Snölandskap i svartvitt

Även om snön så att säga färgar landskapet vitt och ger det ett närmast monokromt uttryck i mångt och mycket har jag svårt att låta bli att inte konvertera flera bilder från besöket hos mina föräldrar till svartvitt. Jag märker ofta när jag konverterar till svartvitt att jag ofta dras till en ljusare gråskala. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

Vinterpromenad

I januari besökte vi även mina föräldrar i Småland. Där vi hemmavid i det närmaste nästan har barmark råder det full vinter hos dem. Snön täcker landskapet. Medan min föräldrar sover middag bestämmer min fru och jag oss för att gå en promenad i detta vita landskap. Ett oemotståndligt snölandskap. Vi är inte direkt bortskämda med den här snömängden ute vid västkusten. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Vi hamnar så småningom vid ett friluftsområde efter ca 20 minuters promenad. Här finns bland annat flera skidspår. I min ungdom hände det att jag åkte skidor här. Det är fina slingor. Speciellt 7,5 kilometersslingan minns jag som extra trevlig. Under snön döljer sig också fina löparslingor. Innan jag åkte in i lumpen konditionstränande jag på 2.5 kilometersslingan. Om jag minns rätt gjorde jag min bästa tid på lite strax över nio minuter på den slingan. På fredagar i lumpen körde de ut oss 7 km utanför regementet. Sedan hade vi två timmar på oss att ta oss tillbaka, städa logementet samt duscha och byta till civila kläder för att hinna med bussarna hem. Det var sällan några problem. Oftast fick man istället vänta lite på bussen.

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

Snön ligger tung på trädens grenar.

#16

#17

#18

#19

#20

På vägen tillbaka kommer vi att gå igenom ett bostadsområde som inte fanns när jag var barn. Här var det istället hagmark. Jag och min bror brukade gå hit upp med vår morfar för att titta på hästarna som betande i hagarna. Som gammal kavallerist tyckte morfar mycket om att gå upp och prata lite med hästarna i dessa hagar. När samhället behövde växa försvann sedan dessa hagar och idag är det få av de som bor på området som känner till att det en gång i tiden vandrade hästar där de nu har sitt trädgårdsmöblemang.

TheInvisibleJackal

På promenad i hembygden

Påsken i år tillbringade vi några dagar hos mina föräldrar i Småland. Precis som många gånger förr blir att man går en liten sväng i samhället. Oftast blir det många gånger samma väg man går med lite variationer.  Platserna som vi passerar under vår promenad är i mångt mycket sig lika. Det sker dock en förändring. Ibland märkbar, ibland har inget förändrats ser som det set ut. 

När jag går här, går jag lika mycket på minnets s k stigar. Jag tittar lika mycket hur det har sett ut. I varje fall så som jag minns det. 

Bilden ovan visar Kommunhuset i bakgrunden. En byggnad som uppfördes i samband med kommunsammanslagningen i början av 70-talet. Jag minns platsen också som en stor hed på vilket den årliga vår - och höstmarknaden brukade hålla till på. Marknaden pågår alltjämt på en annan plats. Mina föräldrar säger att den har blivit mindre och det har den säkert. Själv kan jag inte minnas när jag var på en senast. Tjugo år sedan? Jag minns eller snarare tyckte att marknaden var gigantisk när den låg där idag kommunhuset ligger. Visserligen är det dryg 50 år sedan.

Dessutom hade den air av; jag skulle inte vilja kalla det exotiskt, men den förmedlade ändå på något sätt  något som var annorlunda gentemot den vanliga vardagens betingelser. Svårt att säga vad det kan ha varit som ingav mig den känslan. För de som är 5- 10 år yngre än jag själv har marknaden på den platsen aldrig existerat mer än i berättelser. Istället är det platsen där biblioteket finns och tandläkaren. Och bion inte allra minst. 

Bion ja. På 70-talet när jag började gå på bio visades det film tisdag-onsdag och lördag-söndag.  På helgen visades det diverse actionfilmer och på tisdagar och onsdagar visades det porrfilm. Ett filmutbud som idag skulle vara helt otänkbart, men som då i 70-talet småländska bibelbälte var helt ok. Biografägaren såg det som en lukrativ kombo. Jag vet inte när den försvann och bion kom att börja visa ett mer blandat utbud av filmer.

