Återbesök

En helg i slutet av april ett par veckor efter vårt förra besök hos mina föräldrar åkte vi dit igen för att hjälpa dem med lite olika saker. Precis som förra gången ville de ut och åka en sväng på landet för att se om de kunde få syn på några djur. Det var bara två veckor sedan sist, men under de här två veckorna hade mängden synliga djur minskat betydligt. Vilket det gör i regel ju grönare det blir ute. Det dröjde därför innan något syntes till och det var en ensam trana på ett fält.

#2

De första rådjuren stod en bit bort. De lyssnade efter det regelbundna ljudet som inte verkade komma ifrån en bössa.

#3

På nytt fält kom två rådjur gående tämligen nära. Jag hade vevat ner rutan sedan tidigare och var så att säga beredd. Rådjuren brydde sig inte nämnvärt om bilen verkade det som. 

#4

En bit därifrån på ett angränsade fält stod några rådjur vid ett stängsel. De hade full koll på oss. Stängslet var rätt högt och jag undrade vad de skulle göra. Klarade de att hoppa så högt? Eller skulle de gå längs med stängslet? Var gräset verkligen grönare på andra sidan att det var värt att ta sig dit?

#5

De visste inte heller riktigt vad det verkade.

#6

Elegant löste de problemet genom att ta sig mellan stängseltrådarna.

#7

Gräset var bättre här.

#8

Det sista rådjuret på rundan stod ensam och betade med den skyddande skogen tätt inpå.

TheInvisibleJackal

På landet i Småland

Rådjur

Vi var uppe och firade påsken i år hos mina föräldrar i Småland. De undrade om vi var intresserade av följa med på liten biltur. De har några rundor de brukar köra emellanåt för att se om de kan få syn på några djur. Det är mamma som ser dem först. Pappa är inte lika intresserad, men han gillar att köra bil och titta på olika små torp och gårdar.

"Där bodde Fridolf. Han var först med köpa traktor. En grå Ferguson tror jag det var.  Eller kanske blå? Han tyckte i varje fall att traktorn var rasandes grann så han nändes inte köra med den till en början. Hästen fick duga ett tag till, men så blev den dålig och slaktaren fick komma. Då började han använda Fergusonen".

#2

Rådjur

Det hade ryktats om en tur på landet för titta efter djur så jag hade mig telet också. Mamma ser inte lika bra längre. Ibland är det en sten och ibland är ett rådjur.

#3

Fälthare

#4

Rådjur

#5

Rådjur

Det är mycket rådjur på fälten den här kvällen. På ett fält kan jag räkna till nio stycken.

#7

Trana och rådjur

Tranor ser vi vandra omkring i par lite här och var. Flera av dem häckar troligen på Store Mosse, som inte ligger speciellt långt bort. I tonåren brukade jag och en kompis cykla dit. 

#8

Trana

#9

Rådjur

TheInvisibleJackal

Sålt kameran?

Föga anade jag att det skulle dröja ett halvår tills jag återigen la ut ett inlägg här på FS. Hade jag sålt kameran och börja samla frimärken istället för att fotografera kanske någon har undrat. Riktigt så illa har det inte varit, men det tog drygt tre månader från mitt förra inlägg tills jag tog i min kamera igen. Orsaken var jag fick en rejäl  inflammation i en tarmficka veckan före jul. En inflammation, som jag först nu är fri från enligt de senaste provresultaten.  

Det har varit en jobbig tid. Jag kunde tidvis knappt äta något utan att få ont. Kilona rasade. Rasade för mycket. Trivselkilona försvann, vilket inte var helt fel, men när vågen började röra sig under min matchvikt lite mer och mer för varje gång jag ställde mig på den, var det inte lika trivsamt. Skonkosten på mosad banan och vaniljyoghurt, tunna soppor, kvarg och rivet äpple  samt en och annan smoothie på blåbärsbas förslog inte att ge mig tillräcklig näring. Jag orkade jobba, men inte mycket mer. Jag blev ordinerad näringsdrycker och efter någon tid började vågen peka uppåt igen. Under långt tid har jag sakta åter börjat kunna äta alltmer vanlig mat. 

I samma veva som jag hade den här inflammation fick jag även ljumskbråck. Efter att blivit remitterad till kirurgmottagningen väntar jag sedan ett tag på en operation. Jag kan inte säga att jag har haft några större besvär med mitt ljumskbråck mer än det emellanåt känts lite obehagligt och att jag har lite svårt att ta på mig strumpor och knyta mina skor lite då och då.

