Får... får... får...jag lov att...

Som en av de första punkterna på Fotoklubbens höstprogram stod fårvallning. Inte då av klubbens medlemmar utan av pälsklädda fyrfotingar. Upptakten till att det kom sig att vi var iväg och fotade fårvallning var att  klubben i slutet av maj var hos en hundklubb och fotograferade hundar. De som som var med där tyckte att det var fantastiskt roligt att fotografera hundarna eftersom det blev mycket action. Jag var själv inte med eftersom jag tyckte att det inte speciellt upphetsande att fotografera några jyckar och andra knähundar. Jag har dock fått bita i det sura äpplet över min förutfattade mening. 

Vid det här tillfället var det en man som hade med sig en bordercollie och han kände till några som ägnade sig åt fårvallning med just bordercollies. Klubben kunde få möjlighet att komma och fotografera vid ett av deras träningstillfällen innan SM i vallning om vi var intresserade, och det var vi verkligen.

Jag minns inte hur många som var med och fotade vallningen, men det var mer än på bra länge. Jag går in i min egen lilla bubbla vid sådana här fototillfällen och ser inte mycket annat än fotoobjekten. Fast det kunde ha slutat med fiasko för precis när vi skulle börja satte det igång att hällregna. Vi väntade ut regnet någon halvtimme i våra bilar och senare framåt kvällen lättade till och med molnen och solen behagade skina en smula.

Det var fantastiskt roligt att se hur ägarna med olika kommandon fick hundarna att göra än si, än så. Och hundarna tyckte detta var rasande kul. Vad fåren tyckte var inte lika lätt att utläsa, men jag fick känslan av att de delvis var lite blasé, lite irriterade och lite förvånade i en lagom mix. Hursomhelst hade nog hundarna det roligare än fåren.

Det blev en hel del bilder på både hundar och får. Fåren hade ofta helt underbara minspel.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

#21

#22

#23

#24

TheInvisibleJackal

Ute bland klipporna

Vår sista stund var kommen. De människoätande fåren hade sett oss och gick till attack på bred front.

Det är vacker majkväll. Kall såsom maj hitintills har varit den här våren. Vi är ute för lufta våra kameror. Vi har ingen aning om vad vi ville fotografera. Jag kände ingen direkt uttalat längtan efter att fotografera något specifikt. Att köra till Stensjöstrand några mil norr om Halmstad passar bra vid sådana tillfällen. Miljön där brukar ofta locka fram kameran ur ryggsäcken. 

#2

Den här gången var det föreståndarna för skötseln av det öppna landskapet som gjorde att kameran åkte fram. Det är lustigt det där att bara kameran tas fram börjar också många gånger tankarna komma på olika motiv och kompositioner. Det är som den där bubblan idrottsmän går in i när det gäller att prestera och samtidigt inte. För istället för att stänga ute intryck jobbar jag på ta in intryck och bearbeta dem till något fotografiskt. 

Fast ibland hjälper inte det heller eftersom tycker man att antingen har allting redan fotograferats av andra eller en själv.

"Enhörningar och sjöjungfrur, - bah, det har jag redan tusentals bilder av."

Andra gånger fastnar man direkt i något enastående fantastiskt som bara måste fotograferas. Inte i bara i en vinkel utan i sjuttioelva andra. Man är helt hänförd.

En hänförelse som inte alltid är lätt att förmedla, särskilt inte om man lyriskt visar upp den 118:e bilden på samma sten för några inte lika fullt entusiastiska personer. Då är det inte långt borta att dessa börja sträcka sig efter telefonerna och slå numret till män i vita rockar. Män vars primära syfte är att hjälpa en att klä på sig en tröja med för långa ärmar.

#3

Den här gången valde vi istället att vandra den smala vägen även om den bitvis var beströdd med fårlort, men det kunde varit värre. Det kunde ha varit koskit. Under inflytande av rejäl koskräck vet jag att det inte blir några bilder alls mer än då kanske några ofrivilliga ICM-bilder. 

#4

Fortfarande vet jag inte riktigt vad jag vill fotografera. Jag rör mig i landskapet och tittar än på ena än på det andra utan riktigt kunna bestämma mig för en stenbemängd liten kulle 

#5

eller för en stenomgärdad liten hamn.

#6

Efter en stunds vandrande kommer vi allt närmare havet. Det som ser ut som det skulle kunna finnas något där att fotografera. Hur som helst, vi väljer att stanna här. Ta en liten matbit, prata lite och fundera.

#7

Efter lite klivande hit och dit bland klipphällarna  kommer jag fram till att jag nog vill ta några långa exponeringar på havet och klipporna. Stativet plockas fram när jag bestämt mig för var jag vill ställa det. Trådutlösare och filter tas fram ut ryggsäcken. Solen har letat sig fram och lyser upp den bit som har valt att fotografera. Precis som jag vill ha det.

#8

Samma motiv som ovan. Jag har ändrat kompositionen något. Fast nu är det en kvart senare och solen lyser inte längre upp klipporna.

#9

Den sjunkande solen är det sista jag fotograferar innan jag packar ihop. Det var längre att gå tillbaka till bilen än vad jag hade trott. När vi kom fram till bilen var det nästan så att pannlampan hade behövts den sista bilen.

TheInvisibleJackal

Öland VIII - Ottenby

Ett besök i Ottenby är väl något som man bara måste göra när man är på Öland. Även om jag inte längre är fågelskådare så är det något speciellt med den här platsen. Det svårt att sätt fingra på det. Historiens vingslag ur ornitologiskt synvinkel kan jag tänka.

Vi steg upp tidigt i akt och mening för att kunna utnyttja det fina morgonljuset. Tyvärr blev vi lite försinkande. Vid Färjestaden brast vår uppmärksamhet när vi satt och pratade om ditt och datt och helt plötsligt var vi i full färd med köra över Ölandsbron mot Kalmar. Det var bara gilla läget och försöka vända när det var möjligt. En handbromsvändning mitt på bron hade nog inte helt uppskattats av medtrafikanterna.

Efter att ha lyckats med att vända på ett lagenligt vis styrde vi åter färden mot Ottenby.

#2

#3

Efter att ha hittat en parkeringsplats tog vi av cyklarna från bilen och började cykla. Det är ingen lång sträcka att cykla ifrån fyren till infarten till området, men det är alltid trevligt att cykla. Det gå ju snabbt att stanna. Som här när de här fåren undrade vad vi var för ena märkliga varelser.

#4

#5

En av de s k "Kungsstenarna". De markerar en gravanläggning från järnåldern.

#6

#7

Enarnas knotiga former tilltalade både mig och fåren. Jag i fotografiskt hänseende och fåren i hänseende av svalka och skydd mot solens hetta.

Efter vår korta cykelfärd vände vi tillbaka mot Ottenby för att ta närmare titt på Långe Jan. I alla fall på utsidan.

#8

#9

TheInvistibleJackal