste genomföra lite mer tester mot mer neutrala testområden än ett molntäcke. Kanske mot en klar himmel eller en ljus väggyta. Förmodligen skulle det i vilket fall som helst vara bra att lämna in kameran och får sensorn rengjord. Jag skall göra ett andra test först framöver och sedan bestämma mig hur jag ska göra. 

TheInvisibleJackal

Höguggla

I en tid nu har en hökuggla hållit till uppe på Hallandsåsen. Jag har sett en mängd fotografier på den på Facebook och Artportalen. Jag var faktiskt ute och försökte fotografera den alldeles i början på året. Tyvärr hade jag inte tagit med i beräkningarna att många skådare vill ha med den som årskryss. Det var därför mycket folk på plats. Jag såg därför bara den som hastigast innan den försvann in i skogen för att inte komma fram mer den dagen.

I helgen bestämde jag mig för att vara på plats så snart efter soluppgången som möjligt. Nu stod här en bil till bara. Jag gjorde iordning kamerorna och ställde in lagom höjd på stativet och begav mig ut för att försöka hitta den. Det tog en liten stund, men jag fann den till sist sittandes på en torraka i skogsbrynet en bit bort. 

Jag bestämde mig för att stanna där jag var och se om ugglan eventuellt kunde komma åt mitt håll. 

#2

Under tiden som jag väntade hade det dykt upp fler och fler som ville fotografera hökugglan. Helst så nära som möjligt. 

#3

#4

Istället för att jaga efter ugglan stod jag kvar och väntade på att den skulle röra sig närmare och mer i ögonhöjd. Det gjorde den nu aldrig. Den rörde sig förvisso allt närmare mig, men den valde att sätta sig i olika höga torrakor. Där den satt och spanande efter sorkar, som bilderna ovan visar fick den också utdelning för sitt spanande. Bilderna ovan är tagna på rätt stort avstånd och är kraftigt beskurna. Jag ville inte ta mig alltför nära så att jag stör dess födosökande. För mig är det kanske en bild som missas, men för ugglan kan det röra sig om ett misslyckat jaktförsök. Vid vissa tillfällen rörde sig folk i något som snarast liknade skallgångskedjor framemot där ugglan satt. Jag tycker att det är rätt beklämmande. Det är som det är en bild till varje pris som gäller. Vi är gäster i naturen och som såna ska vi också uppträdda när vi är ute i naturen. 

#5

Hökugglan varierande som sagt sina höga torrakor. Ibland fick jag förnämliga ljusförhållanden. 

#6

Medan andra gånger kanske inte lika fullt ut. Ugglan hade nu rört sig pass att den satt i torraka alldeles vid en liten vägstump där ett antal bilar stod parkerade. Jag skulle tippa på att det nu stod ett femtontal fotografer på den här vägstumpen med kamerorna riktade upp mot ugglan i torrakan. En del idogt smattrande iväg bild efter bild. Andra väntade. Iakttagande och funderande på vad den kommer att göra härnäst. 

#7

#8

#9

En man kom med några döda möss eller sorkar i en väska. Han la ut en av dem på en stubbe i närheten av torrakan. Hökugglan såg den och kastade sig snabbt ner. Jag hann snabbt förinställa skärpan på stubben innan ugglan kom susande ner från torrakan. Kanske hade jag fått bättre bilder ifrån en annan vinkel, kanske inte. Det svårt att säga. 

Jag ska försöka ta mig ut till ugglan lite senare i januari och se om jag kan få några andra bilder. Kanske ska jag försöka åka en vardag om vädret tillåter. Har en ledig dag framöver. 

TheInvisibleJackal