Framtill dess att jag träffade läkaren på kirurgen trodde jag att jag måste var ytterst försiktig och inte lyfta något tungt d v s inget alls över ett kilo. Jag frågade läkaren om det här med att lyfta tunga saker och berättade om mitt fotograferade. Att min kameraryggsäck väger sina modiga tio kilo med allt. Jag ville veta att ljumskbråcket inte skulle hindra mig från att göra det jag tycker om att göra - vara ute i naturen och fotografera. Det skulle inte vara någon fara sa han att lyfta och bära den.

Nu tog jag inte och packade ryggsäcken full och gav mig utan på en hygglig tremila vandring i skog och mark. Till det hade jag inte energi till, men tanken. Bara tanken på att det var möjligt för mig att kunna fotografera igen gav mig kraft och envist tålamod. Precis det som krävdes för att livet på rätt köl igen.

#2

Jag körde för det mesta bil jobbet under den här tiden. Någon gång i emellanåt tog jag bussen. Tyvärr är det betydligt billigare och många gånger smidigare att ta bilen än bussen. I normala fall hade jag nu i mars redan varit gång och cyklat sedan länge. Cyklar i princip året runt annars med undantag för den korta perioden runt nyår och början på januari då det många gånger är snorhalt på cykelvägarna. De senaste tre månaderna har jag dock kunnat cyklat till och från jobbet. Väldigt skönt att kunna göra det igen. 

Det är nästan exakt i mitten av mars när jag sitter i bilen på väg hem. Vårdagjämningen står för dörren. Jag kör från jobbet. Den gamla vanliga vägen. Strax efter en s k energiskog ligger ett öppet fält. Där en bit ut ser jag fyra halvstora mörka skepnader. Först kan jag inte riktigt greppa vad det är. Det är inte rådjur. De är inte så kraftiga och mörka.  De är för små för att vara älgar. Afrikanska bufflar tänker jag, men inte heller rätt storlek. Anfäkta och anamma slår det mig - det är vildsvin!

#3

Att det finns vildsvin i mitt närområde vet jag sedan tidigare. Vi har vid två tillfällen haft besök av dem i trädgården och i vintras såg jag deras spår gå förbi vår brevlåda och fortsätta gatan bortåt.

Jag körde hem med en enda tanke i huvudet. Jag måste fotografera dem. Jag måste. Men med vad? Läkaren hade sagt att det var ok för mig att ta min 10-kilos kameraryggsäck, men jag kände mig osäker. Tänk om jag gjorde något dumt. Jag tog en liten ryggsäck och la endast i min lilla kamera och min telezoom. Skulle kanske ha haft kikaren också. Tänkte inte ens på den i hasten. Det fick räcka så här första gången jag mig ut för att fotografera igen.

Och hur skulle jag kunna komma nära dem utan utsätta mig själv för någon slags risk. Vildsvin sägs vara snarstrukna, i varje emot hundägare hade jag läst. Tanken på att ta bilen ner och ställa den någonstans för att gå fram till platsen på cykelvägen som går förbi fältet övergav jag snabbt. Det skulle nästan vara lika långt att gå från bilen som det skulle vara att gå hemifrån huset. Det fick bli cykeln. 

#4

När jag kom till fältet syntes inga vildsvin till. Attans, attans tänkte jag. Jag var inte snabb nog. De har försvunnit från platsen. Jag väntar otåligt en halvtimme eller trekvart och sedan bestämmer jag mig för att cykla hemåt. Dagarna har blivit ljusare och ljusare för var dag sedan nyår, men kvällen kommer ändå väl snabbt. Det är trots ännu bara mitten av mars. Snart är det för mörkt. 

Jag vill ändå inte ge tappt. Jag har  ändå lagt ner en del av den energi jag har i det här äventyret. Jag bestämmer mig för att sakta cykla runt området i vilket fältet är en del av. När jag kommer återigen till fältet ser jag ett vildsvin ute på fältet och två som håller på och bökar i kanten av det. Avstånden är långa och jag vet att jag kommer att behöva beskära bilderna en del för att få ut något av dem. Det är ok. Jag har fått möjlighet att fota vildsvin. Det är tillräckligt.