#2

#3

Byggnaderna skvallrar om här har det skett förändringar

#4

och här det inte ändrats särdeles mycket eller knappt något alls.

#5

För att göra det säkrare att passera järnvägen byggdes den här undergången. Ett annat skäl kan ha varit de "trafikstockningar" som uppstod när bommarna fälldes ner en längre tid, vilket hände lite då och då. Både en och två gånger har jag stått där både med cykel och moped och väntat vid bommarna på väg till skolan. Det fanns de som satte lite i system att skylla på Statens Järnvägar för att de var sena till morgonlektionen. Vilket med tiden inte blev en godtagbar ursäkt eftersom en kvarts tidigare uppstigande hade eliminerat risken att behöva vänta vid bommarna. De bästa tillfällena var om man råkade hamna vid bommarna samtidigt med den lärare som man senare skulle ha lektion med. Då kunde man i ett tyst samförstånd tänka - "Jävla bommar!" eller såtillvida att inte läraren ifråga tillhörde den skara samhällsinnevånare som på helgen låg på knä med knäppta händer och lyss till strängaspel och Herrens förmaningar. Då kanske det istället tänktes - "Attans bommar!", "Rackarns bommar!" eller något mindre svavelosande. Oavsett vad var det nog ingen som direkt upplevde stunden vid bommarna som ett litet plus tillvaron.

#6

Så länge jag kan minnas har de legat ved på den här platsen. Antingen eldar de i smyg eller också är det bara skådeved. Jag antar att om man satte upp en åtelkamera och lät den sitta uppe ett antal månader under de mest vedintensiva månaderna, skulle få en bild över huruvida veden används eller inte. Ett i sanning intressant projekt som skulle kunna mynna ut i en liten skrift om - "Eldningsmönster och vedanvändning på Småländska höglandet vid seklets början".

#7

Förr bodde här ett äldre par. Båda är borta sedan länge. Jag tror han gick bort först. De hade en gammal oklanderligt skött vit SAAB 96. Nu vet jag inte vem som bor här. Inte för att jag kände det äldre paret, mer än att jag någon bedyrat för henne att vi tog försiktigt och att vi hade hjälm på oss  när vi susade ner för backen ovanför deras hus på våra skateboards. Hjälmar som mer var ett symboliskt skydd än ett reellt. Det hade säker varit lika bra skydd att ha en bit målad kartong på huvudet. 

TheInvisibleJackal

Hembygd?

Min far fick sin andra hjärtinfarkt vid mitten av augusti. Min bror och jag kom då överens om att vi skulle åka till våra föräldrar en passande helg och röja i trädgården inför vintern. Således for jag och min son och dotter till mina föräldrar i slutet av september. Tillsammans med min bror gick det rätt fort trots allt. Min far hade räknat att det skulle kunna ta två helger i anspråk, men det var förmodligen uträknat efter hans egen förmåga. Nu var vi tre stycken. Med gemensamma krafter fick trädgården i ordning för vintern redan på lördag kvällen. Under tiden vi härjade i trädgården putsade min dotter fönster och mycket annat som behövde göras inomhus.

#2

Jag och barnen sov över och på söndagen tog jag kameran och gick en liten promenad på förmiddagen. Vid mitten av 80-talet flyttade jag hemifrån för studier i Uppsala. Under alla de här åren sedan jag flyttade har det hänt en del. Vissa saker är sig likt medan andra har förändrats.

#3

Under min lilla promenad kom jag att fundera över begreppet hembygd. För mina föräldrar är detta hembygden. Min mor är född här, liksom hennes mor före henne och hennes mor i sin tur. Min far kom hit som mycket ung och även om det finns en liten rest av Göteborg kvar i honom är det nog det här som är hembygden.

#4

Är det hembygden för mig? Svaret blir nog både ja och nej. Det är en hembygd så tillvida att det här min föräldrar lever och bor. Det är här mina morföräldrar, min morbror och även min syster ligger begravda.

#5

Det finns saker som på sätt vis därmed binder mig till orten bortom tid och rum, men ändå känner jag det inte som en hembygd för mig. Faktum är jag inte vet vad som är min hembygd. Både rotlös och världsmedborgare på samma gång.

#6

Som en slags turist ser jag på min uppväxtmiljö. Miljöerna är mig inte längre bekanta även om jag i minnet vet hur det tidigare såg ut. Hur annorlunda det såg ut.

