Strax intill vägen

Någon mil eller två söder om Falkenberg hittar man Ullarps naturreservat. Det finns en liten parkering vid reservatet men ingen toalett. Jag har påtalat det tidigare att det är synd att många av naturreservaten saknar toaletter. Jag förstår att de lite mer svårtillgängliga och mer sällan besökta reservaten inte kan ha toaletter, men som i Ullarps fall, ett reservat som ligger alldeles invid den s k Kustvägen borde det inte vara några större konstigheter med att kunna erbjuda besökare en toalett.

Nog om bekvämlighetsinrättningar nu.

Vad i hela friden gör vi här i Ullarp? Jag säger vi eftersom i nio fall tio är jag och min fru och ute och fotograferar tillsammans. Även om våra huvudsakliga motivområden skiljer sig åt. Hon ägnar sig åt den lilla världen som finns i makrofotografering medan jag ägnar mig mer åt den stora med dess landskap, träd, djur och fåglar. Det funkar utmärkt ity vi delar inte bara ett intresse för fotografering utan även ett naturintresse.

#2

I Ullarp var det två ting som lockade oss. För min fru - det rika beståndet av vitsippor och andra blommor. För mig hagen med ekar. Det här med ekar är en smula ambivalent för min del då jag blir rejält påverkad av ekpollen då det är säsong, vilket det var när vi var i Ullarp. Dock har jag receptbelagd medicin som jag började med förra våren och som har visat sig vara väldigt effektiv under den korta tid på året som det är som mest ekpollen i luften.

#3

Jag fotar också gärna blommor, men måste tillstå att jag har ett längre fotografisk förhållande till träd. Speciellt lövträd.

#4

För mig är träden många gånger som vackrast vid tiden när de första löven har spruckit ut och trädens kronor ännu inte täckts med stora lövmassor. Man kan alltjämt se trädens grenar sträcka sig upp emot skyn. Knotiga, vridna och med barkens textur synlig.

#5

Min morfar var skogvaktmästare, kanske är det från honom jag ärvt min förkärlek till trädens väsen. Kanske är det något djupt nerbäddat mänskligt att känna sig dragen till träd. Jag vet inte. Jag vet bara att när jag står i sådana här ekhagar känner jag inte bara vördnad utan också ett oerhört lugn. Jag kan ta fram min trefotspall och sätt mig en stund och bara inta träden. Se på dem. Höra det lätta rasslet från vinden som rufsar lite i löven. Njuta. Sitta med mina tankar.

#6

Dessutom känner jag snart 60-år gammal fortfarande en obändig lust att klättra upp i trädens kronor. Och den lusten kommer nog aldrig att gå över även om det är länge sedan jag verkligen klättrade upp i ett träd. Upp kommer man nog alltid, men man ska ju ner också.

TheInvisibleJackal