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

Efter att stått på cykelvägen och fotograferat vildsvinen en stund hör jag hur det prasslar till närmare platsen där jag står. I kanten av energiskogen rör sig ett vildsvin.

#13

#14

Till och med två. Tänker de ge sig ut på fältet de också? Nej, det verkar inte så. De är fullt nöjda med vad de finner där de där. Jag är nöjd jag med. Det blev en lyckad första fototur, även om det så säga bara var runt knuten. 

Sedan denna tur har jag hunnit med en hel del små turer. Bilderna från dessa kommer jag att framledes att lägga ut här. Lite pö om pö. För ska sanningen fram har jag först och främst varit ute och fotograferat och inte lagt lika mycket tid på bildbehandlandet och ligger därför lite efter med det, men det ska det bli ändring på.

Det är gott att vara tillbaka.

Må minneskorten vara med er på fototurerna!

TheInvisibleJackal

Cykeltur

Egentligen var jag på väg till Trönninge ängar för att sitta i gömslet där, men när jag gick ute i trädgården för att få en liten uppfattning om väder och vind märkte jag att det var nordliga vindar. Det är inte speciellt lyckat om man vill få några bilder från gömslet vid ängarna. Varför? Därför att fåglar gör allt emot vinden - landar, startar, putsar  och parar sig. Alltså är det större chans att få fåglar nära om man har rätt vindar med sig. För ängarna gäller att ha sydliga vindar för störst chans att få fåglar nära gömslet. 

Vad gör man då tänkte jag. Jag ville både ta en cykeltur -  kände att jag behövde komma ut och röra på mig  -  och jag ville fotografera. Efter lite funderande packade jag ner två kamerahus i den mindre ryggsäcken. Den ena med en normalzoom och den andra med telezoomen. Några filter, en L-bracket, trådutlösare och stativet samt lite fika och sen var jag redo. 

Under tiden som packat ihop mina grejer hade bestämt för vart jag vill cykla. Jag skulle cykla till Aleskogen, som ligger precis vid havet nära reningsverket norr över i Halmstad. Kanske inte den mest lockande reklamen för Aleskogen, men faktum är att bredvid reningsverksdammarna går det en cykelstig som leder efter ett litet tag in i Aleskogen.  Det finns andra vägar också. Att jag väljer just vägen förbi reningsverksdammarna beror på att det där ibland kan vara lite intressanta fåglar.

Men min tur; efter att jag cyklat in till stan, börjar vid slottet i Halmstad.

#2

Slottet ligger nere vid Nissan och utmed Nissan går det att cykla nästan hela vägen ner till reningsverket. Det brukar vara rätt trevligt att cykla längs Nissan även om jag faktiskt sällan hittar några motiv längs vägen.

#3

Nere vid Nissans mynning kan man beskåda den vackra hamnsilon vid småbåtshamnen. Där brukar man kunna se pilgrimsfalk. En kraftig tubkikare är väl det som rekommenderas, men en vanlig handkikare fungerar också hyggligt bra. Att försöka sig på att fotografera falkarna är däremot ingen större idé. Avståndet är allt för stort.

#4

När jag är ute och cyklar så här händer det att jag stannar till och tar lite bilder här och var. Det är lite själva grejen med att cykla och ha med kameran. En del bilder kommer sig rent naturligt att jag tar medan andra få mig att mer fundera vad jag hela fridens namn tänkte på när jag tog den här bilden. Denna bilden är av det sistnämnda slaget. Jag såg den presenningsklädda huskroppen redan nere vid Nissan och tänkte - "Jaså, Christo är i stan. Är inte han död?" Sen när jag svänger runt komplexet och ser den här vyn, väcker den associationer till - "Rustikt, strandnära boende i Marbella med charmerande utsikt över folklivet". 

Jag kallar bilden - "Cyklisten" eller på spanska "Vamos a la playa!"

#5

Precis i början av själva Aleskogen finns den här landgången som förföriskt lockar ut till stranden och havet. Här stannar jag. Tar fram stativet och tar en bild. Jag har kommit att använda stativet så pass mycket att när jag inte använder det känns det nästan som om jag fuskar. Mycket märklig känsla. De flesta av mina bilder är ändå fotograferade handhållet, men eftersom det tar längre tid i anspråk att använda stativet och de andra tillbehören som filter är det väl kanske inte så konstigt att jag minns dessa fototillfällen bättre. Jag alltsomoftast med mig stativet. Visst det blir lite mer att släppa på, men samtidigt ger det mig en helt annan frihet att angripa ett motiv.