#7

Är det det som är mitt problem? Jag har tappat hembygdskänslan för att jag under årens lopp sakta förlorat kontinuiteten med ortens utveckling och vara. Hembygden har  för mig blivit något statiskt. Nostalgi och minnesfragment lägger en hinna över min känsla av hembygd. Samtidigt känner jag lika liten hembygdskänsla för min nuvarande bostadsort även om jag snart har bott här i 30 år. Tiden och åren är inte till någon fördel i varken den ena eller andra fallet.

#8

Nya väldiga byggnader har lagt beslag på platser där minnet spelar upp scener där jag och min bror tillsammans med vår mor besökte mejeristen för att köpa ost och få smaka en skiva ost och därefter gå in till charkturisten dörren bredvid med förhoppning om att få varsin prinskorv. Nu är båda verksamheterna bort sedan länge. De försvann nog redan när den första affären som hade "allt" byggdes. Det blev allt mindre behov av att besöka flera små affärer för att köra sina inköp. Nu kunde de göras alla på ett och samma ställe. Det lustiga är att varje gång jag bjuds att smaka en skiva ost; vilket i för sig inte händer så ofta numera, kastas jag tillbaka till den där lilla fyraåringen som vördnadsfullt tar emot ostskivan som räcks fram till honom.

#9

En efter en har de försvunnit. Fiskhandlaren, järnhandeln, posten, pressbyrån, konsum, bokhandlaren, guldsmeden, fotografen, sportaffären och säker ett par andra som jag har glömt. Är det därför jag inte känner hembygdskänsla för att det som sägs ska vara min hembygd är så tom, så innehållslös?

#10

Fast en hembygd är väl mer än dess verksamheter. Det är väl också dess invånare. Det är sant, men vad händer när kontakten med människor som man delvis vuxit upp med blir allt mer sporadisk och man glider ifrån varandra. Att allt som återstår är en kort glimt av något man trodde sig ha gemensamt, och som när det kommer till kritan inte heller var det. Som två främlingar letar man desperat efter något som kan vara gemensamt. Och det då samtal om väder och vind uppstår.

#11

Jag har flera gamla klasskamrater som alltjämt bor kvar eller i vissa fall har återvänt. Kanske någon gång var tredje år eller än mer sällan träffar jag på någon av dem av en slump. Jag skulle kunna söka upp dem. Det skulle inte vara svårt, men vad skulle det ha för syfte. Vi har inget gemensamt. Kanske är det mitt eget fel att jag aldrig bemödade mig om att vara en del i gemenskapen under uppväxtåren. Jag hade ett större behov av att få vara ensam med mina tankar om musik, konst, historia, litteratur än att sitta i en kall ishall och se några flänga runt efter en liten svart puck eller för den delen stå invid en grusväg någonstans och se en rallybil svepa förbi i någon bråkdels sekund. Jag kände mig aldrig som en del av någon gemenskap när jag växte upp. Jag kände mig inte för den delen heller udda. Jag var jag.

#12

Sista biten. Bortom kröken och jag är snart hemma igen hos mina föräldrar. Fortfarande vet jag inte om jag ska kalla det här min hembygd eller inte. Jag kanske aldrig blir riktigt klok på det hela.

TheInvisibleJackal

Sångsvan

En vinterdag i slutet av mars 2018 besökte vi mina föräldrarna i det lilla småländska samhället Skillingaryd. Förr gick E4:an rakt genom samhället, men sedan drygt 25 år tillbaka går E4:an utanför samhället och då i formen av motorväg. För att komma till Skillingaryd behöver man således svänga av motorvägen. Kommer man söderifrån som vi plägar göra under våra besök, svänger man av den södra infarten till samhället. På vägen uppför avfarten kör man förbi  ett par mindre dammar, som hyser en del fåglar.

Den här gången när vi körde förbi såg jag att det var en hel del sångsvanar som rastade i en av dammarna. Av en ren händelse råkade jag ha telet med mig. Dagen efter steg jag upp lagom tidigt och körde tillbaka till de här dammen i förhoppning om att sångsvanarna skulle vara kvar. De var kvar och det blev en hel del bilder. Lite märkligt att fotografera dessa vackra fåglar till bakgrundsbruset från motorvägen, men det gäller att försöka ta vara på tillfällena som ges.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Den sällsynta fyrbenta dubbelhalssångsvanen syntes också till.

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

TheInvisibleJackal