Bland ekarna

I maj hade Falkenbergs fotoklubb en utflykt till Möllegårds naturreservat. Även om jag varit där nyligen var det trevligt att följa med på den här utflykten. Tämligen snart förstod jag att de falkenbergska fotokollegorna  var främst intresserade av försöka få lite bilder på backsipporna. Emedan jag redan fotat dem hade jag istället siktet inställt på den ekdunge som ligger en bit in reservatet.

#2

#3

Efter att ha traskat runt en stund bland ekarna och letat efter kompositioner som kunde vara något stämde jag träff med min fru som var på väg åt mitt håll. Vi avvek från stigen och klev in mellan lite buskar och snår och fann den här  eken som sträckte ut sina grenar i en liten glänta. 

#4

Vattenståndet i Nyrebäcken som rinner genom reservatet var det lägsta jag någonsin upplevt. Om jag kommer ihåg rätt ska det ha skett en fördämning uppströms som kraftigt ska påverkat vattennivån i bäcken.

Theinvisiblejackal

Majtur till Karlstad

I maj for jag upp till Karlstad en långhelg för att hälsa på barnen som pluggar där. Vi skulle egentligen åka upp både jag och min fru, men så blev hon rejält förkyld och det slutade med att jag körde upp själv. Jag gillar Karlstad. Det är en fin stad.

Vi var bl a på Värmlands museum och tittade på en utställningen "Strangers to Ourselves" av den iranske fotografen Hashem Shakeri. En intressant och tankeväckade utställning med bilder ur vardagen i Iran. Vi passade även på att se Katja Pettersons utställning Glitch

#2

Det var som sagt fint väder i maj och i Karlstad finns  det många fina strövområden. Ett av dem; Skutberget, ligger precis vid Vänern. Hade jag gått här själv hade det förmodligen blivit andra bilder, men umgänget med barnen var det viktigaste och det trevligaste den här dagen. Det är kul att hälsa på sina vuxna barn och se hur de har det. 

#3

#4

#5

Grönsnabbvinge

I blåbärsriset hittade jag den här lilla krabaten som smälte väl in.

#6

I det här friluftsområdet finns det även en s k höghöjdsbana. En bana som tar runt ibland träden på äventyrlig sätt. Allt som behövs är en hjälm och lite annan klätterutrustning samt; och kanske det viktigaste, knän som inte skälver vid höga höjder.

#7

I yngre hade den här repstegen framstått som mycket lockande. Numera nöjer jag mig att mest titta på den.

#8

#9

#10

På söndagen körde jag hemåt igen. Efter att ha stannat och sträckt på benen vid en lite sjö någonstans på vägen bestämde jag mig för att ta en annan väg hem. En väg som skulle ta mig förbi Karlsborg. Det var ganska precis 40 år sedan jag muckade från regementet där och jag kände att det kunde vara kul att återse det. Då det råder fotoförbud lite här och var inne på regementsområdet lät jag bli att ta några bilder. Jag besökte museet och såg bland annat några bilder från den tiden det begav sig. Regementet jag låg vid är nerlagt sedan länge. Jag har heller aldrig gjort någon repmånad. 

TheInvisibleJackal

Lång tid ingen syn

Tiden jag satte mig ner för att få ihop några bilder och skriva något till dem var inte igår. Har kamerorna under tiden stått på hyllan och samlat damm och blivit hyllvärmare? Nej, de har legat i ryggsäcken som de oftast gör och de har använts någorlunda flitigt i förhållande till rådande väderlek.  Således har jag inte saknat bilder till att kunna använda till inlägg. Ändå har jag inte kommit mig för att göra blogginlägg. Bilderna i det här inlägget är ifrån en solig marsdag i år när jag återigen besökte Tönnersa. 

#2

I höstas gick jag en Photoshopkurs på distans på halvfart under 17 veckor. Precis som många av er har jag en prenumeration på Lightroom. En prenumeration där PS ingår. Ända sedan jag började lära mig att redigera mina bilder i LR har PS funnits där som ett stort till synes otämjbart monster. Jag har klarat mig gott och väl med LR, men samtidigt har en tanke gnagt om en önskan att kunna implementera PS i mitt redigeringsarbete. Inte för att kunna stoppa in enhörningar och flygande grisar i mina bilder utan för att PS erbjuder en större möjlighet till att kunna göra lokala justeringar i en bild. Det är det jag vill åt.

#3

Varför detta? Svaret för mig är ganska enkelt. Ända sedan jag började fotografera har jag ansett att en bilds tillkomst beror på kameratekniskt handhavande, komposition och redigering. Därtill kommer så klart storheter som inspiration och kreativitet, men de lämnar jag därhän även om det är väl så viktiga för en bilds tillkomst. Rent av de viktigaste. Jag skulle också kunna lägga till motivation. Det är det fysiska hantverket i en bilds tillkomst jag intresserar mig för här. 

#4

Jag nöjer mig inte med att endast använda kamerans autoläge och sedan låta en ingenjör med hjälp av olika logaritmer bestämma hur min bild ska se ut. Det är som att spela schack där någon hela tiden talar om mitt nästa drag för mig. Jag vill lära mig att använda kamerans fulla potential så mycket jag kan. Jag strävar således att  bli bättre på det tekniska handhavandet av min kamera, på att komponera mina bilder, på att redigera mina bilder. Det är en ständigt process att försöka lära mig mer. Och just detta att det hela tiden finns något att lära sig oavsett om det kommer till handhavande, komposition eller redigering är något som för mig gör fotograferandet så givande.