#6

Nu skulle jag inte ner till stranden. Vägen som jag väljer leder istället in i Aleskogens dunkel. Det går två i princip parallella stigar genom Aleskogen. På det viset kan man göra en slags rundtur genom skogen. Jag har klivit av cykeln och leder den istället. Det är lättare och smidigare om man vill stanna. Jag har dessutom hängt den ena kameran runt halsen för snabbare åtkomst. Jag låter L-bracketten sitta på för att kunna ta till stativet vid behov.

#7

#8

#9

Det rinner; om man nu kan kalla det rinna, en liten bäck genom Aleskogen. Vattnet är i princip stillastående och tillsammans med växtligheten väcker den en viss träskkänsla. Myggorna bidrar också till att förstärka den känslan.

#10

I ena änden av Aleskogen rinner det en bäck ner mot havet. I den här har vattnet lite mer genomströmning.

#11

Den är bilden är lite av en nödbild. Bara ett par steg åt höger går det en stig ner till havet och där ner på stranden växer ett otroligt vackert träd. Men och det här är ett stort men. Det gick inte att ta några bilder på det här trädet överhuvudtaget. Anledningen är att det växer på en strand och stränder brukar locka till sig folk av helt andra anledningar än trädfotografering. Speciellt under vissa tider på året. På stranden. I varje fall på den lilla remsa som jag kunde överblicka i närheten av det här fantastiska trädet låg det antal yngre kvinnor och solade. Inte riktigt läge att traska ner med stora kameran och fota ett träd kändes det som även om ljuset på trädet troligen var som bäst nu på eftermiddagen. För mitt inre kunde jag se morgondagens tidningsrubriker - "Medelålders man smög på intet ont anande solbadande med teleobjektiv" "Läs Lisas uppskakande möte med mannen"

Nej, det var bara att lägga ner och leda cykeln på den andra stigen tillbaka in i Aleskogens dunkel igen.

#12

När jag kommit ut ut Aleskogen,  där de öppna fälten börjar breda ut sig stannar jag för att lägga ner kameran i ryggsäcken och börja cykla hemåt. När sitter där på huk ser jag att det står enråget en bit bort. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag valde att ta med två kameror och den ena med en telezoom. Jag fiskar försiktigt fram den kombinationen och börjar fotografera. Hon har givetvis uppmärksammat mig där jag huksittande har börjat fotografera. Även i tyst läge låter den här kameran som ett maskingevär vid seriebildstagning.

#13

Plötsligt sätter hon fart. I dess kölvatten ser jag att hon har ett kid. Mitt uppdykande har så klart oroat henne

#14

Snabbt för hon sitt kid in ibland de skyddande träden.

Ett hastigt och lite oväntat möte. Fältet som hon var på är en del av ett tämligen populärt område dit många tar sig för att ha picknick, grilla och umgås. I bakgrunden på bilden syns två rosa kylväskor eller något i den stilen. Människor på väg eller ifrån en picknick. Själva området är på tre sidor omgärdat av bebyggelse och därtill går det relativt nära en kraftigt trafikerad väg. På den fjärde sidan ligger havet. Det är rätt fantastiskt att hon har valt den här delen att föda upp sitt kid. Det finns mer vilt i en stad än vad man vid första anblicken anar.

TheInvisibleJackal

Plötsligt händer det

Jag är ute och kör för att se om jag kan få syn på lite djur att fotografera. Jag krypkör i ca 25- 30 km/h och spanar på de ställen längs vägen där jag misstänker att där kan det kanske stå en älg, ett rådjur. I knät ligger kameran med stora telet, kikaren och en annan kamera med en telezoom ligger i den öppna kameraryggsäcken placerad i passagersätet.  Jag är redo för action.

Ändå ser jag inget. Jag kör min vanliga runda, som  brukar var säker när det gäller att få syn på både ena och det andra, men den här gången vill det sig inte. Jodå, jag ser ett och annat rådjur, ett 70-tal tranor och dussinet sångsvanar, men allt är aningens för långt bort för att det ska vara mödan värt. Tidpunkten är av vikt det vet jag och kanske har jag varit ute någon halvtimme för tidigt.

