Norröver XVI - Sångbäcksfallet

Strax intill vägen upp till Storhogna låg Sångbäcksfallet. Efter en kortare skogspromenad kom vi fram till en anlagd trappa som tog oss ner i ravinen till fallet. Antalet platser varifrån man kunde fotografera själva fallet var begränsade till den ena sidan. Några personer som var där för att mer titta på fallet lyckades med några djärva kliv och något längre  skutt eller två ta sig från några olika stenar över till andra sida. En sida som åtminstone kunde ge möjlighet till andra kompositioner. 

#2

Jag tvekade länge huruvida jag skulle våga mig över. Faktorer som avgjorde att jag till slut valde att inte försöka ta mig över var att de som som tagit sig över var i runda slängar 25 år yngre, hade ingen packning med sig, såg ut att ha fullgoda fötter. Här kände jag åldern ta ut sin rätt även om jag inte precis kan påstå att jag känner mig lastgammal. Den avgörande faktorn till att jag inte försökte ta mig över var till slut min hälssporrefot. En fot jag ännu inte helt kan förlita mig på. 

#3

Lite trist, men det var bara att acceptera. Någon typ försök till att försöka ta sig över skulle troligen sluta i ett ofrivillig bad i bäst fall och i värsta fall något typ av skada som skulle negativt ändra resans kommande planer. Det var det definitivt inte värt. Hade jag haft mina vandringsstavar med mig är det möjligt att jag hade försökt. 

#4

Det blev till att försöka så gott det gick att hitta de kompositioner som jag kunde från den här sidan.

#5

#6

En bit längre nedströms låg ett omkullfallet träd tvärs bäcken. Jag kände med handen på trädet och fann att det var som formligen försöka ta fram med bananskal under fötterna. Det var inte heller något som skulle fungera. Ni märker att jag inte givit upp tankarna helt på att försöka ta mig över till andra sidan.

#7

Det var då jag hörde ett välbekant ljud. 

#8

En strömstare hoppade runt bland stenarna på andra sidan. I lägen som detta var det perfekt att plocka fram kamera nr två med 100-400:an redo. Jag la mig inte helt platt på backen, men förhöll mig så nära marken som möjligt.

#9

Med kameran med 24 - 70:an nedpackad i ryggsäcken började jag nu åter fotografera fallet igen. Nu med möjligheter till  längre brännvidder, som gjorde att jag på ett helt annat sätt kunde isolera delar av fallet.

#10

#11

#12

Lite lagom trötta gav vi oss i kast med de närmare 2 miljoner trappstegen upp ur ravinen och till den väntade bilen. I morgon väntade ett ny vandring uppför en annan del av fjällen i Vemdalen.

TheInvisibleJackal