Vattenriket

I juni 2019 ställde jag kosan åt det s k Vattenriket i Kristianstad. Mitt planerade första stopp var vid Herculesdammarna. Jag hade sett flera riktigt fina bilder på svarttärnor där och var sugen på att försöka få några också. Svarttärnor ser jag emellanåt även hemmavid, men då  oftast förbiflygande och på håll. Vid Herculesdammarna kunde det finnas chans till att få lite närbilder.

Det blev inga bilder alls på några svarttärnor. Endast den här skäggdoppingen ovan. Fanns det inga svarttärnor? Jodå, det var några stycken som flög runt  och med tiden hade jag kanske kunnat få något lämpligt tillfälle till några bilder. Nu blev det inte så. Jag hade inte mycket mer än placerat mig i ett skuggigt parti när en man med tubkikare på axeln och handkikare hängande runt halsen stegade fram till mig och sa:

"Du vet väl att det är såna som du som skrämmer bort ängshökar på Öland!"

Vad har detta med mig att göra tänkte jag. Öland är faktiskt en bit bort. Måste vara gott och väl 20 mil. Hur som helst blev jag rätt störd och inte lite irriterad över den här mannens beteende. Istället för välkomna ytterligare en naturintresserad person går han till attack för att jag inte närmar mig naturen på det rätta sättet - d v s med kikare. Bara för att jag byt ut tubkikaren mot kamera och teleobjektiv betyder inte att jag gått över till "The Dark Side". Med ett antal år på andra sidan 50-strecket tar jag inte skit från någon utan jag började argumentera och ge exempel på hur s k "kryssare" stört vid olika tillfällen och påpekade att naturen inte är en exklusivitet för endast en grupp av naturintresserade.

Han trodde nog att jag skamset skulle lomma iväg. Jag har inget att skämmas för. I över en timme stod vi och argumenterade. Jag märkte dock under diskussionens gång att mannen var en fundamentalist som endast såg saker i svart och vitt. Naturfotografer borde helst jagas bort. De fuskade ändå allihop med photoshop och annat. Den fanns ingen gråskala i hans resonemang. Jag har sett olämpliga beteenden från såväl kryssare som fotografer under åren, men i de allra flesta fall kan både kryssare och fotografer samsas och dela glädjen i naturupplevelsen.

Till sist var stämningen sådan att jag kände att det var ingen större idé att fortsätta att diskutera med den här mannen. jag drog en vals om jag måste var hemma en viss tid. Tackade för pratstunden. Vände mig om och gick.

Lusten att fotografera hade tyvärr avtagit markant. När jag är ute i naturen känner jag oftast en stort lugn och ett välbehag. Ur denna sinnesstämning hämtar jag både inspiration och lust att fotografera den natur jag har framför mig. Nu kände jag mig bara arg och irriterad. Då blir det inga bilder. Jag gick tillbaka till bilen en bit bort och körde iväg till ett annat ställe i Vattenriket för att ta en bit mat och fundera över fortsättningen på dagen.

#2

#3

På väg till ett annat ställe kom jag att köra förbi en nyslagen gräsvall. Där ute gick den en vit stork. Jag vevade ner rutan och tog några bilder. Storken brydde sig föga om att jag var där utan spatserade lugnt omkring det nyslagna gräset och spanade efter något ätbart.

#4

Jag körde fram till parkeringen vi det nya stället och åt en bit. Jag satt där en stund och funderade över dagens utveckling och vad jag skulle göra. Bäst som jag sitter där kommer det en liten fågel och landar på ett staket i närheten. Den ser så liten och ynklig ut i den stora vida världen att jag känner att jag måste försöka få en bild där den sitter. Jag vet faktiskt inte vad det är för en fågel. Att det förmodligen rör sig om en ungfågel av något slag. Har tänkt på ung rödhake, men den är för mörk för det tycker jag. Jag blir inte klok på vad det är.

#5

Gulärnan är lättare att identifiera. Varför har jag inte rätat upp stolpen kan det undras? Gör jag det skulle det se ut som om ärlan tippar.

#6

Turens sista fågel blir en röd glada. Jag har bestämt mig för att köra hemåt igen. Kan inte riktigt finna den rätta känslan.

TheInvisibleJackal