Längs med havet

Den här perioden med nästan-vår är svår att känna sig tillräckligt motiverad för att ge sig ut med kameran. Jag har svårt att hitta motiven, det blir att jag att låter kameran vara för det mesta. Den här dagen kom vi överens om att ta en promenad  i ett nygammalt område. Nygammalt på så sätt att vi nog inte har varit och promenerat där på 20 år minst. Trots att det är inte längre bort än vi ta oss med dit med cykel. Hur som helst idag tog vi och körde dit. Jag tog med min gamla kamera med det objektiv som satt på. En telezoom. Det är väl inte helt allround, men med lite fantasi kan även det funka. Det visade sig vara ett för dagen bra val.

#2

På den här platsen kan man antingen gå på stranden längs med havet eller också går man på slingrande stigar bland dynerna. Vi valde att gå nere på stranden trots att det blåste en del motvind. Efter en stund såg jag hur en ljus fågel flög upp en bit framför oss. Jag hade ingen kikare med mig, men ving- och stjärtteckning sa mig att det var snösparv. Två stycken visade det sedan när jag fått fram kameran, som låg i väskan fortfarande eftersom jag inte hade närt några större förhoppningar om några bilder utan sett det hela mera som en rekognoseringstur.

#3

Snösparvarna kilade likt råttor hit och dit på stranden. Efter några bilder syntes tillvaron sig genast lite ljusare. Tänk vad en liten snösparv kan betyda.

#4

Vilken sörja!

#5

Inte undra på att man längtar bort ibland,

#6

fast man är en trut.

#7

På andra sidan Fylleåns mynning fanns det en plats att vila sina ben en stund. Så nära, men ändå så långt bort.

#8

Uppe på en dyn ett stycke på vägen tillbaka stod det tvenne färgglada stolar. Förmodligen ditsatta av några soldykare. Jag har alltid funnit det märkligt att när man kommer lite längre fram på året. Säg i början av april eller rent av redan i slutet av mars. Hittar man, när man både minst anar det eller vill det för den delen, ett halvgrillat par i mogen ålder, som sitter fettglänsande insmorda med grillolja vända mot solen. Termometern visar precis tvåsiffrigt. Paret sitter ändå där i en mundering som känns mer rätt vid +25 än vid +10. Själv har man rejäla skor på fötterna, oömma friluftsbyxor och alltjämt en fleece samt en wind stopper ity man har varit uppe sedan soluppgången och fotat måslort.

#9

Kråkfåglar ligger mig varmt om hjärtat. Därför blir ofta en bild eller två.

#10

Även träd är något jag tilltalas av och söker upp.

#11

Vårens första ängspiplärka flyger förbi och sätter sig på en taggig gren. Nyss hörde jag också en sånglärkas drill.

TheInvisibleJackal