Två varv kör jag min runda och sen tänker jag att det här går inte. Antingen kör jag ut till stora vägen igen och kör hemåt eller också kör jag sakta på lite andra småvägar hemåt. 

Jag valde det senare alternativet. Krypkörandes med rutan nervevad hör jag ljudet från gruset när bildäcken rullar över det. Ett hemtrevligt ljud. Jag kör så pass sakta att jag kan höra koltrastarnas sång. En morkulla flyger förbi. Plötsligt händer det. En Råbock kliver upp på vägen och stannar där. Tittar och mitt håll. Försiktigt stänger jag av motorn och lägger tyst, tyst i handbromsen. Jag lutar mig sakta ut genom fönstret med telet. Lyckas undvika backspegeln. Väljer ett stående format för att försöka få fram hur ett rådjur både syns och inte syns. 

När bocken gått över vägen kör jag sakta vidare. Det kan kanske bli något ändå den här turen.

#2

Inte långt efter bockens övergång ser jag en råget ligga stilla vid kanten av skogen. I det höga gräset är det inte mycket av henne som syns. Hade jag kört tiotalet kilometer fortare hade jag kanske inte upptäckt henne där hon ligger. Hon känner sig säker där hon ligger med den skyddande skogen strax inpå. 

#3

Jag sitter stilla i bilen och väntar på att rågeten kanske ska resa på sig. Under tiden har en hare kommit fram och sitter nästan bredvid bilen. Jag vinklar sakta och försiktigt telet mot haren. Jag får inte med hela. Då får jag troligen ändra sittställning och vinkla objektivet än mer med risk att den löper iväg. Den lyssnar men sitter alltjämt kvar. Jag har satt kameran i tyst seriebildsläge. Det låter fortfarande, men det är ändå betydande skillnad mot om jag inte skulle använda det tysta läget. Då låter mer som från ett maskingevär om kameran då den rasslar iväg sina 14 bilder/s. 

#4

På en liten upphöjning står en annan råget. Pälsen är ännu vintergrå. Det är som denna långa kalla vår som dragit ut på blomningstider för vitsippor och annat även fått rådjurets grå päls att sitta kvar längre fastan det snart är juni.

#5

Mittemot rågeten på upphöjningen sticker huvudet från en råbock upp. 

#6

Plötsligt reser sig bocken upp gräset och väl hemma vid datorn igen ser jag att jag fångat mer än bara råbocken på bild.

#7

En ung slank råget stiger försiktigt genom gräset. Kanske det är ett fjolårskid som står på egna ben nu. 

#8

På ett nytt ställe kom jag att ha tre råbockar på samma ställe. Ett av dem vände sig om och spanade åt mitt håll.

#9

Ett annat letade efter något ätbart. En råbock som med sin grå vinterpäls kunde tas för en gråsten tänkte jag när jag såg hur han gick där nära en stor gråsten.

#10

Som om bocken kunnat läsa mina tankar reste han huvudet såg nästan överseende åt mitt håll. 

"Om du inte kan skilja på rådjur och gråsten kanske du borde skaffa starkare glasögon." syntes den vilja förmedla en fotograf.

#11

Jag kunde inte få till det att alla tre råbockarna höll sig intill varandra, men två av dem ställde i varje fall upp på en gruppbild. Impalor uppträder i flockar med enbart hannar, s k bachelor heards. Gör rådjur likadant tro eller var det en tillfällighet det här med tre hannar på samma ställe.

#12

Den tredje råbocken höll sig vid sin gran. Avvaktade. Lite osäker på varför jag var där och gick så småningom bortåt skogen.

#13

De andra två var kvar. Jag beslöt mig för att försiktig smyga ur bilen och hukande tog jag fram till bilens bakände. Kikade fram med kameran så stilla och tyst jag kunde. Råbocken slickade sig om munnen. Var det så att skillnaden mellan rådjur och rovdjur inte stort sett var men än fonetisk. Jag drog mig tillbaka in i bilen.

#14

Efter att kört en bit vände jag sedan tillbaka. Vet inte riktigt varför. Det kändes bara rätt att göra det. På ett fält där det tidigare inte synts till något liv. Stod nu en råget med nästan generation. Vi tittade på varandra en stund innan jag så omärkligt som möjligt rullade vidare. Man vill ju inte störa allt för mycket i maten.

#15

Den sista råbocken jag såg var den här stiliga herrn ute i ett fält. 

The InvisibleJackal