#5

Efter PS-kursen kände jag mig inte längre skrämd av PS. Frågan var bara hur i hela friden ska implementera PS i mitt arbetsflöde när jag redigerar mina bilder och till vad och hur ska jag använda PS?

#6

Just detta har varit den stora stötestenen. Till vad och hur ska jag använda PS i mitt redigeringsarbete? Hur ska ett arbetsflöde som involverar såväl LR som PS se ut? PS är gigantiskt och möjligheterna är enorma. Trots 17 veckor på halvfart har jag bara skrapat lite på ytan av PS märker jag. Jag är förvisso inte längre skrämd av PS, men därtill att finna ett arbetsflöde som passar mig är en lång väg att vandra. Jag famlar mig alltjämt fram. Vissa av mina frågetecken har börjat bli uträtande. Många återstår dock. 

#7

Allt detta gör att jag inte längre redigerar mina bilder så snabbt som jag tidigare gjort. Jag är mer osäker på vad jag gör. Varje bild tar längre tid. Jag prövar olika vägar och letar efter ett för mig funktionellt arbetsflöde. Och därtill söka få fram en bild som är tilltalande för mig och som visar hur jag upplevde motivet vid fotograferingstillfället. Bitvis är det rätt frustrerande och många gånger har jag lämnat datorn och ägnat mig åt helt andra saker.

#8

Någonstans i fjärran anar jag dock att det finns ett ljus. En väg. Ett arbetsflöde. Som passar mig.

#9

Om man skulle beskriva en bilds tillkomst som en trebent pall. Där sittdynan utgörs av inspiration, kreativitet och motivation, de tre benen av kameratekniskt handhavande, komposition och redigering så racklar min pall betänkligt för mig och är inte en pall jag med trygghet sätter mig på för tillfället. 

#10

Det kommer därför att ta längre tid mellan mina inlägg, även om förvisso har bilder till några till inlägg i en nära framtid. Jag har inte lagt bloggande på hyllan. Det kommer bara inte bli lika omfångsrikt framöver.

#11

#12

#13

#14

Det finns en väg. Det gäller bara att finna den.

TheInvisibleJackal

Samma eftermiddag...

De här bilderna är från samma dag som jag var vid och Bosgårdsfallet och fotade, men nu är jag ute vid kusten. Närmare bestämt vid Gullbranna naturreservat. Det finns en del träd där som jag har varit lite nyfiken på att fotografera ett tag och eftersom det var en sådan fin vinterdag körde jag dit efter lunchen. Solen hade hunnit högt upp på himlen och med en temperatur på endast -10 var det en hel del som var ute och rörde på sig. Sådana här dagar får man inte låta gå till spillo om man kan.

#2

På andra sidan vassruggarna kan man se ett lite fiskeläge. Nedanför där i en vik är vår sommarbadplats. Lugnt och skönt. Inga turister som hittar hit. Ett bra badställe när barnen var små.

#3

Snön är mer fläckvis här vid kusten. 

#4

#5

#6

Solen är inte uppe på himlen särdeles länge så här års. Redan efter två timmar börjar det skymma på. 

TheInvisibleJackal

Utmed Ätran

Jag är med i två fotoklubbar, varav Falkenbergs fotoklubb är en av dem. I juni träffades de båda klubbarna för en gemensam liten vandring längs Ätran under ca två timmars tid. Vi skulle ändra våra kameror så att vi fotade  jpeg istället för RAW. Jag fotar normalt enbart RAW, men med dubbla minneskort satte jag det ena till att registrera bilderna i jpeg och det andra i RAW. Tillbaka i klubbhuset skulle var och en som ville välja högst fem bilder från vandringen. Få dem inladdade i en dator och sedan projicerade på en stor duk. Både intressant och skrämmande, men de flesta valde att visa sina bilder. Det man visar upp är inte färdiga bilder utan snarare kompositioner och förslag på bildutseende. Det är en skiss man visar upp. Och det är nog det som kan vara lite skrämmande. För man är inte färdig med sin bild och att då visa upp sin bild under dess process av tillblivelse kan vara nog så störande och rubba de tankar som väcktes när man valde ut sitt motiv och hur man upplevde det.

Jag är verkligen ingen anhängare av "Straight-out-of-the-camera"-filosofin. Däremot anser jag det mesta möjliga ska göras i kameran. Att ge sig på att försöka bildbehandla ett från början dåligt fotograferat motiv är bara frustrerande. Det gäller att ge sin bildbehandling de absolut bästa grundförutsättningarna. Jag bildbehandlar inte enbart för att det rogivande utan även för att jag anser bildbehandling är halva delen i en bilds tillkomst. Just nu går jag en halvfartskurs i Photoshop på distans. Landskapsfotografen Patrik Larsson har sagt att ju mer han lär sig om bildbehandling desto bättre fotograf blir han. Något jag håller med om helt och hållet. Bildbehandling handlar om att lära sig att se sina bilder.

#2

#3

TheInvisibleJackal